Hastigt och lustigt valde jag att åka till Lyngenalperna via Kvaløya. Jag hade sett en taggig bergsrygg när jag var på Grytetippen och var nyfiken, jag hade räknat ut att det taggiga fjället var på Kvaløya. Inte så att jag ville bestiga fjället, men bara se från ett närmare håll. Varför inte liksom?
Bonus med den planen var att jag kan åka via Botnhamn där det finns en gratis dusch! Gud vad härligt med en riktig varm dusch efter flera kalla duschar i det fria. Från Botnhamn tog jag färjan till Kvaløya och körde sedan till Kattfjordeidet, en dal mellan två bergsmassiv varav det ena är en taggig sort.
Kattfjordeidet
Jag valde en plats som jag räknade med skulle vara fin i morgonljus, vilket innebär att på kvällen var den inte så mycket att hurra för. Men en trevlig plats annars om jag tänker som en vanlifer, i stället för fotograf.
Även om det kändes som att jag var ute i det vilda hade jag mobiltäckning. Det är helt galet hur bra mobiltäckningen är i Norge. Bortsett från några enstaka platser har jag haft täckning hela tiden samtidigt som jag i Sverige är tvungen att välja alla platser med hjälp av Telenors täckningskarta. Telenor täcker 99,9 % av Sveriges befolkning, men inte yta… och jag vill naturligtvis vara där 0,01 % av Sveriges befolkning bor. Hur mycket det skiljer mellan leverantörer i Norge vet jag inte och det spelar ingen roll, roaming är toppen.
På morgonen spelade morgonljuset inte heller någon roll, nu var det dimmoln som satt på topparna. Jag körde vidare och beundrade landskapet, det är taggiga berg precis överallt. Det är obeskrivligt vackert, vilket land detta är, Norge!
Njunnás
Jag åt lunch i Tromsö och fortsatte till Lyngenalperna. Den högsta toppen i Lyngenalperna är Jiehkkevárri med sina 1741 meter och jag hade inga planer på att bestiga den, utan jag ville bara gå till en utsiktspunkt där jag kan se den. Utsiktspunkten var Njunnás och den är inte högre än att den ligger precis ovanför trädgränsen. Det betyder dock inte att turen dit är lätt. 440 höjdmeter på 1,3 kilometer, det kändes i vaderna! Och så hade jag sällskap av små flugor. Helt enorma mängder av flugor. Men inga insekter som ville äta mig så när jag väl vant mig till att flugorna satt på armarna lät jag dem sitta där, ingen nytta med att vifta bort dem hela tiden.
De där molnen som fanns i Kattfjordeidet dolde topparna även här i Lyngen. Det skulle ha varit en solig dag men jag tror det också var hög luftfuktighet, uppförsbackarna är visserligen alltid svettiga men nu kändes huden klibbig på ett annat sätt. Jag väntade en halvtimme men ingenting hände så jag gick. Och naturligtvis just när jag var på väg in till skogen såg jag att det hade blivit en lucka i molnen så jag skyndade mig till en utsiktspunkt och fotade igen.
Framme vid bilen var konststycket att gå in utan att en miljon flugor flyger in också. På något sätt gick det och jag åkte till andra sidan av halvön, nära Steindalsbreen för det var morgondagens tur.
