Det var mulet på morgonen men enligt väderprognosen skulle det bli sol senare. Det passade mig bra, jag kan gå uppförsbacken innan det blir för varmt. Målet får dagen var Steinsdalsbreen.
Infotavlor
Stigningen började direkt, vad annars, och det blev varmt och svettigt helt utan solen. Jag hade dessutom den stora ryggsäcken med mig, jag ville ha med stativet och då funkar inte min vanliga lätta turryggsäck. Större ryggsäck och mer prylar, blir intressant att se vad höften tycker om det. Höften har faktiskt varit bra under den senaste tiden och inte alls plågat mig på samma sätt som i våras, kan vara att den gillar att jag gör lite mer krävande turer numera. Eller den gillar att jag går i terräng i stället för jämnt underlag. I vilket fall som helst, tummen upp för höften.
Det fanns infotavlor här och var, som en naturstig. Jag läste om björkar, hallon, rönn, gråal, enar och andra exotiska växter. Eller jag läste det norska namnet i varje fall, inte så mycket innehållet. Norskan är ett roligt språk. Annat som var roligt var att texten också fanns på finska! Närheten till Finland är påtaglig.
Det fanns lite historia också. En sten kallas “The Birth Stone”, på 1800-talet födde en kvinna ett barn vid stenen. Lite perspektiv – jag klagar om en tung ryggsäck och hon gick här höggravid. Herregud vad vekliga vi är jämfört med människorna på den tiden.
Dalen
Plötsligt stod jag vid en skylt som informerade mig om att jag står på den högsta punkten av stigen till Steindalshytta, då var det inte långt kvar till hyttan. Till hyttan hade det varit en blå led men när leden fortsätter till glaciären blev den röd. Den besvärliga delen gissade jag kommer närmare glaciären men inledningsvis var det en fröjd att gå.
Efter ett tag kom stigen ut från skogen och dalen öppnade sig framför mig. Nu förstod jag verkligen varför det heter Lyngenalperna (Lyngsalpan, The Lyngen Alps), för det är så här jag skulle förvänta mig att det är i Alperna. Spetsiga toppar, glaciärer och gröna frodiga ängar. Det är just allt det gröna som jag inte alls förväntade mig.
Det fanns mer och mer blå himmel så väderprognosen verkade stämma. Det var superfint att gå genom dalen och det var först vid den stora moränryggen som det blev lite jobbigare, måste vara denna som gör att det är en röd led. Men det var ändå inga konstigheter, bara lite brant och grusigt, inte många höjdmeter.
Och sedan hade jag den framför mig, Steindalsbreen! Jag var hungrig men var jag så nära så jag tog en näve nötter och gick ända till glaciärsjön för paus.
En skugga av sitt forna jag
Det fanns några små skyltar längs stigen. Den första uppfattade jag inte riktigt men vid nästa förstod jag. De angav året då glaciärkanten fanns på skyltens plats! Herregud vad fort det har gått. Den sista skylten sade 2010 och då var det … kanske 200 meter kvar till var kanten ligger nu? Är det verkligen någon som vill förneka att klimatet blir varmare när de ser detta? Det är ingen konspirationsteori, det är kris.
En random fundering dök i huvudet. Jag tror inte på en allsmäktig gud men jag undrar hur folk som gör det tänker. Deras gud har alltså skapat människan, som nu håller på att förstöra allt annat (och sig själv) som deras gud har skapat. Tror de att guden kommer att fixa allt eller tror de att guden trots allt har en plan och människan kommer att lösa problemet? Är de troende en del av lösningen eller problemet? Kanske är det rentav Den Stora Planen att vi förgör oss själva och planeten. Guds vägar äro outgrundliga.
Jag glömde mina djupa tankar när jag åt lunch och tittade på glaciären. Solen hade kommit ut och det blåste en svag vind som krusade vattenytan men jag använde mitt stativ nu när jag hade det med mig och fotade med långa slutartider som jämnade ut vattnet.
Hej och hei
Jag hade varit bland de första som kom hit men nu var det en strid ström människor som jag mötte när jag gick tillbaka. Alla hejade – hi och hej och hei (visst går det att höra skillnaden) och moi och terve. En kille hälsade på mig med Mukava reitti (trevlig tur). Hur visste du att jag är en finne?! Chansning, svarade han. Jag gissar att han har varit här ute några dagar och upptäckt det som jag höll på att upptäcka – de flesta av turisterna här är från Finland. Jag har inte sett en enda bil med svenska skyltar.
Det var en vacker dag men just när jag kom till toppen av moränryggen och fick en utsikt mot den fantastiskt fina dalen var det ett stort moln som gjorde att hela dalen var i skugga. Jag ville dock så himla gärna få en bild så jag tänkte att jag väntar ut molnet. Tyvärr var det ett av dessa moln som jag kallar för “morphing clouds”, dvs. det flyttade inte på sig utan bara ändrade form just där det fanns och tiden gick. Min GPS-klocka har en timeout på 30 minuter när jag pausar så jag använde den som deadline. När tiden går ut går jag också. Och det närmade sig… jag kände att klockan vibrerar, den ville gå i viloläge. Jag slog av varningen för att börja gå och så helt mirakulöst kom solen ut! Visserligen lite skugga fortfarande men så oerhört mycket bättre än helskugga i varje fall. Vilken tajming.
Mörka moln i horisonten
På kvällen kollade jag väderprognosen och upptäckte att jag har ett problem. Eller två faktiskt. Det blir olidligt varmt på tisdag (det var söndag nu). 24-27 grader, beroende på vem du frågar. Det är på tok för varmt för fjällvandring, jag har fått problem med mindre. Det andra problemet är att efter värmeböljan kommer molnen, flera dagar av mulet väder i rad. Det blir soppatorsk i datorn! I och med att min inverter pajade på Fäbodvägen i juni (så dålig har jag aldrig tidigare upplevt vägen) kan jag inte ladda datorn när jag kör. Och då kraftstationen av okänd anledning inte laddas via 12 V när jag kör (ja jag vet jag borde kontakta tillverkaren) har jag inget sätt att strömförsörja datorn. Behovet av en ny dator som laddas via USB blev plötsligt akut. Om jag inte kan behandla mina foton gör det ingen större skada, men om jag inte kan jobba blir det stora konsekvenser.
Men värmeböljan alltså. Jag kan inte hantera värme. Alla fysiska aktiviteter är uteslutna och bilen blir en bastu. Det bästa alternativet är att köra och ha AC på.
När jag planerade resan till Nordnorge var Lyngenalperna huvudmålet. Nu är jag här och efter bara två dagar planerar jag att åka härifrån. Jag vet inte vad jag annars kan göra, jag kan inte rå på vädret och att rulla tummarna i hettan i två dagar känns inte särskilt roligt. Jag är medveten om att jag halkar in i semester-tänket igen, gör korta nedslag här och var och drar vidare, när planen ursprungligen var att stanna på en plats lite längre och utforska den grundligt. Men igen, 27 grader. Jag smälter.
Jag märker en annan sak. När jag väl fått tanken i huvudet att jag ska åka, känner jag lusten att just åka. Bara sitta i bilen och köra. Jag älskar det!
Vackra bilder! (OK, jag känner mig som papegoja!).
Jag skulle dock säga nej på frågan om det ser ut som Alperna. Det är inte särskilt många björkar i de delar av Alperna jag varit i. Men det finns likheter i topparnas form. .