Under den korta tiden jag varit på Lyngenhalvön har jag hunnit bli mäkta imponerad. Det här är klart ett ställe som jag vill besöka igen. Dagens tur ska gå till Blåisvatnet, som vad jag förstår är en av Lyngens största turistmagneter. En turistmagnet är inte min favoritgrej alla gånger men nu får det gå.
Turistmagnet
På väg till Blåisvatnet handlade jag mat i Lyngseidet. Jag ville ha någonting gott att äta och kollade kakhyllan. Norska kakor är om möjligt ännu sämre än svenska diton. Deras finaste kakor går på 60 NOK för 8 stycken. Jag köpte Pågens gifflar för 35 NOK (specialpris). Och gifflar köper jag i vanliga fall aldrig.
Framme vid parkeringen och upptäckte jag att “turistmagnet” är rätt. Parkeringen var knökfull. Jag vände och hittade en plats några hundra meter bort, fördelen men platsen var att jag kunde stanna där för natten också.
Enligt väderprognosen skulle det bli mulet senare på kvällen så jag gick ut lite tidigare än jag egentligen ville. Men om det blir moln så blir det inte kvällsljus och jag tar hellre eftermiddagsljus än inget ljus.
Inledningsvis är leden rullstolsanpassad. Innan jag vaggades i tron att det går en autobahn till sjön grenade stigen och mot Blåisvatnet var den belagd med flis. Det var mjukt och skönt att gå, har de verkligen gjort detta för alla fyra kilometer till sjön? Svar: Nej. Stigen gick över en bäck (som man kan gå torrskodd över) och där började terrängen. Först var det små stenar, mer som grovt grus, och fortfarande lätt att gå. Men sedan blev stenarna större och nu var det viktigt att se var man sätter fötterna så stenarna inte rullar under foten. Jag försökte att välja den lättaste vägen men då hamnade jag ofta långt ifrån den markerade leden och det blev lite sicksack.
Jag mötte många människor, de var på väg hem, men mot sjön var det inte många som gick nu på kvällen. Bara två faktiskt vad jag kunde se, ett finskt par (naturligtvis – överlägset största gruppen av turister som finns här) som passerade mig.
Blåisvatnet
Ju närmare sjön jag kom desto större blev stenarna, men samtidigt var de ganska stadiga så det var bara att kliva från sten till sten. Sjön syntes fortfarande inte, för det fanns en vägg av stora flyttblock som blockerade vyn. Jag klättrade över väggen (hamnade visst på lite fel ställe igen), bara för att se en till! Fast lite mindre som inte ens krävde klättring. Och då såg jag äntligen sjön! Eller inte bara såg utan jag var faktiskt redan vid stranden.
Jag hade verkligen valt rätt dag att komma hit. Det var inte helt vindstilla men tillräckligt, fjälltopparna speglades i vattnet. Den fantastiska blåa färgen var tydlig och bergen runt omkring var mäktiga. Det är som Lake Louise i miniformat. Minus lyxhotellet och gigantisk parkering intill sjön.
På två ställen när jag kom hit fanns det skyltar som förbjöd stenrösen (tack Norge!) och drönare. Några stenrösen såg jag inte, men nu var det någon idiot som flög drönare. Jag följde drönaren och såg att det var det finska paret som passerade mig tidigare. Förbannat. Jag vill påstå att det är omöjligt att missa båda skyltarna så då bröt de mot reglerna helt med avsikt. Alltid någon som tycker att reglerna inte gäller dem. Jaget är viktigare än hänsyn till andra.
Jag vill för övrigt uppmana svenska myndigheter att sätta upp liknande skyltar vid naturreservat. Det räcker inte att de skriver om förbud i föreskrifterna som man måste läsa på nätet eller på infotavlan utan det måste vara tydligt vid turstarten vilka regler som gäller. Och en påminnelse halvvägs skadar inte.
Jag tog några bilder men då blåste det upp. Jag åt middag när jag väntade på att vattenytan lugnar ner sig. Jag väntade också på att solen skulle lysa upp bergväggen till höger, fast det kommer att ta en längre tid. Det skulle vara alldeles perfekt att komma hit mot midnatt faktiskt men nu var det ju detta med moln som gjorde att jag kom tidigare.
När det blev det speglingar i vattnet fotade jag igen, men speglingen bröts upp efter ett par minuter så jag satt kvar på min sten och väntade igen och kollade storlommarna som fiskade i sjön.
Kvällen
Visst blev det nästan vindstilla igen och jag tog ytterligare några bilder, nu när det dessutom fanns mer ljus på andra sidan sjön. Den tredje gången som det blåste upp bestämde jag mig för att gå, jag såg att det fanns moln i horisonten.
Snart försvann solen bakom molnen och jag var nöjd med min tajming. Jag slapp de stora horderna och fick speglingar och hyfsat bra ljus. Jag undrade hur det är där mitt på dagen när de flesta besöker. Halva sjön ligger ju i skugga då, i värsta fall är det motljus. Men ljuset är kanske en sådan sak som de flesta inte tänker på. De vill bara se blått vatten.
Parkeringen hade blivit nästan tom och jag kollade registreringsskyltarna. Dra mig baklänges, det fanns två svenska bilar! De första svenska bilarna jag sett på Lyngenhalvön!
Eftersom klockan inte var mer än 22, laddade jag bilderna på datorn på en gång och mumsade på gifflar (de är faktiskt godare än jag trodde så jag har nog undvikit gifflar helt i onödan). Jag tittade ut ibland och såg att det fanns lite mjukt ljus trots allt, men ingenting som fick mig att skynda ut med kameran. Det var bra nu.
Resan fortsätter
Det är en värmebölja som är på väg till Nordnorge. Det blir för varmt för att vandra och då ser jag ingen mening med att stanna i Lyngen utan fortsätter resan mot Varangerhalvön.
Jag stannade för natten på en helt underbar plats nära Olderdalen. Platsen bjöd på en utsikt över Lyngenfjorden med de vackra alperna på andra sidan. Det fanns plats för flera bilar och jag började prata med killen som parkerade närmast mig. Han är från Tyskland och var på väg till Vardø, Europas östligaste stad. Jag funderade på det men avfärdade, visst att jag gör extrempunkter men en stad…? Nej, de lockar inte. Men härnäst skulle killen till Alta Canyon. Den har jag aldrig hört talas om och jag kände att jag har gjort ett dåligt jobb med att läsa på vad det finns för intressanta saker längs vägen. Men då å andra sidan har jag inte lärt mig att det är resan som målet, även om jag gillar att säga det. Jag har dessa ställen som jag vill besöka – Senja, Lyngen, Varanger – och kör mot målet. Inte har jag tänkt på att det kanske finns någonting längs vägen som är värt att se.
Hur som helst. Alta Canyon är Europas största kanjon. Och det låter som någonting som jag vill se!
