Stor-Närfjället

Stor-Närfjället blev min andra topp under den här helgen i Transtrandsfjällen. Det var varmt redan under förmiddagen så jag gick i t-shirt och kavlade upp byxbenen. Shorts skulle ha funkat, det var inte ens så myggigt utom på ett ställe där det var lite blötare och jag fick hoppa och kliva för att inte få blöta fötter.

Det är mest fattig tallskog, precis som på Ö Granfjället i går. Efter ett tag kom jag på att det påminner mycket om Rogen. Någonting händer norr om Rogen, i höjd med Rödfjället. Fjällen blir rikare och grönare, den typen som jag är van vid och som jag, förmodligen, för alltid kommer att använda som måttstock för alla fjäll som jag går i.

myrstack
Det är blåbärsskog på riktigt när blåbären tar över myrstackarna. Jag såg myror på stacken så den används fortfarande.
blåbärsskog
Annars ser blåbärsskogen ut så här.
Skulle kunna vara Rogen
Skulle kunna vara Rogen eller hur?

Det är i princip inga blommor som syns, förutom några hjortronblommor och så massor och massor av blåbär. Nu när blåbärsbladen är färska är den en härlig ljusgrön matta i tallskogen. Och ingenting annat. Lite längre upp där skogen är glesare blir det stora mattor av marklavar också.

Jag var jättehungrig men väntade tills rastskyddet innan jag stannade. Det var en jättefin dag och det var verkligen trevligt att sitta på trappan och njuta av dagen. I hela 15 minuter, tror jag. Sedan fortsatte jag att gå upp.

Om jag tyckte att det var märkligt med granar och tallar vid trädgränsen i går, var det ännu märkligare i dag. Det fanns knappt några fjällbjörkar alls! Det är granen som dominerar, dessa vandrande, självklonande grupper av små granar. Det var så himla annorlunda jämfört med vad jag är van vid, jag vet att jag sagt det tidigare men jag tycker att det är en häpnadsväckande skillnad.

När jag hade toppröset i sikte såg jag andra människor, de enda jag sett på dessa två dagar. De hade kommit från ett annat håll och gick också mot ett annat håll innan jag kom till toppröset. Det är bra att det finns ett tydligt röse för Stor-Närfjället är så galet flackt att det är helt omöjligt att annars avgöra vad den högsta punkten är. Jag gick mot norr en bit bara för att försäkra mig att röset står på den högsta punkten, då såg jag att det verkligen är högre där röset finns. Denna märkliga optiska illusion. Om någonting ser ut att vara lägre, då är det alltid lägre. Men om någonting ser ut att vara högre, är det inte alltid högre.

tallar på Stor-Närfjället
Många träd som hade avbrutna toppar. Just här hade nästan vare träd förlorat sin topp.
Spikraka leder och flacka toppar
Spikraka leder och flacka toppar. Jag har toppröset bakom mig här och Ö Granfjället syns i bakgrunden.
söt liten tall på Stor-Närfjället
En söt liten tall på Stor-Närfjället
Mini-myr på Stor-Närfjället
Mini-myr på Stor-Närfjället
trädgränsen i Transtrandsfjällen
Vid trädgränsen i Transtrandsfjällen
numrerat ledkryss
Det finns ett litet blå märke på varje ledkryss. Jag hade undrat vad syftet är, tills jag såg ett med ett nummer – kryssen utmed Sälenringen är numrerade! De allra flesta, särskilt på kalfjället, var så urblekta att ingen text gick att urskilja.

På väg tillbaka stannade jag titt som tätt för att fota tallar och granar och försökte att få till en bild som visar helheten. Sedan såg jag en annan färg på marken, lite gult. Kollade närmare, det var en myr! Några kvadratmeter. Jag skrattade åt naturreservatets tavla igen. “I Norra Transtrandsfjällen naturreservat kan du uppleva orörda kalfjäll, myrar och frodiga fjällskogar.” Jag antar att “myrar” inte syftar på denna mini-myr.

Tillbaka i skogen hade jag inte mycket mer att göra, utan gick i rask takt till bilen. Nästa mål – Västra Härjedalen. Det som jag nu ser som mitt hem!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Tillbaka till toppen