Jag har kommit till fjällen! Äntligen, som jag har längtat! Det är visserligen våra sydligaste fjäll i Sälen/Transtrand, men jag tar det. Ett lågt fjäll är hundra gånger bättre än inget fjäll. Jag har aldrig varit här, hittills är det sydligaste fjället jag gått på Fulufjället och det var länge innan jag började fjällvandra eller hade en digitalkamera, faktiskt.
Sand
Jag kom hit i går kväll, hade valt en plats enligt park4night. Platsen ligger alldeles intill den norska gränsen och i beskrivningen stod det att man ska akta sig för mjuk sand. Och visst, det var bara sand där. Jag valde en plats som jag tyckte såg ganska fast ut, men det kändes inte bra att stå där så jag körde ut. Eller försökte att köra ut. Jag hade fastnat trots allt! Gasade på igen men hjulen bara slingrade i sanden. Jag backade lite och fick upp tillräckligt fart för att komma till vägen. Lättnadens suck. Jag hade tidigare passerat en plats som såg lämplig ut för fricamping, den finns inte på park4night men p4n är ingen bibel så jag stannade på den platsen. Sand även där men mer kompakt än tidigare, jag körde in och backade lite för att försäkra mig om att jag kommer ut också när det är dags att åka.
Lågsäsong = dött
Nästa eftermiddag lämnade jag bilen där den stod i skogen och cyklade till Stöten. Det är häpnadsväckande hur dött allt är. Det är massor av stugor och lägenhetskomplex men inte en människa i sikte. Det hade också varit helt dött hela vägen från Lindvallen till Tandådalen i går när jag kom. Det är en sak att det är lågsäsong men det här är extremt. Det är som om platserna bara existerar för vinter. Vaknar till liv i december och dör i april, slöseri i stor skala. Så här dött är det aldrig i Funäsdalen eller Åre under lågsäsongen. Jag hade kunnat stå med bilen var som helst, jag misstänker att de inte skulle ha upptäckt mig även om jag ställt mig mitt på campingen. Onödigt att nästan fastna i sanden!
Växtligheten
Det finns inte ens några markerade sommarleder. En kombiled börjar vid liften i Stöten och följer backen, leden var inte skyltad eller markerad på annat sätt än med de sedvanliga ledkryssen. Som i Dalarna är av metall.
Leden gick genom fattig barrskog och förklaringen till avsaknaden av blomster (utöver blommande blåbär förstås) ligger i sanden. Under det tunna jordtäcket finns bara sand eller morän och när det väl är borta kommer det inte tillbaka. De flesta utförsbackarna var blottade och syntes som ljusa linjer på fjällsluttningen. Enorm skillnad jämfört med hur det ser ut i Funäsfjällen. Där växer det gräs, stundtals blomsterängar, i backarna.
Och skillnaderna tog inte slut där. Närmare trädgränsen var det inte fjällbjörk som dominerade, utan tall och gran. Jag upplevde fjället som mörk med alla dessa mörkgröna barrträd och det bruna ljungriset. Men mot augusti måste det se helt fantastiskt ut när fjället i stället blir rosa.
Men den sak som väckte mest förundran var marklavarna. Renlaven var det enda inslaget på fjället som bröt det allmänt mörka uttrycket.
Marklavar
Förklaringen till marklavarna är förstås att det inte finns rennäring söder om Idre. Uppe i Härjedalsfjällen där jag vanligtvis håller till lyser marklavarna bara med sin frånvaro. Om du vill hitta renlav i Härjedalsfjällen, ta med ett förstoringsglas för att se de millimeterstora skotten som aldrig får växa sig stora.
Är det verkligen inte tecken på någonting alls när naturens förmåga att producera en viss djurarts favoritföda har överskridits? Det undrar jag för ingen pratar om det. Kan någon svara då på frågan varför är det helt i sin ordning att vi inte har marklavar i Västra Härjedalsfjällen? Några tabun eller heliga kor kan vi inte – får inte! – ha i Sverige. The sky is falling, don’t look up? Helt uppåt väggarna ju.
Nu när det är snustorrt, lärde jag mig också att det knastrar olika beroende på vilken lav som jag trampar på. Det har jag aldrig tänkt på för det finns inga lavar att trampa på i mina hemmafjäll. Renlaven är jättefrasig när alla de små grenarna går sönder. Islandslaven däremot låter mer som att man går på äggskal. Äggskal för övrigt säkerligen beskriver hela frågan om rennäringen och bristen på diskussion om bristen på marklavar.
Jag gillade inte att gå på lavarna för mina fötter lämnade avtryck efter sig, men det är så mycket lavar här att det var fullständigt omöjligt att ta ett steg utan att jag trampade på dem så fort som jag lämnade stigen. Det är exakt så det borde vara också i våra andra fjälltrakter.
Östra Granfjället
Östra Granfjället ligger i Norra Transtrandfjällens naturreservat. Den kryssade leden grenade sig vid foten av fjället och ingen markerad stig gick till toppen. Det fanns dock en stig som hade varit ganska tydlig när jag såg den från håll, men nu när jag gick försvann stigen stundtals. Det låg gamla ledkryss (av trä) på marken så jag gissar att kombileden fortsatte till toppen innan området blev naturreservat. Efter det hade kryssen fått falla när de ruttnade eller också fälldes de. Men i så fall undrar jag varför de inte plockade bort kryssen utan lämnade dem på marken.
Den svaga stigen var ytterligare ett tecken på att området inte ser många besökare under sommarhalvåret. Den kryssade leden var visserligen vältrampad men efter att ha gjort en mängd fjälltoppar i Härjedalen och Jämtland vet jag att det finns tydliga stigar till närliggande toppar även om de inte är markerade varken i naturen eller på kartan. Och den här toppen är bara 5 km från Stöten, vilket i min bok är en “närliggande topp”. Och ändå försvann stigen nästan.
Det är väldigt flacka fjäll som finns här och jag var glad att det fanns ett tydligt toppröse, för i annat fall hade det varit svårt att hitta den högsta punkten. Från toppen gick jag söderut en bit och hoppades på att se dalen mellan Ö Granfjället och Stor-Närfjället, men det var hopplöst – fjället var inte bara flackt på toppen utan formen i allmänhet var så rund att jag aldrig såg över kanten så att säga, som man göra med de flesta fjäll norröver. Så jag vände tillbaka, men omvägen var inte förgäves. Jag såg nya saker hela tiden och försökte hitta lämpliga träd som förgrund för de fantastiskt fina molnen som dekorerade himlen.
På väg tillbaka läste jag naturreservatets infotavla närmare. Jag skrattade gott när jag såg texten: “I Norra Transtrandsfjällen naturreservat kan du uppleva orörda kalfjäll, myrar och frodiga fjällskogar.” Orörda fjäll när det ligger liftar och stugor överallt? Myrar? Jag hade visst sett några som var minst ett tiotal kvadratmeter stora. Vilket inte är stort. Frodiga fjällskogar? Javisst, om blåbär räknas som frodigt. Men de har rätt om att de är lättillgängliga. Snällare fjäll har jag inte sett. Lederna har dragits spikraka för det finns inget behov av att gå runt någonting, såsom klippor, tjärnar och myrar. De här är helt andra fjäll än de jag är van vid.
Allt i allt var det en fin tur. Lagom lång för att testa min halvtrasiga höft och mitt löparknä (som inte gör ont hela tiden utan bara med vissa steg), det hade varit lagom varmt och lutningen hade hela tiden varit snäll så jag behövde inte anstränga mig. En perfekt topptur efter över två månader utan några fjäll!
