Jag har drömt om att se midnattssolen från en fjälltopp i väldigt många år. För fem år sedan gjorde jag ett försök som höll på att sluta illa men har jag inte sådana hinder! Jag har kommit till polcirkeln, Jäckvik (Jäkkvik) för att vara exakt. Och toppen jag siktade på var Pieljekaise.
Jag kom till Jäckvik på eftermiddagen och hade flera timmar att vänta tills det blev kväll och dags att gå. Klockan 21 startade jag äntligen mot Pieljekaise. Jag tänkte ta det lugnt för jag har gott om tid på mig om jag ska vara på toppen vid midnatt, men det var omöjligt att gå sakta. Det var myggigt så in i h-vete. Och de var tysta, jag fick flera myggbett utan att jag hade hört någonting. De funderade inte utan attackerade direkt. Det kliade så fruktansvärt på armarna (och hjässan – de älskade min mittbena) men långärmat kunde jag inte ta på mig, det var alldeles för varmt för det. Svetten rann som det var. Jag upprepade i mitt huvud, “30 minuter”. Det tar 30 minuter tills betten slutar klia. Fast nu hann jag ju få nya bett så 30 minuter började om hela tiden.
Så här fort har jag nog aldrig gått i en uppförsbacke och ändå kändes det som att skogen aldrig tog slut. Svor jag inte alldeles nyligen att jag aldrig igen vill gå i en skog? När jag äntligen kom upp från skogen var det ingen lättnad, det blåste ingenting. Men nu hade jag i varje fall en utsikt!
De sista 150 höjdmeterna kändes sega, segare än de borde ha varit med tanke på att kroppen har fått flera dagar av vila. Det var kanske snabbmarschen genom skogen som hade krävdt lite för mycket krafter. Eller också tyckte inte kroppen att jag ska gå i en uppförsbacke när det är läggdags. Jag ignorerade kroppens protester och tog mig upp på toppen och konstaterade att jag hade över en timme att vänta tills midnatt.
Nu när jag stod stilla och solen närmade sig horisonten hade det också blivit betydligt svalare, så jag kunde ta på mig jackan. Jag sprayade lite mer myggmedel på ansiktet och händerna och satte mig vid toppröset för att vänta. Åt och drack lite, kollade utsikten åt alla håll. Gud vad härligt. Äntligen! En fjälltopp vid midnattssolen, hur länge har jag väntat och längtat? Jag envisades med att sitta kvar även om tålamodet började tryta, det här är inte en sådan grej som jag gör i vanliga fall. Alltså att jag sitter kvar på en plats så här länge. För att driva tiden kollade jag kartan och försökte identifiera fjälltoppar som jag såg. Det fanns en spetsig grej som såg helkonstig ut, jag såg bara den yttersta toppen och skalan på mobilens lilla skärm räckte inte för att avgöra vad det är för ett fjäll. Någonting i Norge i varje fall. (Två dagar senare åkte jag förbi just den toppen och den såg ännu märkligare ut på nära håll, fjället heter Solvågtinden.)
Och så blev det äntligen midnatt! Jag är medveten om att det är sommartid nu och solen egentligen når sin lägsta punkt ungefär klockan 1.00 men det struntade jag i. Det är midnatt! Jag tog mina midnattsbilder och började gå ner. Solen försvann också, även om den officiellt inte går ned finns det ett fjällmassiv som solen försvann bakom. Det var inte mörkt bara för det, det var faktiskt ungefär lika ljust som det skulle vara en mulen dag ungefär.
Vid tvåtiden var jag vid bilen och jag kände mig fortfarande pigg. Jag hoppas på att kunna vända om dygnet så jag kan göra fler midnattsturer framöver nu när min resa fortsätter norrut!
