Jag övernattade i närheten av Jätturns naturreservat och kunde naturligtvis inte åka därifrån utan att ha gått i reservatet. Klättringen i gruvan i förrgår gjorde sig påmind, jag hade mycket ont i både höger lårmuskel och höger höft. Det var så illa att jag haltade trots mina bästa försök att gå normalt. Så fort jag slutade fokusera på rörelsen, haltade jag helt automatiskt. Kan den smärta jag upplevde verkligen vara träningsvärk?
På väg till naturreservatet upptäckte jag en blomma som såg konstig ut. Det första jag tänkte var att det var fråga om cristata men alla ex av denna blomma som likadana ut och jag kunde inte hitta någonting som påminde om växten utan att vara lika… generös om vi säger så? Jag trampade försiktigt på brännässlorna för att komma närmare och fotade växten från alla håll och kanter och hoppades på att någon kan identifiera den utan blomställningen (och jag fick hjälp snart, det är en brandlilja och den ska faktiskt se ut så där. Så ingen cristata då).
Granbarkborren
Vid naturreservatets gräns fanns en tavla som beskriver granbarkborrens angrepp på granarna i naturreservatet. Angreppet tillskrivs den varma sommaren 2018 och jag blev lite fundersam nu när alla säger att sommaren 2023 också blir varm. Det är illa redan nu, det har knappt regnat någonting och det är stor brandrisk i skog och mark i södra Sverige. Och det i början av juni.
Visst var det lite spöklikt i granskogen. Det var alldeles brunt och det låg fallna granar huller om buller. Närmast till rastplatsen hade granarna fällts så de inte faller på besökare och rastplatsen, i annat fall får naturen ha sin gång i naturreservatet.
Grottan
Men på tal om torkan så började det att regna. Jag hade inte haft en tanke på att ha regnponchon med, men det var varmt så några droppar gjorde mig ingenting. Och det var inte mer än en liten skur.
Grottan var väl synlig från rastplatsen, där det finns två båtar så att du kan ro över sjön och kolla grottan närmare, men jag nöjde mig med att fota grottan.
Det går en led runt sjön men jag valde att gå tillbaka samma väg som jag kom för den var kortaste. Jag ville inte belasta höften mer än nödvändigt och oron gnagde i huvudet. Hur ska det gå när jag vill vandra i fjällen? Och varför har jag ont i knät också, jag har visserligen haft lite besvär med löparknä sedan många år tillbaka men det har blivit värre? Uppförsbackar med liten lutning verkar vara värsta. Utför, platt, brant uppför känner jag oftast inte av knät.
Krämpor
Kroppen visar det som jag inte riktigt känner i mitt huvud. Jag blir inte yngre, det är bara att acceptera att det blir olika slags krämpor för varje år som går. Vilket ytterligare förstärker behovet av att leva livet till fullo när jag fortfarande kan. Vem vet vilka krämpor som väntar runt hörnet.
Men som det visade sig så var det verkligen träningsvärk som hade fått mig att halta. Nästa dag kände jag inte av varken låret eller höften, nästan märkligt att det kan gå från att det-gör-så-ont-att-jag-haltar till att jag inte känner av någonting. Eller jo, löparknät och den sedvanliga ilningen i höften hade jag kvar. Men det var same old.
