Getryggen runt

Jag bockar av saker på min önskelista. Nästa på tur var Storulvåvägen, där varje parkering kan vara knökfull under högsäsongen. Men högsäsongen har inte börjat än och det gapade tomt på varje P-plats, jag kunde välja och vraka.

Jag var sugen på en “riktig” lunch så jag promenerade till Storulvåns fjällstation, de brukar ha gott mat. Så var det även i dag och jag åt och njöt och funderade på vilken slags tur jag skulle gå. Till slut tänkte jag att en utsiktspunkt på Getryggen ska nog vara bra.

Getryggen

Jag gick sakta, det är en uppförsbacke direkt från fjällstationen och jag hade full mage. Jag stannade en stund vid trädgränsen bara för att ge magen lite ro för att smälta maten.

Det var verkligen inget fint ljus, tjocka slöjmoln och några vanliga moln som skymde solen. Det var ändå varmt (hur varmt skulle det vara om solen gassade på?!) och vinden kändes skön. Bortsett från ljuset var det faktiskt en riktigt bra dag att vara ute på fjället och jag bestämde mig för att gå runt Getryggen. Jag hade varit inne på det tidigare men lite osäker om jag verkligen skulle gå en så lång tur, men nu när jag var ute kändes det inte konstigare än en trevlig promenad så varför inte.

Även om det annars var ganska torrt fanns det flera snölegor kvar på Getryggen och det rann vatten lite varstans. Stundtals var det vatten överallt och det blev omöjligt att undvika blötan så jag gav upp och plaskade genom. Vilket också gjorde hela saken mycket lättare, jag slapp försöka hitta de torra ställena.

Jag borde ha blivit åtminstone lite hungrig när jag kom till “baksidan” av Getryggen, men lunchen verkade sitta bra. Jag stannade ändå och åt en nötbar i förebyggande syfte. Vatten hade jag tankat hela tiden, jag hade bara en liten vattenflaska med mig men vatten var verkligen inte bristvara nu.

Bergspasset

I passet mellan Sönner-Tväråklumpen och Getryggen var jag riktigt nöjd. Det var roligt att se någonting nytt, även om det bara var ett litet bergspass. Men sedan tog det roliga slut. Jag upptäckte att det fanns en stor snölega på östra sidan av passet, tvärs över. Jag såg hur bäckarna försvann under snölegan, jag vågade helt enkelt inte gå på snön när jag inte visste om det bara var luft under fötterna. Mot Getryggen såg jag dock ett ställe där snölegan smalnar av tillräckligt så jag gick runt dit.

Snart därefter kom jag till nästa stora snölega och igen hittade en väg runt den mot Getryggens sida. Jag måste erkänna att jag inte hade en tanke på att det finns stora snölegor här när jag bestämde mig för att gå runt Getryggen. Hade jag vetat så tror jag att jag inte hade valt denna väg. Jag kan gå på snölegor men bara när jag är säker på att snön bär mig. Och här var jag inte alls säker med tanke på de otaliga små bäckarna som jag såg rinna ovanför och nedanför snön. Som det var nu så fick jag helt enkelt hitta en trygg väg runt och det funkade, jag hade tur med att snön inte gick upp lika långt på Getryggens sluttning som på Sönner-Tväråklumpen.

Två gånger till var jag tvungen att gå runt snölegor men de blev successivt mindre. Vid Sönner-Tvärån hittade jag en stig (som inte finns på kartan), vilket inte är någon överraskning i sig, det är ganska naturligt att det går stigar vid vattendrag. Jag hade bara aldrig sett en stig vid ån när jag åkt över bron (hade inte ens sett den när jag hade gått över bron några timmar tidigare) så jag hade inte tänkt på att den finns.

Skor

Mina fötter hade varit mer eller mindre blöta i nästan 7 kilometer och de hade inte klagat på något sätt. Några gånger kände jag att fötterna var kalla, det var när jag stannade för att fota. I rörelse höll sig fötterna varma. Nackdelen med blötan är att skorna och strumporna börjar lukta. Inte så trevligt i en husbil!

Lukt är dock lättare att åtgärda än hål – jag upptäckte att jag redan har nött ut dessa skor som jag köpte mot slutet av sommaren i fjol. Attans. Jag förstår att skor inte håller lika bra som kängor, ovansidan är bara tyg. Jag förstår också att Topo Athletic inte designade Terraventure (namnet till trots) för att gå oledat genom blåbärsris, dvärgbjörk och videsnår. Jag har visserligen gått 35 mil i dem vilket inte är fy skam, men merparten är på stigar. Men jag vägrar – vägrar! – att vandra i kängor!