Jag har äntligen kommit till Härjedalen! Det var inte min plan ursprungligen men saknaden blev för stor. Husbilen har givit mig ett nytt perspektiv och fått mig att omvärdera begreppet hem. Ett hem kan vara två saker, den fysiska grejen med fyra väggar och ett tak. För mig är det husbilen. Men ett hem kan också vara en plats och med nomadliv har jag ingen fast punkt som jag skulle kunna kalla för hem. Under tiden i södra Sverige växte känslan av att Västra Härjedalsfjällen är mitt hem. Ljusnedal, för att vara exakt. Det var i Ljusnedal där livet tog fart för mig så att säga. Jag började fjällvandra mer, gjorde 60 toppar. Jag blev en version av mig som vågade säga upp sig från en trygg anställning och starta eget. Allt det som lade grunden till det liv som jag lever nu, bor i husbilen på heltid. Jag växte så mycket som människa att det nästan kan jämföras med barndomen. Jag fick rötter i Ljusnedal på samma sätt som jag har rötter i Nyslott och Villmanstrand i Finland där jag växte upp.
En dröm som jag har haft i flera år, långt innan jag fick idén om en husbil, är att sova på Flatruet. Så om jag ändå ska åka till Härjedalen ska jag naturligtvis också uppfylla den drömmen. Jag parkerade med Helags i synfältet, hur häftigt som helst!
Noerthe Miesehketjahke
På kvällen gick jag en tur till Noerthe Miesehketjahke, där jag inte varit än. Det var anmärkningsvärt hur torrt det var. Jag har gått här tidigare och minns inte att det någonsin skulle ha varit så här torrt. Det är juni, det borde plaska under fötterna nu. Med lite hopp och kliv klarade jag mig helt torrskodd till foten av Miesehketjahke. Sedan lämnade jag stigen för att gå mot Noerthe Miesehketjahke. Och nu blev det blött, jag gjorde misstaget av att gå nedanför snölegan och gräset var smygblött (dvs. ser torrt ut men det plaskar när du trampar). Jag tog höjd för att komma ovanför där det var torrt.
Det var lätt terräng att gå i, inte ens dvärgbjörk eller vide som snabbt kan göra en tur olidlig. Det här är verkligen min typ av fjäll, jag känner mig så hemma när jag går. Även på detta fjäll som jag inte varit på tidigare kändes allt så bekant.
När jag rundade Gaska Miesehketjahke såg jag en hög av stängselrullar. En kort bit därifrån finns det en annan hög, och så en till. Samebyn har nedmonterat renstängslet och lämnat rullarna och stolparna hit ute?
Jag åt middag på toppen av Noerthe Miesehketjahke, det var så pass varmt och vindstilla. Jag kollade utsikten åt alla håll, bekanta fjäll så långt ögat når. Ljuset spelade vackert i Stentjärnarnas vatten nedanför, jag försökte fånga det men det var hopplöst. Det var mycket dis – pollen – i luften så de omgivande fjällen tecknade sig blekt mot horisonten.
Jag gick tillbaka en annan väg, följde dessa högar av renstängsel som låg som ett rostigt pärlband på fjället. Jag började bli förbannad. Vad praktiskt att kunna använda fjället som lagerplats. Vi vanliga människor anklagas för nedskräpning om vi så tappar bort en pappersnäsduk. Jag vill på inget sätt uppmuntra någon att slänga sin pappersnäsduk men vad jag menar att näsduken förmultnar. Jag tvivlar stort på att ståltråd gör det. Med stora friheter kommer ett stort ansvar. Vill samebyn skryta med sina rättigheter genom att skylta med saker som är strikt förbjudna för andra? I annat fall tänker jag att det vore ypperligt om de kunde vara ett gott exempel.
Alla var först
Tankarna gick snart till den kommande reformen av renskötsellagen. På infotavlor och lite varstans står det att vi är gäster i “Renens rike” eller Sapmí eller Sameland. Jag tycker inte att jag är mer gäst här än i vilken naturtyp som helst. Tvärtom. Här är jag hemma. I Härjedalen. Det gör ont i hjärtat att tänka på att om lagändringen blir som det nu ryktas innebär det att jag – och tusentals andra – har mindre rättigheter i mina hemtrakter än en viss yrkesgrupp. Denna yrkesgrupp består av personer som tillhör ett urfolk, samer, och det är grunden för att det nu tvistas så mycket om vem som ska rätt till vad. Officiellt kallas den för en ”oerhört komplicerad fråga”. Men säg om att samer inte skulle vara ett urfolk, skulle frågan vara lika komplicerad då? För saken är att det är i sin plats att ifrågasätta samernas status som urfolk. Jag lånar definitionen av urfolk, eller ursprungsfolk, från Wikipedia: ”Ursprungsfolk avser etniska folkgrupper vars förfäder var de första människorna att bebo och göra anspråk på ett visst geografiskt område som sitt territorium.”
Till motsats från andra urfolk såsom indianstammarna i Amazonas och aboriginer i Australien var samerna inte först här, det har redan bevisats genom mängder av arkeologiska fynd och forskningsrön, som dock verkar ha svårt att få den genomslagskraft i allmänheten som sådan information bör ha. Samerna har faktiskt mer gemensamt med fjällbondebefolkningen, skogsfinnar och kväner, men de andra folkslagen föll i glömska samtidigt som samerna status höjdes. Kvänerna förresten utsattes för liknande övergrepp som samer, varför kompenseras inte de? Sametingets effektiva och välsmorda propagandamaskineri påminner alla i stup och kvart om de oförrätter som samerna utsattes för och som de fortfarande, efter flera årtionden, ska kompenseras för. Tyvärr verkar de flesta medierna inte kunna ifrågasätta propagandan utan agerar mest som Sametingets språkrör, vilket förklarar problemet med att nå ut med nya forskningsrön. Det är alltid ramaskri om någonting är orättvist mot samer, men orättvisor mot majoriteten ska man tydligen bara tiga om.
När Renmarkskommittén tillsattes för att förnya renskötsellagen var utgångspunkten just renskötseln, utan tanke på att renskötselområdet omfattar halva Sverige och därför berör lagstiftningen också alla människor som bor i denna halva. När lokalbefolkningen med jägare i spetsen höjde sin röst gick det upp för regeringen att det visst bor andra än renskötare i renskötselområdet och Renmarkskommittén fick nya direktiv, att ta hänsyn till den större bilden. Vi får vänta tills hösten för att höra vad det betyder i praktiken men det som ryktas just är minst sagt oroande.
Gäst i mitt hem
Med Girjas-domen som mall är risken överhängande att samebyarna får mer inflytande i alla lokala frågor. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg har det direkta konsekvenser för alla fjällnära samhällen. Jakt- och fiskerätterna ska alltså höra till en organisation, vars förvaltning inte baseras på demokratiska principer. Innebär det i praktiken att de som har flest renar bestämmer över vem som får och inte får jaga och fiska i fjällen? Och det i ett land där alla påstås vara lika. I längden skulle det urholka förutsättningarna för de fjällnära samhällenas överlevnad. Jobbtillfällena försvinner och människorna flyttar. Låter det inte lite som tvångsflyttning? Ska vi omplacera alla fjällbyar för att ge utrymme för renskötande samer, som aldrig ens haft ensamrätt till Härjedalen, var är rättvisan i det? Det är kanske fel för mig som tillhör majoriteten att prata om orättvisor, men samtidigt, hur ska jag kunna känna annat när jag och tusentals andra kan reduceras till gäster i vårt hem genom ny lag.
Ja det är mycket spekulation från min sida. Men då ingen – ens myndigheterna – har insyn i samebyarna kan jag bara spekulera. Vilket lätt blir konspirationsteorier, trots att jag i allmänhet inte tror på några.
Jag gick mot bilen med ett tungt hjärta. Mitt hem kan tas ifrån mig.
Det är en tragedi och vi låter det hända framför våra ögon.
Välkommen hem! Roligt att höra att du får hemkänsla i Härjedalen. Otroligt tjusiga solnedgångar du fångat. Lite mindre tjusiga högar med stängsel. Om man vill vara positiv så var de prydligt ihoprullade. Borde vara lätt för en av helikoptrarna som just nu driver renar att svänga förbi och städa upp? Jag har för övrigt liknande foton från en annan plats. Jag kan förstå att det blir spår kvar av en industri. Det jag har svårt för är att marknadsföringen av sagda industri och verklighet skiljer sig åt.