Den svåra vägen till Munsfjället

Jag har landat i Strömsund och fått några härliga dagar i bästa sällskap. Det har varit mycket fika och prat men en topptur hann vi med också. Och den blev… ska jag säga, intressant?

Alternativa vägar

Jag läste på Strömsunds hemsida om alternativa rutter till Munsfjället och kollade kartan, kom fram till att den kortaste och enklaste vägen är att utgå öster om Munsfjället, parkeringen som man hittar när man svänger till höger några kilometer innan Munsvattnet.

På den östra sidan finns det bara en stig enligt kartan och vi letade, men hittade inte. Det fanns en kryssad led som inte finns på kartan, men den gick åt fel håll, till en vändplats några hundra meter från vår vändplats (det finns alltså ingen bilväg mellan vändplatserna). Vi fortsatte att leta för vi måste ha missat nåt, men nix. Så då gick vi efter kartan helt enkelt och hoppades på att hitta någon stig.

Bushwhacking

Det var vidrigt om jag ska vara ärlig. Det var varmt och myggigt och hur vi än gick kors och tvärs fanns det inte ens en tillstymmelse av en stig. Jag har alltid sagt att jag inte gillar att gå i skogen (särskilt när det är myggigt) och det här var bland det värsta. För nu var det bara djungel. Bushwhacking i det grövsta. Jag frågade kompisen om hon ville fortsätta, hoppades nästan att hon skulle säga nej men hon ville göra ett försök att hitta stigen så vi fortsatte. Det var ingen risk att gå vilse, bara eländigt. Skogen var frodig och det växte stormhatt, tolta och ormbunkar, de hade som tur var inte vuxit till full höjd men de täckte marken effektivt ändå och det var svårt att se var man sätter foten. Ibland blev skogen tätare och ibland kämpade vi genom grenverket och ibland var det blött och hela tiden var det myggigt och svettigt.

När vi kom upp till fjällbjörkskogen kunde vi stundtals ana den försvunna stigen. Den blev också tydligare ju högre upp vi kom, växtligheten behöver mer tid på sig att växa över stigen. Nu hade vi kämpat så länge genom djungeln att jag kände att krafterna började sina. Det hade också blivit lunchdags så inte så konstigt att blodsockret låg i källaren. Det var sådan lättnad att komma till kalfjället, men det blåste nästan ingenting och myggorna lämnade inte oss när vi satte oss ner. Det blev en snabb lunch och vi fyllde på vattenflaskorna i bäcken och fortsatte mot toppen.

Toppen

Det hårda jobbet hade varit nere i skogen, här på fjället var det lätt att gå. Det blev lite brantare upp till fjällkammen men det var inte många höjdmeter. Och så stod vi på toppen av Munsfjället! Nu äntligen hade myggorna försvunnit så vi kunde fika i lugn och ro. Jag gick runt på toppen efter fikat och fotade åt alla håll. Jag tyckte mig se en bil nedanför fjället, mot den vändplats som den kryssade leden (förmodligen) skulle ha lett till, alltså norr från vår bil. Hmm.

Tanken på att behöva gå genom skogen lockade inte alls och vi tog mer tid på oss att gå nedför än det tog oss att gå uppför. Men vi kunde inte undvika plågan så vi sprayade lite myggmedel på oss och gick. Jag tog på mig en långärmad skjorta som var överkurs sett till temperaturen men i annat fall skulle myggorna haft fri tillgång till hela överkroppen.

Förbannad skog

Vi gjorde ett försök att följa stigen nu när vi kom uppifrån där stigen var tydlig, men likväl försvann den. Enligt kartan stod vi på stigen men det syntes verkligen inte ett minsta spår efter att någon stig någonsin funnits. Jag använde min lilla kompass, tog en riktning och följde den. Jag gick med kompassen i handen, över stock och sten, genom den frodiga skogen, mellan granar, fick rivsår i ansiktet och halsen, halkade i mossan och fick ont i ryggen. Vi gick och gick och gick och det kändes som att vi inte kom ett dugg närmare. Det var bara en jävla kamp hela tiden. Vi kollade kartan ibland, den visade fortfarande att var på stigen (helt otroligt egentligen att vi lyckades att följa den icke-existerande stigen med hjälp av min lilla kompass). Skogen var så tät att det aldrig var fri sikt och vi såg inte parkeringen tills vi bara hade några få meter kvar. Gud vad skönt att det var över!

Vi spekulerade vad som hänt med stigen. Det är omöjligt att den beskrivning som jag läste menade denna stig för enligt hemsidan har kommunen börjat preparera leden mot fjället. Kompisen kontaktade sin kompis som nyligen gjort Munsfjället och när jag tänkte på hennes berättelse och det som stod på hemsidan, kom jag fram till att den “riktiga” stigen utgår från den norra parkeringen (så jag måste ha sett rätt när jag tyckte att jag såg en bil där) dit det är längre att köra och där det dessutom finns en vägbom enligt Lantmäteriets karta. Så jag tänker inte vara besviken på mig själv som tolkade informationen fel. Även om det bevisligen finns människor som tolkat informationen rätt. Vilket jag inte riktigt förstår hur de gjort, med tanke på kartan och beskrivningen. Jag menar, om det finns en stig på kartan, då är det ganska naturligt att dra slutsatsen att stigen finns just där och inte en kilometer norr därifrån?

Det är sånt som man kan skratta åt senare men just då kändes det inte särskilt roligt. Jag vill ALDRIG mer gå i skog. Det var så det kändes.

Turen

• Längd: 9 km
• Stigning: 690 m
• Tid: 6 tim
• Topp nr 42 av 141 i Jämtlands landskap
• Topp nr 79 (av 178) i Jämtlands län