Livet som eremitkräfta verkar ge mig fler vänner än mitt gamla liv som stationär kräfta. En husbilsgrupp på FB förde mig samman med en tjej i Dalarna och nu äntligen kunde jag träffa henne IRL. Det visade sig att hon jobbar deltid som guide i Äventyrsgruvan i närheten av Borlänge och att hon vill visa gruvan för mig. Gruvor och grottor har aldrig varit min grej, men Malin lockade mig med kristallklart grönt vatten och det ville jag se.
Äventyret
Jag läste inte ens på om Äventyrsgruvan så jag hade ingen aning om vad som väntade på mig därnere. Äventyrsgruvan är inte din genomsnittliga turistgruva med breda gångar och handräcken, utan här börjar äventyret med det första steget. Ett mörkt hål i marken och järnsteg i väggen, 80 meter mer eller mindre rakt ner. Jag var glad att jag har lite erfarenhet av via ferrata, men så här många järnsteg har jag aldrig gjort. Och allt detta i mörker, det var bara våra pannlampor som lyste upp vägen.
Steg efter steg, karbinhakar på och av vajern, våning efter våning, den längsta underjordiska hängbron i världen. Malin tipsade mig om att titta omkring mig när jag går på bron, jag glömde det dock för det mesta. Jag stannade en gång för att titta runt, tyckte uppenbarligen inte att det var värt att stå på bron så värst länge för jag fortsatte framåt, med blicken riktad mot plankorna framför fötterna tills jag var på andra sidan. Där tog järnstegen vid direkt efter brofästet.
80 meter under jord
Överraskningarna tog inte slut där. Nere i huvudgången 80 meter under jord har de ett uppvärmt fikarum och vi fikade där innan fortsättningen. Efter fikarummets värme kändes gruvan kall igen, det är inte mer än fyra grader därnere och jag frös lite trots mitt mellanlager.
Hade jag inte redan varit imponerad skulle jag definitivt blivit det nu. Det finns en bastu därnere! Bastun har glasväggar med utsikt direkt till det kristallklara gröna vattnet som Malin hade lockat mig med. Helt otroligt. Det var över 20 meter djupt och inga problem med att se bottnen. Inte konstigt att grottdykare från hela världen vill komma hit.
Scenen
Sedan kom vi till scenen. Scenen (och bastun förresten) har eldsjälarna sprängt fram själva för att bilda en stor och hög sal. Där har de placerat lampor och högtalare och akustiken är helt fenomenal. Det finns några musikstycken med tillhörande ljusshow och jag har aldrig upplevt någonting liknande. Du lyssnar inte med dina öron, utan med hela kroppen, ljudet bara vibrerar genom dig och omringar dig som ett hav, det har ingen riktning utan är överallt. Jag blev nästan lite tårögd, det var så mäktigt.
Vi lyssnade/tittade på andra stycken, sedan slog Malin på Sound of Silence (Disturbed-version, som jag fullkomligen älskar). Nu blev det för mäktigt och jag fick tårar i ögonen och snart rann tårarna som en störtflod. Jag kan inte förklara vad det är som hände. Jag var inte ledsen eller lycklig, jag kopplar inte låten till någon känsla eller händelse. Det var helt enkelt övermäktigt, det här att musiken är ÖVERALLT runt om mig och i mig. Det har knappast någonsin varit lika tydligt att jag är högkänslig.
Musiken slutade och jag tog en minut på mig att torka tårarna och samla på mig. Efter att känslan hade runnit av gick vi in i mörkret igen.
Enpelarsalen
Det finns en stor sal med bara en pelare i mitten som håller upp taket, salen kallas logiskt nog för Enpelarsalen. Malin har spanat in ett fotomotiv där men det har aldrig blivit av, men nu tog hon tillfället i akt. Hon var väl förberedd, hade med sig lampor som hon placerade så att de lyste upp gångarna. Vi stannade kvar i salen ganska länge och fotade varandra, klättrade upp för fler bilder och jag insåg att jag kommer att få det svårt att komma ner (inga järnsteg eller vajrar här inte). Och visst, jag kände mig bra klumpig när jag gick ner, men jag gjorde det på samma sätt som jag alltid tar an svåra partier på fjället – med stor försiktighet. Och det gick bra.
Någonting som inte var helt så bra är att jag kände av min halvtrasiga höft. Jag tror att rörelsemönstret när vi gick ner på järnstegen var rena giftet, det blev en roterande rörelse som höften inte alls gillar. Nå väl. Hela turen har klart varit värt lite smärta!
Jag trodde att vi skulle klättra upp, men i stället hade vi långsamt tagit höjd och jag blev förvånad när jag plötsligt såg dagsljus och trädkronor genom ett hål i taket. Det var en märklig känsla att komma ut från mörkret och stå mitt i sommargrönskan. Det tog en stund innan hjärnan kalibrerade sig för liv ovan jord.
Hela turen var bland det häftigaste jag någonsin varit med om. Jag har helt enkelt inte ord att beskriva hur det var, för det finns ingenting som jag kan jämföra med. Gruvor och grottor är sin egen värld. Måste upplevas för att förstå. Med det sagt vet jag inte om jag vill gå ner i en gruva eller grotta igen. Omöjligt att någonting kommer att kunna mäta upp med denna upplevelse!
Alla bilder där jag finns med har Malin tagit.
