Tjörn och Orust

Min resa norrut går via västkusten. Västkusten för mig är nästan helt okänd, det har bara blivit ett par besök tidigare – Ramsvikslandet 2015 och Sveriges västligaste punkt 2018. Därför är det bra att få tips, men ännu bättre att faktiskt gå med en lokal expert! Först gick jag en liten tur i Halland med min gamla turkompis Kristina, sedan träffade jag Therese från Hemomkringvandring för att bekanta mig med Tjörn och Orust i Bohuslän.

Variation

Eller faktiskt, när jag säger Tjörn och Orust så menar jag Stora Dyrön (utanför Tjörn) och Härmanö (utanför Orust). Vilket jag tyckte var väldigt roligt, för jag är överhuvudtaget inte van vid att besöka öar. Det är någonting speciellt med dem, ett tydligt begränsat område men ändå varierande natur. Och den här variationen gjorde ett intryck på mig. I fjällen finns variationen i höjden över havet: fjälltaigan (barrskog), subalpinan (fjällbjörkskog), lågalpinan (kalfjäll med låga växter som blåbär och dvärgbjörk), mellanalpinan (blåbärens övre gräns, där bara isranunkeln trivs), högalpinan (börjar vid ca 1500 möh). Inom dessa zoner är växtligheten i stort sätt samma oavsett vilket fjäll du står på, bara mindre variation beroende på väderstreck, fuktighet och kalkhalt. Men här vid havet går du mellan ljunghed, som faktiskt stundtals påminner om kalfjäll, till en djungel av grönska i små dalar mellan klipporna. Ytterst fascinerande!

Dyrön

Stora Dyrön, namnet till trots, är en liten ö söder om Tjörn (det finns visserligen är en Liten Dyrön också så storleksjämförelsen är relativ). Ön är bebodd precis som de flesta andra öarna utanför västkusten verkar vara men det finns trevliga vandringsleder också så vi gick över klipporna och spångarna och jag försökte ta in allt det nya.

Det var soligt men också blåsigt (har jag sagt det förut?) så jackan var nödvändig, samtidigt som det i varje dalgång snabbt blev varmt. På södra sidan av ön finns en bastu som man kan hyra, det gjorde vi inte nu förstås men bastun var ledig så vi passade på att fika vid utebordet där det faktiskt fanns lite lä. Allt såg nytt ut, allt är välvårdat, det syns att öborna är stolta över sin lilla ö och tar väl hand om den.

I byn finns en självservice-våffelstuga. När Therese berättade om den blev jag fundersam, hur kan det fungera…? Vi besökte caféet för att köpa glass, till och med det fungerar som självservice. Frysboxen är inte låst, bara ta glass och swisha pengarna. Samma med läsk. Och våfflorna, det finns våffelsmet, grädde och sylt i kylskåpet. Grädda själv!

Jag blev våffelsugen trots glassen, naturligtvis måste jag få en skärgårdsvåffla. Fjällvåfflor har jag ätit i stora lass. Vi gick en ny tur för att bygga upp aptiten men tillbaka på caféet upptäckte vi att någon har varit där under tiden. Tyvärr hade de föregående gästerna inte riktigt uppfattat konceptet och anvisningarna och de hade lämnat en röra efter sig. Vi städade efter bästa förmåga och gräddade egna våfflor. Det var inte lika frasigt som fjällvåfflan, men matigt och väldigt gott. All heder åt byn som vågar lita på besökarna och trist med besökare som inte respekterar.

Härmanö

Nästa dag satsade vi på en längre tur, en hel dag ute på Härmanö väst om Orust. Vårt huvudmål var Härmanö Huvud, dit var det 8 km spännande vandring. Det var intressant att se den här variationen i växtligheten och se hur växter av olika sorter har tagit över varje klippskreva. Det är stor mångfald jämfört med det jag är van vid.

Närmare Härmanö Huvud blev det riktigt roligt. Huvudet har ett utsatt läge, det blåser helt oavsett vindriktningen. Och i dag var det blåsigt. Vi blev helt ställda när vi gick över den sista klippan och fick syn på bränningarna, det var i klass med det jag såg i Hovs Hallar tidigare. Nu hade jag dock varken stativ eller filter med mig och det var för soligt att få ned slutartiderna, så några riktigt fina vågor kunde jag inte fånga, men det var mäktigt att se det i varje fall.

Vi hittade en helt egen sandstrand som åtminstone i dag var avskuren från vattnet. En klippa bjöd på lä och vi satt där en bra stund och bara njöt av dagen. Det var så galet fint att jag saknar ord och hade någon bara visat en bild på platsen så hade jag aldrig gissat att det är Sverige. För mig som är fjällvandrare är kusten verkligen som ett främmande land.

Efter den fina fikapausen gick vi upp på Härmanö huvud. Bara 29 meter över havet, men utsikten är milsvid. Hav nästan överallt ju!

Det började bli kväll när vi gick tillbaka till hamnen. Det skulle ha suttit bra med glass men vi missade affärens öppettider med en halvtimme, då åt jag bara en energibar i väntan på färjan.

Hur roligt det än ha varit att utforska västkusten vill jag verkligen åka norrut så jag åkte till Uddevalla för natten, för att sedan börja åka mot Dalarna. Dalarna är inte Norrland men nära nog. Jag längtar så det gör ont!