Jag är på väg till Dalarna och valde att åka öster om Vänern för att kolla några intressanta platser. Hindens rev lät som någonting som jag vill se, och Kinnekulle verkar alla gilla.
Hindens rev
Jag hade faktiskt aldrig hört om Hindens rev tills jag läste en bok om sevärdheter i Sverige (tror boken hette Värt att se i Sverige). Jag är ingen geologinörd men tycker ändå att det är kul med geologi och Hindens rev väckte mitt intresse.
Med det sagt så misstänkte jag att revet är en av dessa saker som ser intressanta ut på kartan och blir en liten besvikelse i verkligheten. Så var det också, det växer skog på revet och det var inte möjligt att se vattnet på bägge sidor tills på spetsen. Det växte faktiskt så mycket skog och annat att det var svårt att komma åt vattnet alls, utom på några få ställen. Norra sidan är mer svårtillgänglig, jag hörde dock vågorna där. Vilket var märkligt i och med att på södra sidan låg vattnet nästan spegelblankt. Sedan vände vinden så att på tillbakavägen gick det vågor på båda sidor.
Det är fascinerande att se Vänern. En sjö som är så stor att du inte ser landet på andra sidan, då blir det en platt horisont precis som vid havet.
Kinnekulle
Kinnekulle verkar vara en friluftsmecka, det finns många vandrings- och cykelleder att välja från. Jag vill inte gå hela Kinnekulleleden så jag tar en kortare variant. Hela tiden som jag går kämpar jag med en konstig känsla. Någonting är fel. Sedan sköljer den över mig – jag vill inte vara här. Kinnekulle må vara en omtyckt plats men jag gissar att den är omtyckt bara om du bor i södra Sverige. För mig är den… ingenting. Ingenting alls. Utom en plats som jag besöker för att driva tiden.
Det här är inte livet jag drömde om när jag skaffade Wiley. Jag vill inte vara där det är platt (jo, 300 möh kallar jag för platt), det är skog, breda stigar, mycket folk, konstant trafik, svårt att hitta övernattningsplatser för husbilarna inte är välkomna.
Jag saknar någonting. Jag saknar någonting så enormt. Jag försöker att analysera känslan när jag går. Jag föreställer mig olika saker och känner efter. Tanken på att övernatta med Wiley på Flatruet gör mig varm. Tanken på att se Helags i horisonten är skön. Tanken på att parkera längs Storulvåvägen längtar jag efter. Att vandra till Sylarna och göra Lillsylen känns som ett måste.
Är det hemlängtan? Men inte hem som ett hus, eller en adress. Hem som Härjedalen. Jämtland. Fjällen. Eller kanske Norrland helt enkelt?
Dessa frågor kommer att besvaras i sinom tid. Men en sak är säker – jag vill inte vara här. Tanken på att åka till Dalarna och träffa en online-kompis får mig att le för första gången i dag. Jag äter lunch och bestämmer mig för att åka upp direkt. Inga etapper, inga korta dagsträckor, inga mer platser som jag inte har något intresse av, utan nu, på en gång. Jag bor ju på fyra hjul trots allt.
Så då gör jag det. Åker till Ludvika.
Efter Mariestad ser jag en skylt som säger Mora. Jag blir glad.
Redan innan Örebro när jag kommer till motorvägen känns det bättre. I Örebro börjar jag se skyltar mot Falun och Gävle. Leendet blir bredare.
Dalarna
Några mil efter Örebro är det en tydlig skillnad i landskapet. Vad jag inte ens uppfattat är att jag har saknat det böljande landskapet. De främmande träden börjar försvinna och snart ser även tallarna ut såsom tallen ska se ut. Långt innan Dalarna börjar känslan av hem infinna sig och jag blir alltmer lugn.
Dalarna är visserligen inte Norrland men jag har alltid tyckt att landskapet borde vara Norrland. Jag hade bara ett fåtal mil till Dalarna när jag bodde i Loos, det kändes aldrig som att jag plötsligt var i Svealand när jag åkte över Voxnan.
Jag funderar på vad som händer när jag börjar den långa turen upp till norra Norge. Jag kommer nog besöka de populära ställena även där och inte hitta min egen väg på samma sätt som jag gjorde i Härjedalsfjällen. Men jag tänker ändå att jag hellre besöker sevärdheter i norr än i söder. Skåne för mig är ett färdigskrivet kapitel.
Kommer till ställplatsen. Jag har vatten fem meter från bilen. Jag ser sjön från mitt fönster. Det är skog på andra sidan sjön, men den här skogen känner jag igen. Den är samma skog som jag vuxit upp med. Samma vatten.
Kanske är jag hemma redan i Dalarna.