Funderingar om fjällens framtid

Jag har nu varit i Skåne i fem veckor och det är två saker som gjort det största intrycket på mig. Det första är skalan – jag är van vid de stora vidderna i Norrland och i fjällen i synnerhet. Här är både körsträckorna och vandringslederna kortare. Det andra är att i Skåne är naturen inte fri i den bemärkelse jag lärt känna den. Precis allt är tillrättalagt och det är nästan omöjligt att hitta någonting som inte visar mänsklig påverkan. Någon kan flika in att äkta vildmark finns det knappast någonstans i Sverige, men det är ändå skillnad mellan en nationalpark i Skåne och en nationalpark i Norrland.

Ett talande exempel på hur skåningarna ser naturen jämfört med hur en norrlänning gör det är att jag råkade träffa en kvinna som tyckte att hon bor ”mitt i skogen” när det var en asfalterad länsväg som ledde till hennes gård och 6 kilometer till närmaste tätört. Jag tyckte inte jag bodde mitt i skogen i Storsjö med 150 kilometer till närmaste stad. Skåne som bredast är ungefär 150 km.

Det är nästan så att jag börjar känna klaustrofobi för känslan av att allt är så instängt är så stark. Jag saknar Norrland helt enormt, jag saknar att kunna gå fritt, inte tvingas följa markerade leder eller vända när ett staket blockerar vägen.

prickar av olika färger i Skåne
Jag har bara kunnat följa prickar av olika färger i Skåne

Men då började jag tänka på, hur länge är naturen fri i Norrland heller? Renmarkskommittén – ett enmansprojekt – ska till hösten publicera sitt delbetänkande och det finns oroande tecken på att renföretagen får mer inflytande. Baserat på det jag har redan sett och erfarit är jag rädd för att det kommer att gå ut över det rörliga friluftslivet och i längden turismen och de små fjällbyarnas livsvillkor. Jag borde egentligen inte reagera på rykten, men jag är hellre proaktiv än reaktiv och jag vill göra min röst hörd innan det är för sent.

Renskötsel

Renskötseln är en näring som sysselsätter en minoritet av samerna, antalet renägare uppgår till 4 600 i hela Sverige. Renskötselområdet är uppdelat i samebyar. En sameby är namnet till trots ingen by där det bor samer, utan ett område och en ekonomisk sammanslutning som består av flera företag och i varje företag finns det en eller flera renägare. Det kan tyckas att begreppet sameby är lite olyckligt i den mening att det kan förväxlas just med en faktisk by. I Finland kallas motsvarande för renbeteslag och i Norge heter de renbetesdistrikt. I dessa länder syftar namnet helt rätt på verksamheten, inte folket.

För att helt och hållet leva på renarna behöver en renägare ha minst 400 renar, dock består merparten av inkomsterna olika typer av bidrag. I Sverige finns det 133 sådana storägare, varav 33 i Jämtlands län. Renskötsel är en livsstil och prestige och ju fler renar en renägare har, desto större inflytande har personen i samebyn.

Renskötseln har olika förutsättningar i olika delar av Sverige. Tyvärr finns det inte många arkeologer som aktivt forskar i fjällvärlden men det har ändå hänt spännande framsteg de senaste åren som bevisar att Härjedalen alltid har varit något av en smältdegel. I Västra Härjedalen har det vistats människor med olika modersmål och näringar i tusentals år. Konflikter uppstod tidigt mellan fjällbondebefolkningen och renägarna även om det var glest med både gårdar och renar. I slutet av 1800-talet fanns det 5 000 renar i Härjedalen, sedan dess har antalet renar mer än tredubblats och antalet invånare flerdubblats många gånger om, för att inte prata om besökarna och den infrastruktur som krävs för både invånarna och turismen. Renskötseln i Härjedalen baseras inte bara på upplåtelse av statlig mark utan även på nyttjanderättsavtal mellan markägarna och tre av fyra samebyar genom Härjedalsdomen år 2004, inte på grund av att det inte finns någon urminneshävd som längre norrut i Sverige.

Jag rekommenderar starkt att du läser Kristina Svenssons utmärkta text om just arkeologi och hur historiebeskrivningen ändras ständigt allteftersom nya fynd upptäcks. Historia är inte skriven i sten och ska inte användas som underlag för beslut med långtgående konsekvenser.

Tusentals av renar
Tusentals av renar mellan Skarsfjället och norska gränsen (det fanns flera stora grupper utanför bilden)

Turismen

Förutsättningen för de små samhällena i fjällen är turism. Utan turisterna skulle t.ex. Funäsdalen inte ha den servicenivå som finns nu. Minst fyra femtedelar av invånarna i området har jobb som direkt eller indirekt hänger på att turisterna fortsätter att besöka området. Det är fjällen och det rörliga friluftslivet som är det stora lockbetet och jag behöver ingen kristallkula för att se vad som händer med turismen om fjällen stängs.

Du lyfter säkert ögonbrynen, vad menar jag med att fjällen stängs?

Saken är att det som gör fjällen så lättillgängliga i dag är Svenska Turistföreningens (STF) nätverk av stugor och fjällstationer och länsstyrelsens lednätverk. STF äger dock inte marken byggnaderna står på, utan med få undantag så baseras verksamheten på arrende av staten. För Sylarnas och Blåhammarens del går det nuvarande arrendeavtalet ut i slutet av 2023.

Problemet är att Jämtlandstriangeln har blivit för populär. Besökstrycket innebär en stor störning för renarna och samebyn har uttryckt sin oro över verksamheten. Såsom rennäringslagen är utformad så är det bara renskötseln som beaktas vid beslutsfattande. Om samebyn bedömer att turismen innebär avsevärd olägenhet för renskötseln, då förnyas inte arrendet. Myndigheten kan alltså inte ta hänsyn till vad ett sådant beslut betyder för den lokala besöksnäringen.

Begränsningar

När jag säger att fjället stängs är det inte spekulation utan det är redan verklighet. Anjans fjällstation miste sitt arrende för Mansjöstugan. En familj förlorade möjligheten att använda sin lilla fiskestuga. Det som skulle ha varit Sveriges största nationalpark blev inte till när en del i en av de tre berörda samebyarna satte sig emot. Bandvagnstrafiken mellan Storulvåns och Sylarnas fjällstationer har stoppats.

Föreställ dig vad som händer om Sylarnas och Blåhammarens fjällstationer försvinner. Jämtlandstriangeln är mångas inkörsport till fjällvandring, så var den också för mig. Att gå på en vältrafikerad led ger trygghet, att kunna gå med lätt packning gör att även de som inte är i fysisk toppform orkar gå sträckorna. Storulvån, som är startpunkten för triangeln, är dessutom lättillgänglig i och med att det går ett direkttåg mellan Stockholm och Storlien med busstransfer från tåget till fjällstationen.

Det närmaste alternativet till Jämtlandstriangeln är Vålådalen. Vad händer då i Vålådalen om alla de som skulle ha gjort Jämtlandstriangeln väljer att göra Vålådalsfyrkanten i stället? Besökstrycket är redan hårt i Vålådalen. Bortsett från Vålådalens fjällstation så finns det bara fjällstugor i området med mycket mindre kapacitet att ta emot gäster. För att inte glömma vad det har för konsekvenser för renskötseln. Lösningen på ett problem i en samebys område kan inte vara att flytta problemet till en annan samebys område.

Så det skulle inte dröja länge innan den berörda samebyn hävdar avsevärd olägenhet och då försvinner fjällstugorna i Vålådalen. Om Helags fjällstation vid det laget fortfarande står kvar så har besöksströmmarna där blivit helt omöjliga att hantera under tiden. Den enda typen av vinterturismen som finns kvar är utförsåkning i liftsystemet. På sommaren downhillcykling i samma backar. Till fots kan besökaren uppleva fjällen längs Funäsfjällens 32 guldturer, kan tänka mig att det blir lite trångt. Det är fjäll i ett skyltfönster – du får titta men inte uppleva.

Stor-Mittåkläppen är populär i Funäsfjällen
Stor-Mittåkläppen, populäraste i Funäsfjällen

Våren i Storulvån

Jag tänker på det som hände under vårvintern 2021. Under några fina vårvinterdagar strömmade skidsugna besökare till Storulvån som aldrig förr. Det blev kaos, bilar stod parkerade längs den smala vägen och blockerade räddningsfordon. Samebyn fasade över folk som friåkte på fjället precis när tiden var som känsligast för dräktiga vajor.

Samebyn föreslog att folk tar sig till ställen som inte är känsliga för renarna, som Åreskutan. Åreskutan är visserligen ett stort fjäll men dels är det pistade backar och mycket av det opistade området är lavinfarlig terräng. Ytan för friåkning är avsevärd mycket mindre än längs Storulvåvägen. Jag gissar att sådan trängsel på Åreskutan gör ingen glad och på sikt leder till att besökarna ledsnar på fjällen för de får aldrig uppleva det som är fjäll på riktigt.

Människor är benägna att skydda bara sådant som de har ett förhållande till. Om dagens ungdomar inte får skapa en meningsfull relation till fjällen, kommer de som morgondagens beslutsfattare bry sig om att skydda fjällnaturen?

Vi måste hitta en lösning som gör att alla har förutsättningar för att besöka, arbeta och bo i fjällen – fjällbönder och renägare, turistnäringen och turisterna, lärare och läkare, jägare och vandrare, alla vi som har valt att bosätta oss här av olika anledningar.

Om leder stängs och turismen minskar, minskar även lokalbefolkningens möjlighet att försörja sig och med det kommunens skatteintäkter. Service som hälsovård och skola spolas ut i kölvattnet, vilket drabbar de ortsbor som stannar kvar, inklusive renägarna faktiskt.

Reformen av renskötsellagen

Jag skulle vilja sammanfatta statens nuvarande rennäringspolitik med ordspråket ”vägen till helvetet kantas av goda intentioner”. Först gjorde staten grova fel och sedan försökte staten återställa det som hade varit innan allt gick fel. När vägen väl hade stakats ut gick det inte att avvika från den och nu har vi ett läge där ingen part är nöjd. Renskötseln kläms åt från alla håll, gruvindustrin nekas tillstånd som behövs för att kämpa klimatförändringen och minska EU:s beroende av diktaturer, skogsbruket hävdar att renar trampar ner planteringar, jägarna anser att deras rätt att jaga har tagits från dem, markägarna klagar om skador och fjällbönderna om uppäten och nertrampad sådd, EU kräver att Sverige gör sitt för att bevara vargen, stugägarna är bekymrade när renarna skiter ner fjällstugans altan, STF riskerar att förlora fjällstationer och fjällstugor, i Funäsdalen går det snart inte bygga nya bostäder.

Just nu pågår förarbeten för reformen av renskötsellagen. Enligt uppgifter som hittills publicerats kommer lagstiftningen i mångt och mycket baseras på Girjas-domen, som gav samebyn rätt att förvalta jakt- och fiskerättigheter. Domstolen måste basera sin dom på lagstiftningen så som den är skriven i dag. Den kan inte ta hänsyn till domens konsekvenser för andra samebyar eller för samhällets framtid. Men precis som den gamla lagen så grundar sig den nya lagen också på tanken på samerna som de första människorna som bosatte sig i fjällen. Sanningen är dock att det vi visste för hundra år sedan stämmer inte i dag och det vi visste för 50 år sedan har redan omkullkastats. Inte ens det vi visste i går stämmer i dag.

Historiebeskrivningen ändras hela tiden och det finns absolut ingenting som stöder uppfattningen att det vi vet nu är den slutgiltiga versionen. Viktig lagstiftning som har stora konsekvenser för många samhällen – och halva Sveriges areal faktiskt – får inte baseras på en bevisad bristfällig historiebeskrivning till en liten yrkesgrupps fördel. Den måste baseras på allas väl. Och för det finns det en chans nu när lagstiftningen förnyas.

Lösningar, finns dem?

Att lösa situationen utan att försvåra för någon eller kräva att någon kompromissar är i det närmaste en omöjlig uppgift, jag tycker faktiskt lite synd om myndigheterna som står där i mitten och fattar beslut. Saken är att några lösningar finns det inte i sikte, det finns bara vackra ord och fina intentioner.

Så jag gör ett försök. Mitt första förslag syftar på att behålla turisterna och värna om naturskyddet. Det gör vi genom att sprida ut besökarna genom att öka lednätverket och rusta upp lederna. På så sätt kan vi styra besökarna till ställen som är mindre känsliga för renskötseln och samtidigt minska slitaget som naturen utsätts för. Sedan vill jag också föreslå någonting så kontroversiellt som att antalet renar måste minskas. Vi ska absolut ha renar i Härjedalsfjällen, men genom att minska antalet kan vi förebygga konflikter. Konflikter mellan renskötseln och ortsbefolkningen har funnits i hundratals år, det är naivt att tro att de på något sätt försvinner om renskötselns behov även i framtiden får väga mer än det övriga näringslivets behov.

Om du tycker att min lösning är skandalös så önskar jag att innan du börjar rulla mig i tjära och fjädrar så funderar du på en lösning själv och gör det med en helhetsbild i åtanke. Tänk på Härjedalens historia. Tänk på de lokala samhällen och vad som är förutsättningen för deras överlevnad. Tänk på naturskyddet. Om du kan hitta en lösning för att renskötseln kan fortsätta i den omfattning och på de sätt som den finns i dag, då tvekar jag inte erkänna att jag har fel. Det handlar om sådana stora och avgörande frågor att jag mer än gärna ber om ursäkt för varje av mina domedagsscenarier.

Jag har inga illusioner om att min lösning är bra eller rättvis eller genomförbar överhuvudtaget. Det är viktigt att frågan diskuteras som en helhet, inte bara så att alla beslut bedöms utifrån hur de påverkar renskötseln utan så att man också tar till hänsyn hur renskötseln påverkar allt annat.

Jag uppmanar dig att fundera på hur vi tryggar både renägarnas, icke-renskötande samernas och övriga befolkningens framtid i Härjedalsfjällen utan att minska antalet renar och gör det så att din lösning är förankrad i verkligheten i stället för en ideal som ingen når upp till.

Jag önskar dig lycka till.

* * *

Det här inlägget är lånat från min kommande bok ”103 ställen där ingen annan finns – turer i Västra Härjedalsfjällen”. Kapitlet representerar inte bokens innehåll i stort, utan det är bara ett tillägg i slutet. Boken handlar annars om mina soloturer i fjällen och den är delvis baserad på denna blogg. Något publiceringsdatum har jag ännu inte men boken ska komma ut i år!

2 kommentarer

  1. Hej Minna,

    Toppen att du delar med dig av dina tankar utifrån ditt perspektiv. Få personer har sett så mycket av fjällen som du har.

    Jag börjar bakifrån. Varje krona satsad på en vandringsled ger tio kronor tillbaka enligt en fisk studie läste jag här: https://jht.se/vem-ska-betala-for-vara-vandringsleder/ . Det stödjer ditt förslag att rusta upp lederna och sprida ut besökare över större områden. Då får alla möjlighet att uppleva fria vidder. Sedan finns det säkert folk som uppskattar förberedda kortare promenader och de kan ju få en fjällpark med grusade vägar (som tål ett högre besökstryck). Och så blir det bättre möjligheter för glesbygden att leva. Fler STF-stugor, inte färre borde vara bättre för alla.

    Tack för dina exempel från Finland, bra veta hur det fungerar i andra länder.

    Hälsar Kristina

  2. Lennart Johansson

    Hej vännen!
    Jag efter att ha läst dina tankar och idéer kommer att bli svårt, hart när omöjligt att tillfredsställa olika intressens önskemål .
    Jag har inget att konkret tillföra mer än att beslutsfattarna måste ta tid för att lyssna in de olika intressenternas åsikter. Man måste också låta folk i berörda delar vara de som leder och beslutar, inte folk från södra Sverige med bristande kunskaper och en romantiserad uppfattning om sakers förhållanden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen