Den gröna bokskogen

Nu äntligen har grönskan kommit igång i bokskogen på riktigt. Det är detta jag har gått och längtat efter!

Även om jag konstaterat att det finns fin bokskog överallt i Skåne hamnade jag i Söderåsens nationalpark igen. Jag ville ha en lite längre vandring i bokskogen och alla naturreservat jag har besökt har korta rundslingor. Eller Skåneleden. Vilken jag inte räknar som en rundslinga. Så det blev Liakroksrundan på 7 km då.

Liakroksrundan

Jag var ute på kvällen och hoppades på lite kvällsljusmagi, men om kontrasten i skogen är svår mitt på dagen är den ännu värre på kvällen. Det var väldigt fint att gå i skogen men varje gång jag försökte fota någonting blev det en svår kamp mot kontrasten. Jag stressade dock inte över det, bara att vara här ute ensam var värt mycket.

Det var soligt (igen, det har regnat typ en dag sedan jag kom till Skåne) men fortfarande ganska kyligt och lite blåsigt. I skogen var vinden inte ett problem förstås och stigen var utomordentligt bra, jag kunde använda mer tid på att titta på skogen och mindre tid på att se var jag sätter foten. Men då kom jag till ett ställe med en skylt som varnar om fallna träd och blockerad stig, leden är stängd! Plastremsan som hade legat tvärs över stigen hade någon dock rivit av och jag funderade på fallna träd, varför är det ett problem? Bokskogen är ju öppen, väl måste man kunna gå runt? Så jag fortsatte på leden.

Och så kom jag till detta fallna träd och fick svårt att hålla mig för skratt. Vad är det för folk som går här som kan tycka att detta träd utgör ett sådant hinder som gör att leden stängs? Herregud. Vandring i Skåne och vandring i Norrland är inte ens släkt med varandra. Fast det verkar även skåningarna ha tyckt, och spärren hade rivits på den andra sidan också.

Sedan gick leden en bit på en grusväg. Jag gick och funderade på skillnaderna mellan Skåne och Härjedalen när jag plötsligt tyckte att jag gått väl länge på grusvägen. Kan det verkligen stämma? Kollade kartan och så var det, jag hade missat var leden går tillbaka i skogen. Jag gick tillbaka på vägen, kom till en slags parkering där en tydlig stig gick ungefär åt rätt håll tyckte jag och räknade med att det är en genväg. Tills stigen vek av åt fel håll. Nej jag lär mig verkligen inte. Senvägar! Så jag vände igen och såg att stigen grenar, kanske går grenen till Liakroksrundan? Men nu ville jag inte riskera en ny senväg och gick tillbaka till vägen och följde tills jag hittade de röda prickarna som indikerade Liakroksrundan. Hur djup i mina tankar hade jag varit för att missa prickarna?

Min senväg gav mig en dryg kilometer extra vandring men det var egentligen bara bra. Jag hade tidigare under dagen gjort två andra turer och sammanlagt blev dagens vandringar då nästan 2 mil. Det är en vandringssträcka jag kan vara nöjd med.

Mitt i skogen finns inte i Skåne

Två dagar senare behövde jag åka till Hässleholm för att ha bilen servad. Jag letade efter några naturreservat utmed vägen och såg att det fanns ett nära Höör. Det fanns ingen markerad parkering men just där Google Maps sade till mig att stanna fanns någonting som jag tolkade som en övergiven industrilokal med igenspikade fönster. När jag svängde in såg jag till min höger en liten handgjord skylt med texten “Privat område”, men skylten låg mot infarten till ett hus (dvs. 90 grader från, inte framför den väg som jag följde till industriområdet), så jag körde fram. Men redan innan jag hann parkera såg jag en kvinna komma och jag fick onda aningar. – Får man inte parkera här? – Det här är min gård, du får inte vara här. – Oj förlåt, det var absolut inte min mening. – Såg du inte skylten? Det står privat område på den. – Jo, men jag tolkade att den gäller huset och att detta är ett övergivet industriområde. – Ett industriområde, mitt i skogen? Skrattade hon lite sarkastiskt.

Jag kan säga att hennes och min uppfattning om “mitt i skogen” varierar stort. I allmänhet säkert skillnaden mellan hur skåningar och norrlänningar uppfattar “mitt i skogen”. Med det sagt så finns det industrilokaler mitt i skogen i Norrland, även med norrländska mått mätt. Hur som helst, visst gjorde jag ett misstag, men måste man påpeka det så kraftigt? Jag förstår om jag är den femtielfte personen som inkräktat på hennes gård och hon är less. Men i så fall tycker jag att hon borde placera skylten så att det är tydligt att det privata området innefattar också den till synes övergivna industrilokalen.

Jag bad om ursäkt för femte gången och väntade på att hon svarar, men nix, hon bad mig åka därifrån medan hon ser mig åka. My bad, som trodde att hon skulle vara en hygglig människa som accepterar min ursäkt. Jag skulle aldrig någonsin göra sådant med flit, jag får sådan akut stressreaktion och ont i magen när jag konfronteras. Därför är det bättre att inte bryta reglerna, ingen risk för en konfrontation. Men misstag kan väl alla göra?

Jag kunde inte släppa tanken på kvinnan. Varför så fientlig, direkt anklaga mig för intrång? Det här förstärkte min uppfattning om skåningar, efter att ha sett vilka idioter de är i trafiken. Om du nu säger att jag bedömer hela folket efter att ha haft otur så säger jag så här. Om en av fyra skåningar jag pratat med är otrevlig, då är en fjärdedel av skåningarna otrevliga. Samtidigt som jag inte ens kan minnas om jag pratat med en otrevlig norrlänning. Om jag gjort det, då är kanske en av hundra norrlänningar otrevliga. Vilka slutsatser ska jag dra?

Jag vill inte stanna i Skåne en dag längre än vad jag måste. En hel vinter bland dessa människor och regn och vind, nej tack. Jag ändrade mina planer, ursprungligen hade jag tänkt härda ut vintern i Skåne. Jag åker hellre till Portugal.