Jag börjar mitt vanlife på det enklaste sättet – åker till vänner och släkten och sover hos dem.
Däckbekymmer
Det börjar dock nästan lite för spännande på en gång. Ett stort problem jag tampades med i mars var att hitta däck för bilen. Jag fick nya dubbdäck när jag köpte plåtisen men sommardäcken var för slitna. Efter att ha funderat på saken på alla håll och kanter kom jag fram till att jag vill ha helårsdäck som är lite större än de standarddäck som kom med bilen. Utan att gå in i detalj så blev denna uppgift oväntat svår och det blev en ångestladdad vecka när jag var tvungen att trotsa min telefonskräck för att ringa ett antal samtal för att hitta någon som kan beställa och montera just de däck jag vill ha. Helårsdäck är ju standard i Europa, utom just här i norr där vi måste ha riktiga vinterdäck. Min plan är att hålla mig till södra Sverige nästa vinter och eventuellt åka till södra Europa, då räcker det kanske med helårsdäck och jag slipper dubbdäcken helt och hållet.
Men till slut gick det och jag hittade en liten enmansverkstad i Östersund som kan fixa saken för mig. Det är bara det att den här verkstaden ligger uppför en brant backe. Med en väg där det råder fullt vinterväglag. Den stora vägen är redan helt torr men så snart som jag svängde in började både backen och vinterväglaget. Omöjligt att skapa fart och mina dubbdäck började slira på vägen! Jag stod helt fast. Oj då. På det tredje försöket hittade jag lite lössnö på sidan där däcket fick tillräckligt med grepp så jag kom upp. Men hur ska jag klara mig ner igen utan dubbar då? Fick hemska bilder i huvudet på en Wiley som glider hejdlöst nedför backen. Så det första jag gjorde är att fråga gubben om han tycker att jag klarar mig med helårsdäcken. Jo då sa han, ta det lugnt så går det bra.
Jag tog det lugnt och det gick bra! Då kan jag sluta oroa mig för huruvida jag klarar mig om jag stöter på andra vägar med vinterväglag. Helårsdäcken är inte lagliga vinterdäck i Sverige men de är inte dåliga bara för det. Men ärligt talat, planen att skifta däck redan i Östersund baserades på teorin att vägarna har töat i mars. Det var snöfallet i slutet av mars som ville annat.
Terapi
Nu när jag avklarat det största hindret kunde jag äntligen slappna av. Jag hade bokat tid hos Tumbo Husvagnar så de kan installera 12 V uttag och ta bort dragkroken. Dragkroken för övrigt var ett annat bekymmer i mars då jag upptäckte i samband med däckletandet att dragkroken på bilen är obesiktigad. I och med att Tumbo hade också missat det var det deras ansvar att fixa det och jag ville hellre bli av med kroken än besikta den. Jag kan inte dra någonting ändå, det skulle gå över viktgränsen för mitt B-körkort. Men innan Tumbo hade jag en helg att njuta av och det gjorde jag i bästa sällskapet, hos kompisen och hennes terapihund. Hunden är visserligen inte officiellt en terapihund men i och med att jag var så sönderstressad var det rena terapin att få krama pudeln. Den enda hundrasen som inte ger mig allergibesvär!
Backkameran
Wiley åkte sedan till verkstaden hos Tumbo och kom ut med två 12 V-uttag och utan dragkrok. Tyvärr också utan backkamera som det visade sig, och det upptäckte jag inte tills jag var halvvägs till Kapellskär där jag skulle ta färjan till Finland på morgonen. Backkameran hade varit en av egenskaperna som var på min must have-lista när jag köpte bilen. Uppenbarligen hade de klippt av, eller glömt att koppla tillbaka, tråden från kameran till displayen. Jag kan backa med speglar men det är lite läskigt när jag inte ser vad som finns bakom bilen och det är också svårt att bedöma avståndet i spegeln.
Jag övernattade i hamnen och sedan på färjan fick jag backa in på bildäcket. Typiskt. Men nu var det i varje fall någon som gav mig instruktioner.
Målinriktad
I Finland var det sedan full fart. Först till min syster i Vanda, sedan till syrrans stuga i Rantasalmi, till min kära moster i Kitee, pappa i Villmanstrand och kompis i Lillkyro.
Takten mattades inte av nämnvärt när jag kom tillbaka till Sverige. Jag hade siktet inställt på Skåne för att njuta av våren där och vänta tills det blir försommar i fjällen. Så det blev ett par hundra kilometer att köra varje dag och på något sätt kändes det som att tiden rann ur händerna på mig. Jobba på morgonen, köra någonstans, jobba lite till, gå en liten promenad, pyssla med bilen. Det tar iofs inte lång tid att göra bilen nattklar och startklar men ändå. Det kändes som att jag inte fick en minut över för att göra ingenting alls. Och det är ovanligt för mig. Jag måste ha tid för att göra ingenting alls (=göra någonting icke-produktivt som att spela ett spel eller titta på Youtube), annars överbelastar jag hjärnan i längden. Det enda sättet jag har att koppla av hjärnan är genom icke-produktiva aktiviteter (eller brist på aktiviteter egentligen).
Omberg, Linköping, Skurugata, Helgö. Platserna flimrade förbi. Men så till slut landade jag hos en kompis i Yngsjö i Skåne och då äntligen var det slut med den envisa resan mot ett mål. Jag fick sova hos kompisen, tvätta håret, tvätta kläder. Det två sistnämnda som kräver en hel del planering när man lever vanlife. Och så, utan att riskera att jag stannar längre än jag är välkommen, åkte jag på egna äventyr. Nu är det vanlife på riktigt som gäller, inga mer säkerhetsnät.
