Jag har flyttat många gånger under de senaste tre åren men nu har jag gjort den ultimata flytten. Jag har flyttat in i husbilen!
Jag behövde flytta flera gånger under studietiden men den riktiga starten för min livsresa var 1994 när jag flyttade till Köpenhamn. Sedan blev det England där jag flyttade fem gånger (i snitt en gång per år) och klarade mig med fyra flyttar under mina 15 första år i Sverige men sedan dess har det accelererat som bekant. Drömmen om husbilen dök upp 2019 och det som permanentboende direkt.
Varför jag sökte mig utomlands och stannade utomlands även när bandet till Finland var fortfarande starkt kan diskuteras. Jag tänkte inte att jag flyr från någonting men det är lättare att vara klok när man tittar i backspegeln och nog har jag behövt komma ifrån någonting många gånger. Jag menar inte flykt från livshotande situationer utan bara saker som inte känns bra, en flytt har varit den enklaste lösningen på sätt och vis.
Någonstans under åren slutade jag fly och började söka och nu är det sökandet som är den stora drivkraften. Jag har ingenting att fly från längre, utom en tråkig vardag kanske. Det lär husbilen fixa!
Min husbil (plåtis) heter Wiley. Namnet blir ganska uppenbart när man ser bilen men en stor bidragande orsak är det lilla Wile E. Coyote-mjukisdjuret som jag har haft med mig sedan jag bodde i England. Många som har suttit i min bil (vilken bil som helst) har uppmärksammat mattan med Wile och Roadrunner på passagerarsidan. Jag har blivit av med det mesta som jag skaffade i England med några undantag består.
Det finns mycket saker att ta hand om när man flyttar och det finns särskilt många saker att ta hand om när man flyttar in i en husbil. Jag har varit tvungen att lära mig mycket nytt och det har varit problem som jag inte ens kunde föreställa mig när jag köpte bilen. Det enda sättet att tampas med läget är att reda ut ett problem åt taget. Min långa att-göra-lista blev kortare ju närmare deadline jag kom och till sist när det var dags att flytta var listan så kort att de få saker som finns kvar känns som bagateller. Nu är livet i husbilen inte längre en plan, utan det är en verklighet. Jag har ingen aning hur det kommer att fungera, om alls, men jag måste försöka.
Som en eremitkräfta kommer jag att åka runt Sverige och grannländerna. Jag vill utforska mina gränser och lära mig både om mig själv och om Sverige. Jag och Wiley och vägen.
