Det är vind och vatten som formar vårt landskap. Oftast är processen långsam och tar tusentals år, som när en å nöter en dalgång. Ibland går det fort som med störtflod. I fjällen är det lättast att se vindens effekt genom att se på träden – både lutningen och kronans form skvallrar om den dominerande vindriktningen. I öknar formar vinden om sanddynerna varje dag, lite på samma sätt syns vinden i snödrivorna hos oss.
Storm
Den här veckan har varit en sådan där vindens effekter har varit omedelbart synliga och påtagliga. Det har blåst hårt hela veckan och det kulminerade i orkanstyrka i vindbyarna enligt vindmätaren på Helags fjällstation. Flatruetvägen har varit stängd i flera dagar, gästerna just på Helags har inblåsta i två dagar. Det har varit helt omöjligt att röra sig på kalfjället, att ens försöka det är förenat med risk för livet.
Här i Storsjö har det inte blåst orkanvindar med det räcker bra med stormbyar. Vi ligger i dalgången och vinden har det fritt fram att blåsa över sjön, det är häftigt att se snövirvlarna rusa på isen. Trots den brutala vinden har det inte varit så dåligt väder egentligen, det har faktiskt varit en hel del solsken. Det var bara i fredags när det blåste som mest att det också snöade. Ena stunden försvann sikten nästan helt, nästa var det solsken och blå himmel. I och med att det blåser så mycket är det omöjligt att säga hur mycket det har snöat egentligen, det är ju helt kalblåst på vissa ställen och stora drivor annanstans. Och med ett par dagar med plusgrader finns det ingen snö kvar på isen. Skulle kunna åka skridskor på sjön om isen inte hade så ojämn yta. Men vi slapp regn i varje fall så det inte blev vattenpölar på isen som det blev under den föregående varma perioden för några veckor sedan.
Norrsken
I början av veckan var den en annan typ av vind som skapade rubriker – solvind. Vi hade inte helt klar himmel men det var tillräckligt glest mellan molnen för att se den gröna showen. Jag var lite orolig över att kameran skakar i vinden för visst blåste det ganska hårt (och då menar jag både jordens och solens vindar…) men stativet var stabilt nog så det lyckades över förväntan. Jag stod på isen i tre timmar och inte för en enda sekund försvann det gröna helt! Som bäst var det helt makalöst, jag snurrade runt stativet 360 grader och stundtals riktade kameran rakt uppåt när norrskenet exploderade ovanför huvudet. Galet!
Men så var det detta med molnen. Hälften av bilderna kunde jag slänga rakt av, var för mycket moln. Folk i typ Skåne, eller var som helst i Sverige där det var klar himmel, hade en bättre chans att fota norrskenet den här gången, så bra var det. Jag har sagt det förut, här i Västra Härjedalsfjällen/Södra Jämtlandsfjällen är det inget bra läge för norrsken. Molnen väller in i Ljusnans, Ljungans och Indalsälvens dalgångar. Nästa vinter ska solcykeln vara som mest intensiv och jag räknar inte med att bo i någon av dessa tre dalgångar så vi får se hur det blir med norrskensfoto då.
