Kan konstatera att min kropp är perfekt anpassad för långvarig lågintensiv rörelse. Kan också konstatera att tvingas jag utföra högintensiva uppgifter tömmer jag kroppens energireserver omgående. Case study: Jag skottade snö i en timme i går kväll. Det hade dumpat ner rejält, 30 cm ungefär. Och jag har ett stort område att skotta, framför huset till andra sidan över den oplogade vägen där min bil står i en parkeringsficka. Och så en bit vid husgaveln för att komma till den plogade vägen. Jag var tvärslut efter en timme och då hade jag inte skottat fram parkeringsfickan mer än att ha skapat en lucka så jag kan köra ut.
Men att vandra 2 mil en dag och så 2 mil nästa dag och varför inte 2 mil den tredje dagen, det kan jag göra utan att ens anstränga mig särskilt.
Jag upptäckte i morse redan när jag gick upp trapporna att kroppen på inget sätt återhämtat sig från snöskottningen. Började omedelbart revidera dagens turplan.
Jag lämnade bilen i Ripans parkering och pulsade genom pudersnön tills jag hittade spår att följa. Segt! Kom upp på kalfjället och upptäckte att det blåser mycket mer än vad prognosen hade visat. Som en ständig vindby, i stället för medelvind typ. Rakt på nyllet. Det gick inte fort med det gick, den vindpinade snön var kompakt i varje fall till skillnad från hur det var i skogen. Jag började bli riktigt hungrig också, tydligen lyckats åter igen med bedriften att skapa ett energiunderskott men jag misstänker att det var snöskottningen som spökade nu.
Jag hoppades på att vindskyddet inte skulle vara lika så full med snö som det var i fjol när jag bara kunde sitta på tröskeln. Jag hade turen med mig, nu var det lite mer öppet och någon hade varit där nyligen och skapat en sittplats för en person. Vilket var naturligtvis helt perfekt i och med att jag är en person.
Ljuset skiftade fort såsom det blåste, stundtals var det helmulet ovanför mig och snöade till och med, men här och var såg jag luckor i molnen och ljuset svepte som en strålkastare över fjälltopparna. Jag räknade med att det skulle bli lite mer ljust om jag bara satt i vindskyddet och väntade, och visst, när jag kröp ur vindskyddet var sikten mycket bättre. Jag stod länge och tittade mot Grönfjället, det såg helkonstigt ut. Som om att fjället lyste. Sedan förstod jag att det var snön i luften som lyste i motljuset, och med ett lite mörkare moln i bakgrunden blev effekten sådan att molnet såg ut att vara ljusare på undersidan. Tänk att man fortfarande får se nya fenomen efter så många år i fjällen.
Det var lika bra att jag varit tvungen att revidera planen för jag skulle ändå ha förkortat turen i och med att det blåste så hårt och sikten var stundtals ganska begränsad. Efter vindskyddet vände jag norrut för att åka runt Lill-Grönfjället, dvs. ungefär samma tur som för ett år sedan när jag satt på tröskeln av vindskyddet. Minus toppen av Lill-Grönfjället. Jag såg pinnen som markerade toppen och tog några stavtag ditåt, men ändrade mig. Verkligen inte nödvändigt att göra varje topp jag ser, särskilt om jag redan gjort toppen i fråga! Och jag hade ingenting att vinna utsiktsmässigt heller.
Nu har jag gjort tre försök att åka runt Norra Gröndörrsstöten och det ser ut att bli ogjort. Nu har jag bara en helg kvar i Härjedalen, sedan är det dags för nya äventyr! Mer om dem i kommande inlägg, lita på det!
