Det har varit en hemsk vecka. Hemsk. Jag har varit tvungen att brottas med två stora frågor, den ena löste jag i början av veckan och den andra drog på. För att lösa den var jag tvungen att ringa ett antal samtal, vilket kan låta som en icke-fråga i dina öron men för någon med telefonskräck är det … ja, en skräckupplevelse. Så det har malt på i huvudet både natt och dag och någon ordentlig nattsömn har jag inte fått hela veckan. Men nu är problemet löst och jag kan gå vidare med livet. Till exempel genom att göra en trevlig tur genom vinterlandskapet och njuta av de stora fjällvidderna.
Att sova dåligt och ha ett stresspåslag i kroppen hela veckan är kanske inte den optimala uppladdningen för en topptur och det kände jag av i den första uppförsbacken efter Kesusjön. Jag hade siktet inställt på Krustjärnstöten, i bästa fall skulle jag göra toppen men jag skulle också kunna nöja mig med att bara åka runt, allt beroende på hur det är med snö däruppe.
Väl uppe på kalfjället glömde jag allt om både en trött kropp och veckans problem. Så vackert det var! En sådan obeskrivlig fröjd att kunna glida genom detta magiska landskap. Det har blåst hårt (igen) under de senaste dagarna, men nu var det nästan vindstilla. Det var bara på de högsta topparna där vinden fortfarande var påtaglig, jag såg hur det virvlade med snö.
När jag korsade vinterleden mellan Helags och Vålåstugorna såg jag en grupp som satt i en solgrop, en person ropade efter mig så jag stannade. De undrade hur de kommer till Fjällhornet och jag är ju rätt person att svara på frågan hur du hittar till varsomhelst i Västra Härjedalsfjällen, så jag tipsade om de spår som jag precis skapat. Bara följ spåren till ledkorsningen där jag hade lämnat leden, och följ sedan skylten som pekar mot Fjällhornet.
Krustjärnstöten
Jag fortsatte färden mot Krustjärnstöten och funderade på om jag verkligen ska göra toppen. Den kortaste vägen upp – utan att åka på en lavinfarlig sluttning – var att följa den sydvästra åsryggen raka vägen till toppen, men där var det nästan ingen snö. Jag vill inte gå i pjäxorna om jag kan undvika det, så jag rundade åsen och kollade hur det ser ut på norra sidan. Där var det mycket mer snö, visserligen ganska mycket isig snö också men jag kom ganska högt upp på skidorna. Sedan var jag så nära att jag inte ville ge upp och tog då av skidorna och gick.
Om det hade varit segt att åka den första uppförsbacken så var det ingenting jämfört med de sista meterna till toppen. Fötterna var som bly och min 86-åriga pappa som går med käpp hade kunnat gå om mig. Dels var det förstås tröttheten men jag hade också ett rejält energiunderskott. Jag borde ha stannat för lunch för länge sedan men jag är en idiot som tycker att mat är en belöning man får när man nått målet. Så då, äntligen, vid toppröset kunde jag fylla på energidepåerna. Jisses vad dumt att låta tanken bli så tom. Och ännu dummare är att jag vet att det är dumt och ändå gör det.
Hur som helst. Det blåste nästan ingenting här på toppen så jag behövde inte leta efter lä. Vilket var bra, för lä fanns det inte. Jag gick runt och kollade utsikten åt alla håll, Krustjärnstöten är inte det bästa utsiktsfjället men dålig är ändå inte ett ord jag skulle använda. Jag var särskilt glad över att se Holkendurrie, såg även min lägerplats som jag hade använt under sommaren.
Mystiska stenrösen
Jag gick ner tills jag hittade mjuk snö och gled sedan ner för att runda fjället på den norra sidan. Här hittade jag några stenrösen vars funktion jag funderade på. Jag börjar bli riktigt, riktigt irriterad på dessa stenrösen vars syfte jag inte förstår. När jag drog en linje mellan dessa två rösen så ledde den rätt så rakt till Härjångsåsen och det stora röset på Härjångsåsens östra deltopp. Ingen aning vad linjen markerar. Det är ingen led, ingen officiell gräns som Lantmäteriet markerar, ingen samebygräns heller vad jag kan se på Sametingets kartor. Snälla någon förklara för jag blir galen av att inte veta deras syfte!
Det hade bildats lite moln nu, det var visserligen solsken fortfarande men… är det en halo? Jajamen! Svag men ändå. Inom kort försvann dock halon och jag gled ner till Kesusjön utan ytterligare avbrott. Såg vid ledkorsningen att gruppen som jag hade råkat på tidigare hade hittat rätt, av spåren att döma.
Jag var riktigt hungrig nu, lunchen hade egentligen inte byggt upp energin utan bara täppt till underskottet jag skapat tidigare. Jag knaprade på nötter för att orka skida över Kesusjön, sedan hade jag bara uppförsbacken kvar till Kläppen. Jag var inte så kaxig nu kan jag säga. Åt en sesambar och det gjorde skillnad, sockret spred sig snabbt till musklerna och jag kom upp till bilen med hedern i behåll.
Och nej, du behöver inte säga att jag är en idiot som låter sådana energiunderskott uppstår. Men jag verkar ha lärt mig var mina gränser går!