Efter den helgalna veckan med hårda vindar mojnade det äntligen och dessutom stod det en stor och fin sol i prognosen under söndagen. Det var ingenting att fundera på, ut på tur!
Jag valde att åka från Kläppen och följa vinterleden mot Helags. Var lite fundersam på hur det går över sjön (med tanke på att det bara är skrovlig is på Storsjön) men här var det inga problem alls, bra med snö på Kesusjön.
Väl uppe på kalfjället kunde jag konstatera att även om vinden mojnat så är allt relativt. Sett till vindarna under veckan var det ganska lugnt, i annat fall skulle jag beskriva vinden som ganska hård. Jag ångrade att jag inte hade tagit på mig min vindtröja (i stället för normal fleecetröja) som skulle ha stoppat vinden från att bita genom kläderna, men bortsett från överkroppen var jag så pass varm att ett förstärkningsplagg skulle ha gjort det onödigt svettigt ändå. Så jag ignorerade kylan på bröstet, jag klarar mig tills jag vänder tillbaka och får vinden i ryggen. Efter ett tag kändes det dessutom som att vinden avtog lite och jag behövde inte ens perfekt lä för lunchpausen.
Vinterleden mellan Kläppen och Helags är också en skoterled och det var en hel del trafik. Tack vare att skotrarna bryter sönder den isiga skaren var det ganska lätt att åka, nästan ingen barmark eller is. Tills jag kom till korsningen med leden från Torkilstöten och började följa den. Den leden är förbjuden för skotrar även om jag såg några skoterspår, men de spåren hjälpte ingenting alls. Det var mest bara is eller isig snö eller till och med barmark. Jag började sicksacka för att leta efter lössnö eller lyfte fötterna för att ta mig över de isiga ställena, det är överhuvudtaget inte roligt att åka skidor på isen med stighudar under laggarna. Och då hade jag ju inte heller någon fördel med att ha medvind.
Men dagen var fortfarande fin och det var inte synd om mig. Det var mer synd om den enda åkaren jag träffade under färden, hon hade en fullpackad ryggsäck med renfäll och allt. Hade så fullt upp med att kämpa i motvind att hon inte hejade när jag passerade bara ett par meter från henne. För härute hejar man. Alltid.
Under tiden som jag letat efter mjuk snö hade vinden tilltagit igen. Lössnön drev på marken hela tiden och snömoln bildades runt de högsta fjälltopparna. Mot Skarsfjället var det ett stort moln som jag först beskrev som dimmoln men det kan inte vara dimma när det blåser så hårt. Så ett stort moln av snö som vinden piskat upp. Senare läste jag att just området runt Skarsfjället hade fått mest snö under veckan så det förklarar ju saken.
Efter att jag passerat Himmelsrasta ledsnade jag på den isiga snön och genade mot Kläppen. Närmare skogen var det lättare att åka och så småningom kom jag till skoterleden och gled ner till Kläppen. Jag hade varit beredd på mjölksyra i utförsbacken men så farlig var backen inte alls. Mycket trevligare att glida ned än komma från Kesusjön och behöva göra den långa uppförsbacken med redan trötta ben.
Och note to self, använd solkräm. Visserligen inte ett problem just i dag när stormhuvan skuggade ansiktet, men visst strålar solen lite extra numera.
