Norra Gröndörrsstöten

Det verkar vara sportlov hos kunderna för det är lite glest med uppdrag just nu, lika bra att utnyttja den fina dagen och dra ut till fjälls.

Jag hade en ungefärlig idé för en tur, någonstans kring Norra Gröndörrsstöten tänkte jag, men det berodde helt och hållet på hur min tejpning fungerar, minsta känning på ett skavsår och jag vänder. Skavsåret efter den förra skidturen har precis läkt och jag vill inte dra på mig ett nytt på en gång.

Turen höll på att mycket kortare än så. Jisses vad lårmusklerna protesterade i den första uppförsbacken i pudersnö, jag orkade ju knappast upp från skogen. Det var dock en superfin dag så jag ignorerade mina skakiga ben och fortsatte enligt planen, det var dessutom lättåkt efter skogen. Jättefint snötäcke nu, bitvis isigt men i det stora hela ett kompakt täcke och det var riktigt skönt att åka. Och musklerna slutade klaga efter ett tag, kanske är det bara att jag blivit gammal och kroppen behöver mer tid för att fatta vad den ska göra.

I och med att jag var ute vid lunchtiden och det var blå himmel så var det inte så spännande fotomässigt, numera står solen så högt upp på himlen att ljuset är ganska hårt. Dock gillar jag det blåvita landskapet och solen i ansiktet, kan liksom inte klaga? Men då såg jag att det låg dimma här och var, det var helt otippat i och med att väderprognosen bara visat en stor fet sol hela dagen. Och dimma ändrar ju allt, nu ville jag komma till någon utsiktspunkt för att fota härligheten.

Jag hade tänkt att åka genom Gröndörren men vid foten av Norra Gröndörrsstöten såg jag att någon åkt skoter upp mellan fjällets två sydligaste toppar (N Gröndörrsstöten har tre toppar, två mot Gröndörren och en i norr). Jag kollade lutningskartan på lavinprognoser.se och någon lavinfarlig terräng visade kartan inte just där, det är bara strax nedanför topparna som det är för brant men i mitten där skotern åkt ska det vara okej. Då bestämde jag mig att trotsa min lavinskräck och åka upp, utsikten skulle det inte vara fel på.

Jag kollade lutningsgraden i början av backen, min app visade 25 grader och jag såg att det blir lite brantare högre upp… jag kan erkänna att det inte kändes helt okej just då. En van åkare tycker säkert att jag låter dum men här är grejen, jag är extremt nojig när det gäller laviner. Det är lite samma rädsla som jag har med isar. Det är den rädslan som är största orsaken till jag att jag gjort så få fjälltoppar på vintern. Det är först under de senaste åren som jag fått lite mer självförtroende och mycket tack vare just lutningskartan som jag vågar åka utanför lederna numera. Men. Jag är ute ensam, ingen lavinutrustning, ingen som ens vet att jag är här. Jag måste ha stora säkerhetsmarginaler helt enkelt, annars funkar det inte för mig. Och ju högre upp jag kom, desto mindre blev marginalerna tyckte jag. Jag kollade inte lutningen igen, jag ville helt enkelt inte se siffran.

Det jag har lärt mig dock är att så länge jag inte behöver saxa så är det ingen fara alls och här gick det ju bra. Och sedan behövde jag börja saxa. Shit. Jag fick beslutsångest, hur löser jag detta? Fram med lutningskartan igen, fortfarande ingen farozon som mystiskt dykt upp under tiden. Hur brant är 30 grader egentligen? Men har snötäcket hållit för skotern så ska det väl hålla för mig? Och de har ju dessutom grävt en solgrop mitt i backen.

Fast, det var ingen solgrop insåg jag när jag kom närmare. Det var prydliga kuber av snö – måste vara lavinexperterna som varit här och provgrävt i snön? Jag höll på att få panik. Kollar lavinexperterna snö i lavinfarlig terräng eller i lutningar som är vid gränsen på lavinfarlig? Önskade att jag skulle haft ett svar på det. Men nu var jag så nära toppen att mitt bästa alternativ helt oavsett var att åka upp. Jag såg lite grästuvor sticka upp i snön och räknade med att utan snö blir det ingen lavin så jag kryssade mellan tuvorna så fort som jag orkade. De trötta benen jag hade haft i början kände jag inte av nu kan jag säga, adrenalinpåslaget körde över alla andra känslor!

Med det sagt så upprepar jag att hela den här uppförsbacken som jag åkte inte lutar mer än 30 grader enligt lutningskartan. Ändå hade jag sådan ångest. Men jag är stolt över att jag åkte upp, det är bara genom att göra detta som jag lär mig hur en 30 graders lutning känns och nästa gång i motsvarande lutning kan jag vara lite lugnare.

Senare på kvällen läste jag förresten att lavinrisken under dagen var 3 på den femgradiga skalan. Spelar ingen roll, för min del är risken alltid 6. På samma femgradiga skala.

Men nu var jag alltså uppe på toppen och kunde lugna ner mig och supa in det magiska landskapet runt omkring. Det var mycket dimma och det blev lite déjà vu, i november när jag gick till N Gröndörrsstötens deltopp i öst var det också dimma som rörde sig nästan överallt annars men inte just på N Gröndörrsstöten. Det är nåt magi på gång här.

Jag tänkte inte ta samma väg tillbaka utan gjorde min bästa imitation av bambi på hal is på den isiga skorpan på toppen och åkte mot Långtjärnen för jag visste att lutningen där var väldigt snäll, efter att ha åkt upp den vägen vid ett tidigare tillfälle. Sedan var det bara att åka tillbaka till bilen, det närmade sig solnedgång också för den här turen hade blivit sååå mycket längre än vad jag hade planerat. Temperaturen började sjunka och det verkade dimman gilla för nu plötsligt åkte jag i dimman. Och som på beställning uppenbarade en fin dimbåge framför mig, sådana har jag börjat gilla väldigt mycket och spanar efter en varje gång jag ser kombinationen av sol och dimma. Jättefin avslutning på en fantastisk tur!

Och min tejpning, den höll också. Det verkar vara som med silvertejp. Om tejp inte hjälper, behöver du mer tejp. Jag hade tre lager och ingen känning på skavsår. Najs.