Det var en av dessa dagar igen då väderprognosen har det lite jobbigt. Vissa prognoser sade helmulet, andra helsoligt. I vilket fall som helst så var det högtryck och det betyder att den helmulna prognosen stämmer för dalgångarna och helsoliga för fjälltopparna. Jag har inte givit upp på halofenomen och när jag läste att snötillverkningen pågår för fullt på Funäsdalsberget så åkte jag över Flatruet då.
Jag hade ett par tre alternativ i huvudet och när jag inte såg någon ljusning i dimman på Flatruet och det inte blev bättre sikt söderut så visste jag att jag behöver någonting högt och då var Ånnfjället ”the place to be”.
Dimfrost
Jag gick upp på sommarleden, det har varit några som gått där så stigen var upptrampad men det är så lite snö att det inte skulle ha varit något problem att skapa egna spår. Vilket jag behövde göra efter tjärnen, för där tog stegen slut. Antingen har ingen gått upp eller också är alla spår överblåsta.
Ånnfjällstjärnen ligger på över 1100 möh men även där fanns det dimma, dock såg jag nu att dimman håller på att lätta. Jag fortsatte uppåt och beundrade den tjocka dimfrosten på ledkryssen, tror inte jag någonsin sett lika tjocka lager dimfrost som nu. Även på marken var det dimfrost, jag tror att det vita var hälften snö och hälften frost. Väldigt vackert på nära håll, frosten såg ut som en fjäderdräkt (rimfrost, om du undrar, ligger som bladliknande kristaller på ytorna).
På åsen efter tjärnen kom jag äntligen upp från dimman så det krävde nästan 1200 möh. Jag blev helt ställd när jag såg mig omkring – Ånnfjället var ungefär den enda toppen som stack ut från dimman! Storvigeln, Skarvarna, Skarsfjället, Stor-Mittåkläppen, allt det som brukar fånga blicken här uppe var dolda i dimma. Mäktiga Helags med sina nästan 1800 m höjde sig ovanför med nöd och näppe. Galet att jag hade valt just Ånnfjället i dag!
Brockenspöke
Någon solhalo såg jag inte men när jag riktade blicken på motsatt håll, såg jag en vacker gloria bildas i dimmolnet nedanför. Det får man inte se ofta så jag stod där rätt så långe och fotade. Även om glorian var tydlig för ögat så var det svårt att se den genom sökaren, inte helt lätt att komponera bilder när motivet inte syns tydligt men jag litade på att om jag tar jättemånga bilder med olika kompositioner så lär ju minst en ha en hel gloria.
Stundtals såg jag också min skugga mitt i glorian. Först hemma när jag läste på om glorior fick jag lära mig att fenomenet heter brockenspöke (Brocken spectre).
I och med att det var helt blå himmel nu så såg jag ingen mening med att göra den högsta toppen för den femtielfte gången (Ånnfjället var ju mitt hemmafjäll när jag bodde i Ljusnedal) utan nöjde mig med förtoppen på 1226 m, utsikten skulle vara precis lika bra där för det var mot norr som det intressanta hände, glorian alltså. Någonting annat fanns det inte att se, bara Anåfjällets toppar och sedan dimma så långt ögat når.
Jag åt lunch och gjorde nya försök att fota glorian och under tiden verkade det som om dimman börjar lätta, några andra toppar dök upp. Jag såg Storådörren i norr och topparna av Skarsfjället och Stor-Axhögen. I söder var dimmolnen lite lägre och några fler toppar stack ut och för en gångs skull kunde jag inte namnge alla, bristen av referenspunkter förvirrade något.
Dimman rörde sig vid tjärnen igen och nu fick jag ett bra tillfälle att fota dimbågen. Stundtals en dubbel dimbåge dessutom, trevligt.
Jag gick tillbaka till bilen genom dimman och på vägen hem konstaterade jag att dimman verkligen är höjdberoende, för den låg på en viss höjd och det var höjden kring Flatruet för där var sikten begränsad till 100 meter. Nedanför var det klar sikt men mörkt och ovanför var det solsken, men det visste jag bara för att jag hade varit där uppe på den enda toppen som hade stuckit upp. Tur eller skicklighet eller kanske lite av både. Det hjälper att känna till sina fjäll.
