Ändringar

Det var varit lugnt på bloggen med det har hänt desto mer i mitt liv. Det första är att jag har flyttat igen, den här gången var det dock en ytterst kort flytt för jag bor fortfarande i Storsjö. Fast nu bor jag utanför bykärnan och har flera hundra meter till närmaste permanentboende men viktigast av allt – den närmaste hundgården är 700 meter borta!

Jag märkte skillnaden på en gång när jag flyttade. Det var som om att livet blev lättare, en tyngd som lyftes när hundskallet inte längre trängde sig in i skallen. Och någon promenad kunde jag inte göra utan ha flera hundar som skällde. Nu så fort vi har tillräckligt med snö att åka skidor så jag kan åka bort från byn och slippa hundarna helt och hållet. Men om jag står ut med ett par hundar så kan jag göra en promenad på flera kilometer längs vägen. Tidigare kunde jag inte gå 100 meter utan att fyra hundar skällde och ylade vid örat. För en ljudöverkänslig person är den här nya bostaden ett himmelrike, det kan jag lova!

Den andra nyheten är att jag har skaffat en husbil!

Jag har inte skrivit om husbilar på bloggen utom att kort nämna det i ett par inlägg. Saken är dock att jag inte har kunnat släppa tanken på att bo i en husbil på heltid sedan jag först fick idén i huvudet 2019. Då valde jag till slut att flytta till Rimforsa, sedan till Åre, Ottsjö, Åre, Storsjö… Jag skrev lite mer ingående om alla mina flyttar i fjol när jag bodde i Ottsjö, sedan dess har jag alltså flyttat tre gånger.

Om du hade frågat mig 2015 om jag någonsin skulle bli trött med fjällutsikten så skulle jag ha svarat att nej, aldrig. Men sju år senare, efter ett antal flyttar och 60 toppar och Härjedalens 37 toppar plus massor av andra turer i Härjedalen och södra Jämtland så känner jag att jag har sett allt. ALLT. För tre år sedan var det Funäsfjällen som jag hade blivit färdig med men nu är området ännu större. Om du säger att det visst måste finnas någon topp eller någon fäbodvall eller något vattenfall som jag inte sett i Västra Härjedalen än så har du rätt. Men genom allt som jag har gjort så har min skala blivit större. En intressant topp är 2 000 meter, inte 1 200 meter. Ett intressant besöksmål är hela landskapet, inte en gammal gård. En sevärdhet är hela ån, inte bara vattenfallet. När jag står på en utsiktspunkt i Västra Härjedalen så ser jag ingenting som jag inte redan gjort, jag kan alla toppar utantill. Det finns ingenting kvar som väcker min nyfikenhet och det är just nyfikenheten som har blivit min stora drivkraft.

I tre år har jag funderat på en husbil eller husvagn eller taktält eller campervan, jag har växlat fram och tillbaka och vägt för- och nackdelar. Om jag inte har kunnat släppa tanken sedan 2019 så är det ganska osannolikt att jag kan göra det nu, eller nästa år, eller överhuvudtaget. I somras började en ny idé kristallisera sig i huvudet och Spiterstulen var sista spiken. Jag kan inte släppa tanken tills jag faktiskt testar, och den tanken är att jag ska utnyttja sommarhalvåret för overlanding. Om det inte fungerar, då kan jag börja drömma om någonting annat. Och om det fungerar… the world is my oyster.

Overlanding är ett relativt nytt koncept i Sverige men väletablerat i t.ex. USA. Det finns inget svenskt ord vad jag vet men kortfattat så är overlanding som långvandring fast med bil. Du åker runt mellan intressanta ställen och sover i (eller på) bilen. Det är en mycket billigare aktivitet i USA förstås priserna ligger på en helt annan nivå där, men nu har jag kommit till en punkt där jag inte längre kan stirra mig blind på kostnaderna.

Det är fråga om livskvalitet, att göra det som känns meningsfullt, att göra det som gör livet värt att leva. Här i min lägenhet, om det så är Åre, Ottsjö eller Storsjö, så kvävs jag långsamt. Jag har bara ett liv. Vill jag drömma om att leva det eller ska jag faktiskt leva det?

Nu står det en plåtis framför huset och väntar på nya äventyr. Jag bor kvar i huset tills påsken och sedan kollar jag hur mina vingar bär. Ingen återvändo nu.