2022 i bilder

Som jag skrev i förra inlägget så har jag stora planer för 2023, får se vad det blir av dem. Men 2022 var lugnt, det mest anmärkningsvärda som hände är att jag som första kvinna (vad jag vet) besteg alla 37 äkta fjälltoppar i Härjedalens landskap. Vilket låter häftigare än det är för ”37 äkta fjälltoppar i Härjedalens landskap” är en grej jag själv hittade på, då är det lätt att vara den första.

2022 var året då vintern var varm och sommaren kall. Vi vill ju helst ha det tvärtom. 2022 känns också som det blåsigaste året jag varit med om, det var galet som stormarna bara avlöste varandra i vintras och det är ju mycket på grund av vinden som det var så otroligt lite snö på kalfjället att det knappt gick att åka skidor tills vårvintern. Sommaren var mest ostadig, det var inte så mycket vinden som ställde till det utan det var de blygsamma temperaturerna. Aldrig tidigare har jag vandrat i juli och önskat att jag hade långkalsonger på.

Hur som helst. Några bilder blev det och här presenterar jag favoriten för varje månad i vanlig ordning!

Januari

Jag slår till med årets bild när året inte hunnit bli mer än några timmar gammalt. Det var en oförglömlig morgon på Torkilstöten när jag väntade på solen färga Helags med sina första strålar. Det visade sig sedan att det som hände kort innan solen kom upp var ännu häftigare – dimmoln som rörde sig runt toppen med gryningens rosa himmel i bakgrunden. Det var så häftigt att jag saknar ord!

Februari

Bor man i Storsjö är Helags den stora magneten. Det var inte min avsikt att fota Helags i stup och kvart men det är svårt att låta bli som den dominerar den västra horisonten. Den här februaridagen bjöd på vackrare än vackert puder efter nattens snöfall och det var ingenting annat än vintermagi. Särskilt med tanke på den genomusla januarimånaden.

Mars

Det är verkligen inte kul att visa tre Helags-bilder i rad men det är vad det är. Jag lekte fotograf en kväll och ställde mig på Stortuvan i väntan på solnedgången, jag hade räknat ut att solen går ned bakom Predikstolen. Det blev ännu bättre än så – solen försvann precis där ”sadeln” är som lägst. Galet bra. Det var bara molnen som gjorde att det blev en utmaning att få ihop en bild, kontrasten var inte den lättaste att handskas med.

April

Vårvintern bjöd på plåster på såret efter den dåliga högvintern. Jag unnar alla att få uppleva den drömmen som vårvintern är i fjällen. Att glida genom det vita landskapet samtidigt som solen värmer, det är värt att stå ut med den mörka och kalla högvintern. Även om just i år var högvintern inte så kall. Mest bara mörk. Och blåsig.

Jag har förresten Helags bakom ryggen när jag tog den här bilden. Men jag visar inte Helags i varje fall…

Maj

Maj är alltid en svår månad för mig och 2022 var inget undantag. Det är för lite snö att åka skidor, för mycket snö för att vandra. Ingenting har hunnit börja växa. Utom några tuffa purpurbräckor som jag hittade på Torkilstöten.

Juni

Då sommaren tog sin tid att komma igång gjorde jag några kortare turer till mindre toppar. Flera gånger fick jag se samma fenomen – regnskurar som rör sig över landskapet. Det var otroligt häftigt att se på och på något mirakulöst sätt kom jag oftast undan för regnet själv. Men även om jag skulle ha blivit blöt så skulle synen av väderspelet ändå ha varit värt det.

Juli

I juli kom jag äntligen i gång med toppturerna och utnyttjade varje lucka som fanns i vädret. Foto var sekundärt och glädjen desto större när jag äntligen lyckades fota kung karls spira på ett vettigt sätt. Här är jag på väg till Bullfjället.

Augusti

I augusti när vi redan var på väg mot hösten kom det en varm period som kändes mer som sommar som sommaren hade känt. Det var en vanlig arbetsdag men kvällarna var fortfarande långa så jag gick en after work promenad på Norra Ljungdalsfjället. Sommarens bästa kväll när det nästan är höst.

September

Jag skulle säga att höst är min favorittid, men egentligen är det ju bara den korta perioden när det finns höstfärger. Typ två veckor. Det blir en intensiv tid för jag vill inte slösa bort något tillfälle och det jag mest letar efter är kombinationen av vattenfall och höstfärger. Silverfallet är en gammal favorit, det går liksom inte att bli besviken där. Och inte blev jag besviken den här gången heller.

Oktober

Vi fick lite snö ganska tidigt men sedan blev det töväder och det mesta av snön försvann. Det var uppehåll dock och flera fina dagar, som den här tiden av året betyder dimma i dalen och sol på fjället. Om du tajmar din tur rätt så får du stå där uppe på fjället just när dimmolnen börjar skingra sig och det är bland det häftigaste som finns. Den här dagen var inget undantag.

November

Jag var egentligen på jakt efter halofenomen men hade inte särskilt mycket tur med det. Jag såg desto mer dimma och halofenomenet bestod av en vertikalpelare. Det hade varit kallt och det fanns ett tjockt lager dimfrost på allt, verkligen en upplevelse att gå genom det frusna landskapet när det är dimma på morgonen och solsken på eftermiddagen.

December

I stället för halofenomen blev temat dimfrost och dimmoln. Jag gjorde ett återbesök på Ånnfjället, den gamla favoriten levererar alltid. Fast den här gången var det lite extra ändå. Tjockaste dimfrosten jag någonsin sett, och dimmoln som täckte i stort sett hela landskapet omkring mig. Utom just Ånnfjället. Då var jag ganska nöjd med mitt turmål kan jag säga.