För ett år sedan hade jag tillfälle att fota helt utomordentlig fina halofenomen och till och med lyckades med att få en bild på ett sällsynt fenomen som blott den andra personen i världen när jag fotade en diffraktionpelare (utan att just då veta vad det var). Naturligtvis har jag varit sugen på att fota halor sedan dess och nu när vi har minusgrader och snökanonerna går på fullt så är det ett ypperligt läge. Här i Storsjö/Ljungdalen är det tyvärr ingen snötillverkning men ett fint halofenomen är värt en längre tur så jag åkte till Tänndalen.
Första försöket
Det var tjock dimma på morgonen när jag åkte men jag har lärt mig att om väderprognosen säger sol och jag ser dimma så är det bara fråga om höjden. Jag måste ta mig upp på fjället för att hitta solen och det verkade krävas mer än 1000 meter för det var dimma även på Flatruet. Vilket också var väldigt vackert för det är tjockt med dimfrost överallt och dimman gjorde att hela världen var bara olika nyanser av grå. Det är inte fy skam kan jag säga.
Jag parkerade vid Hamrafjällets fot och gick upp. Rätt som det var så kom jag ut från dimmolnet vid ungefär 900 meter, men – ingen halo. Jag såg iskristaller i luften men antingen var det inte tillräckligt av dem eller också var det fel typ för det enda halofenomenet som gick att urskilja var en vertikalpelare. Jag hörde snökanonerna på andra sidan dalen men diamantdammet flög någon annanstans än här. Ingenting att göra åt saken så jag gick till toppen av Hamrafjället för att kolla utsikten, visst var det fint med dimma i varje dalgång och frostiga fjälltoppar så trots att halon uteblev så var det ingen dålig tur ändå. När jag sedan gick tillbaka så hade dimman börjat skingras och det bjöd på fina fotomotiv.
Tillbaka i Funäsdalen såg jag äntligen en rund halo och undrade om jag ändå borde ha gått upp Funäsdalsberget, men hur ska man kunna veta sånt. Det logiska hade varit att sikta på ett ställe där det finns mest snötillverkning och det var ju Tänndalen. Halon fanns kvar ända vid Ormruet och jag passade på att fota och för en kort stund såg jag en cirkumzenitalbåge, vilket jag uppskattade väldigt mycket.
Andra försöket
Väderprognosen för söndagen var nästan lika med gårdagens prognos men nu var jag lite osäker om halons vara eller icke vara så jag bedömde det inte värt besväret att åka till Funäsdalen utan stannade i Ljungdalen. Pilgrimsleden mot Gröndörren är fin och bjuder på en öppen utsikt söderut så om det finns en halo så finns det bra tillfällen att fota den där.
Jag var ute med solen och det var fortfarande lite på den mörka sidan när jag började gå, den tjocka dimman bidrog ganska starkt till stämningen. Jag har inte ens ord att beskriva hur fint det var, det är helt enkelt sådana förhållanden som jag trivs bäst med. Minimalt med intryck och sagolikt vackert. Det är liksom ”wow” med varje steg.
Precis som i går så räknade jag med blå himmel om jag tar mig högre upp och det jag siktade på nu var Norra Gröndörrsstöten. Och precis som med Hamrafjället i går så var det blå himmel ovanpå dimman och under tiden som jag gick runt på toppen så började dimman skingras. Det mest intressanta hände i söder och i öst, mot Helagshållet var det nästan lite tråkigt i och med att det har varit så pass mycket plusgrader på topparna att snön/frosten var nästan helt borta. Sällan man får se att det är vitt i dalen och brunt på fjället!
På väg tillbaka fick jag se en vertikalpelare igen och den var bland de bästa vertikalpelarna jag sett. Diamantdammet gjorde skäl för namnet, det fullkomligen glimrade i luften. Kanske var det att kristallerna låg lite för lågt för något annat halofenomen än just vertikalpelaren såg jag inte.
Jag följde mina egna steg tillbaka, det var inte någon annan som ville gå på pilgrimsleden. Från Ripan till Öjön var det däremot väldigt mycket spår, det är högsäsong för skridskoåkarna. Och var det spår efter en spark jag såg också? Allt med skenor funkar på isen just nu. Själv tyckte jag dock att det skönaste sättet att ta mig fram var mina mjuka och lätta Altra Lone Peaks. I dubbla strumpor höll sig fötterna varma trots -10 grader!
Det skulle ha varit roligt att fota mer halofenomen men som helgen var så kan jag verkligen inte klaga. Det är nåt visst med dimma!
