Döllvålen

Vintertiden gav mig en timme extra, vilket gjorde det lätt att kliva upp tidigt för att fånga morgonljuset. Jag åkte till Nordsätern i mörkret och gick genom skogen i pannlampans sken, tittade bakom mig ibland och såg moln i horisonten där solen kommer upp. Molnen var som tur var på väg att skingra sig dock och några minuter efter att solen kom upp såg jag det – rött morgonljus i Storådörren!

Fantastiskt ju. Och inte bara morgonljus, utan lite dimmoln också som rörde sig särskilt runt Synder-Storådörrfjället. På Norder-Storådörrfjället låg molnen lite mer som ett täcke men även täcket lyfte sig efter ett tag. Riktigt vackert var det och absolut värt att kliva upp tidigt.

Storådörren
Synen när jag kom ut från skogen, inte så vackert just nu men upplevelsen att stå där var stor ändå.
Storådörren i morgonljus
Solen har varit uppe en stund men först nu bryter ljuset ut mellan molnen.
Morgonljus på Storåkläppen
Morgonljus på Storåkläppen
Storådörren i morgonljus
Nu når ljuset hela landskapet
dimmoln på Synder-Storådörrfjället
För en stund var det inga moln på Synder-Storådörrfjället men så bildades det lite dimmoln igen
Nörder-Storådörrfjället
På Nörder-Storådörrfjället var det moln hela tiden, först nu som de börjar att skingras
Storådörren i morgonljus
Storådörren i morgonljus

Jag var dock inte på väg in i Storådörren, utan jag var ute efter en fin utsiktspunkt mot den fina U-dalen. Jag vadade över Storån, använde för första gången mina norska ”fotpåser” som jag köpte för flera år sedan men aldrig använt. Bra idé på pappret men i praktiken lite för stora och tunga för att bära med när jag har försökt att banta ner packningen. Risken är överhängande att det var också den sista gången jag använde dem, för det visade sig att de läcker. Jag var inte så noga med att välja var jag går över så det var lite djupt och lite strömt, vilket var för mycket för fotpåsarna och det skvalpade vatten inuti. Det var bara tack vare kängorna som mina fötter fortfarande var torra. Ja du läste rätt, jag har Gore-Tex-kängor just nu även om jag gillar att prata illa om både GT och kängor. Jag väntar fortfarande på att någon tillverkare av nolldrop-skor skapar en nolldrop-känga som funkar på riktigt, fram till det måste jag tumma på mina principer under den kallare årstiden.

Döllvålen

Jag stannade flera gånger för att fota, ljuset var alltjämt fint och utsikten blev bättre ju närmare Döllvålen jag kom. Men just toppen av vålen bjöd inte på någon vidare utsikt, fel vinkel mot dörren och dessutom passade ljuset på att försvinna för det hade blivit lite moln igen. Men annars var det kul och jag upptäckte någonting så sällsynt som att toppen saknade ett stenröse! Verkligen inte många personer som kommer hit. Eller också är det för att toppen är så flack att ingen riktigt fattat var de ska bygga ett stentorn.

mönster i isen
Det har varit en kall natt
mönster i isen
Fina mönster i isen

Från Döllvålen gick jag söderut mot Lillvålen (nummer femtielva typ, jag har tappat räkningen). Jag hittade massor av gropar, min första tanke var att det var en serie fångstgropar och började logga koordinater. Senare hemma såg jag när jag kollade terrängskuggningen att hela området är fylld med liknande gropar så det kan inte vara fångstgropar, då undrar jag om de är dödisgropar. Andra idéer har jag inte så jag lyssnar gärna om någon geolog vill bidra till min kunskapsbank!

Ljuset började komma tillbaka och det var nästan vindstilla, så jag stannade för lunch vid en vacker liten tjärn som bjöd på fina speglingar. Här söder om Döllvålen var det mycket småkuperat och flera av kullarna hade stenrösen, jag blev än mer fundersam. Inga rösen på Döllvålen men rösen på små kullar? Och dessutom finns det pinnar lite här och var, jag har sett pinnar nordväst från den gamla renvaktarstugan och nu såg jag pinnar när jag gick till Döllvålen. Jag har kollat kartan och inte sett någon gräns där, men nu äntligen kom jag på att kolla fastighetskartan också och visst var det så, pinnarna markerar en fastighetsgräns! Men stenrösena är fortfarande ett mysterium. Jag har svårt att tro att det skulle vara fler människor som går här än på Döllvålen.

Jag ägnade dock inte mycket tid åt att fundera på stenrösen just då utan fokuserade mer på Blåfjället och dess fina spegling. Även fjällbjörkarna var vackra i dag. Vi närmar oss tiden då ljuset är bra mitt på dagen och som solen lyste upp det gula gräset som motvikt till den blå himlen så var det helt enkelt så vackert som det överhuvudtaget kan bli sent i oktober.

litet röse på en liten kulle
Ett litet röse på en liten kulle. Även om röset ser ut som en naturlig sten från den här vinkeln.
knotig enbuske
Den här enen var mycket mer intressant från annat håll men det var skuggsidan och omöjligt att fota. Men lite knotiga fjällbjörkar i bakgrunden funkade också.
kala fjällbjörkar och spegling
Det är sällan som kala fjällbjörkar ser så vackra ut
Blåfjället
Blåfjället
Blåfjället
Blåfjällets spegling

Lillvålen

Efter lunchen gick jag ner till Synderån och letade efter ett ställe där jag kan gå över torrskodd för nu var mina blöta fotpåser till ingen hjälp. Jag gick uppströms en bit utan att hitta något lämpligt ställe, gick tillbaka nedströms och hittade perfekt placerade stenar ungefär exakt där jag hade kommit till ån att börja med. Sedan var det bara en liten uppförsbacke till Lillvålen som är ännu flackare än Döllvålen. Inget toppröse här heller vad jag kunde se så jag gick runt lite och funderade, såg några renar där den högsta punkten eventuellt var och kom fram till att jag inte behöver sätta min fot exakt på den högsta punkten. För det första så jagar jag inte toppar nu, för det andra så spelar en liten Lillvålen ingen roll i vilket fall som helst. Den här Lillvålen är mer platå än topp.

döda enbuskar
Det var väldigt mycket döda enbuskar på Lillvålen
gräsplättar på Lillvålen
Det var också många gräsplättar på Lillvålen
kala fjällbjörkar
Även här tyckte jag att de kala fjällbjörkarna såg vackra ut. Jag har precis kommit ner från den blåsiga lilla höjden, lite märkligt att se att Storsjön är spegelblank.

I stället gick jag till nästa höjd som var mer tydlig, den direkt norr om Storåkläppen. Denna höjd utan namn är förresten högre än Lillvålen, undrar om namnet är felplacerat på kartan.  På den här höjden blåste det rätt så mycket, jättemärkligt då det annars varit nästan vindstilla.

Turen hade inte varit särskilt krävande men den började kännas i kroppen. Jag upplevde samma sak förra helgen, jag tyckte att det var onödigt tungt när jag gick upp Dunsjöfjället. De sista kilometerna tillbaka till Nordsätern kände jag hur det gjorde ont i knäna, de gillar verkligen inte kängorna.

Knäna återhämtade sig fort men jag fick annat besvär. På natten fick jag fruktansvärt ont i höger höft och smärtan strålade till ryggen. Det var inte samma smärta som jag brukar ha i höften (mitt högra ben är kortare än vänstra, vilket har lett till att jag är lite sned i hela kroppen även om jag numera går med ett korkinlägg för att jämna ut skillnaden) utan nu kändes det mer som att en nerv kläms åt. Det märkliga är att jag inte känner av det när jag står och går men tyvärr kan jag inte sova stående, så det har blivit lite sömnbrist. Jag skyller på kängorna. De är verkligen inte bra för min kropp men jag har inga alternativ nu när det har blivit för kallt och blött för minimalistiska skor.

Jag tycker att det finns en enorm lucka på marknaden, varför vill skotillverkarna inte tillverka vattentäta (på riktigt!) och hållbara nolldrop-kängor med ett bra mönster i sulan? Vad jag vet så är det bara tyska Bär som gör riktiga nolldrop-kängor, alltså sådana som motsvarar ”traditionella” vandringskängor, men jag har inte vågat beställa för någon returpolicy värt namnet har de inte och kängorna är rätt så dyra. Vivobarefoot gjorde ett försök med Tracker Hi men de är inte vattentäta för fem öre och hållbarheten är ärligt sagt usel, jag har helt givit upp på VBF. Joe Nimble har några modeller men de ser ut att gå sönder efter första steget i dvärgbjörksriset. Feelmax har Kuuva men sulan är inte gjord för leriga stigar (och så här års finns det ingenting annat än leriga stigar). Om det finns andra som jag glömmer att nämna här så kan jag säga rent allmänt att jag har kollat allt som jag hittat överhuvudtaget och alla har brister i minst en viktig egenskap, oftast flera. Det är som om att tillverkarna inte tror att någon vill gå utanför prydliga stigar i dåligt väder?

Det finns inte heller några nolldrop-gummistövlar som duger för vandring i terräng. Jag vet att jag inte är ensam om att vilja ha sådana, så tillverkare, vakna upp!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen