Det är årstiden som inte riktigt kan bestämma sig vad den är för någonting. I skogen och strax över trädgränsen var det bitvis isigt men annars bara tråkig senhöst med kala träd och halvruttna löv som täcker marken. Väl uppe på fjället var det en annan värld – helvitt.
Snön knastrade under fötterna när jag gick på Dunsjöfjället Västra. Det var nästan skare men ibland i drivorna sjönk jag lite djupare och tänkte på hur det var ungefär så här mycket snö häruppe i vintras för det hade varit en sådan usel vinter. Måtte det inte blåsa lika mycket under den kommande vintern.
Det var en märklig känsla att stå mitt i det vita och se den gråbruna dalen nedanför. En kall vind fick det att kännas som vinter på riktigt men så fort jag stod på sluttningen vid Dunsjöfjällsskrevan fanns det bara gammal snö i ravinen och vinden kändes mildare. En fin senhöstdag.
