Det svepte in en kallfront som förde med sig lite snö. Här i byn var det mest regn men på Flatruet i förrgår var det nästan snöstorm och även om snön inte satte sig på vägen så var jag tacksam över att jag har bytt till vinterdäck. Mot kvällen var det redan klart väder, vilket på fjället innebär att all den snö som föll under lördagen fanns kvar i går. Då väderprognosen visade soligt på eftermiddagen så var det ingenting att fundera på – jag måste ta mig upp på en utsiktsplats.
I och med att jag redan innan jag såg väderprognosen hade bestämt mig att kolla ett vattenfall i Bodrybäcken väst om Stortuvan så blev det helt perfekt, för Stortuvan är ju bland de bästa utsiktsplatserna som finns. Den når inte ens upp till 1 000 meter men hur många gånger har jag sagt att storleken inte är allt?
Jag åkte när det fortfarande var mulet men jag insåg snart att det var dimmoln i stället för vanliga låga moln och dimmoln är ungefär den bästa typen av moln som finns. De kan förvandla ett trist landskap till magi och finns det snö på marken som det gör nu så är det stoff för drömmar. Och visst, när skogen började öppna upp sig och jag såg solen lyste diffust genom dimman så var jag överlycklig, bilderna gör ingen rättvisa till känslan att stå mitt i det magiskt vackra landskapet.
Väl uppe på kalfjället visste jag inte ens åt vilket håll jag ska titta, det var helt fantastiskt överallt. Dimman är också ett levande väsen så att vyn ändrades hela tiden. Fjälltopparna doldes och avslöjades om vartannat och jag gick runt på Stortuvan för att hitta olika utsiktspunkter. Och när jag trodde att föreställningen på ett håll var över och gick vidare, såg jag några minuter senare att nu var det fint igen och gick tillbaka. Jag började undra om jag någonsin kommer till vattenfallet då jag inte ville lämna utsikten, men när det vällde in ett lite större moln och ljuset försvann så gick jag ner till Bodrybäcken.
Det finns ett par (eller tre) vattenfall i Bodrybäcken. Nedströms vid byggnaderna var vattenfallet i sig helt okej, men på bägge sidor finns det fjällbjörk som nu i mitten av oktober såg väldigt ledsna ut så jag gick uppströms till nästa fall. Och där blev det jackpott, jag sade jag bara wow! Riktigt vackert vattenfall alltså, men klippor runt omkring. Det enda som förstörde var ett par stentorn uppe på klippan och jag blev förbannad, hur är det annat än vandalism att bygga stentorn som inte har ett praktiskt syfte (såsom vägvisare eller gränsmarkering). Vattenfallet var dock så fint att jag fokuserade på att fota hellre än svära över stentornen.
Under tiden som jag var vid vattenfallet hade vädret stabiliserat sig något och nu låg molnen lite mer som lock på vissa ställen och i dalen fanns det ingen dimma kvar. Jag väntade en stund ändå och såg hur molnen rörde sig runt Helagsfjället. Det lustiga är att det var fortfarande mestadels fint och hade det varit vilken annan dag som helst så skulle jag har varit väldigt glad att fota. Men det hade varit en dag utöver det vanliga och jag visste att ingenting jag skulle göra nu skulle överträffa de bilder jag tagit tidigare, så det var lika bra att åka hem.
Det var verkligen sådant som alla borde få uppleva minst en gång i livet. På stigen såg jag dock inga andra spår än mina egna. Mellansäsong i nötskal.
