En favorit sen gammalt är att fota vattenfall om hösten. Det är något visst med fallande vatten och höstfärger, fallande vatten funkar faktiskt även efter att färgerna har bleknat om det har snöat lite i stället. Det finns flera vattenfall här i Storsjö och Ljungdalen som jag har gått och väntat på att fota, nu var det dags!
Tandåfallet
Tidigare i veckan besökte jag Tandåfallet och Kvarnbäcksfallet. Till Tandåfallet gick jag på den högra sidan av ån för att se hela fallet, i våras följde jag stigen på vänster sida och såg att utsikten var begränsad. Det var lite svårt att fota även denna gång, det är visserligen ett relativt högt fall men inte det mest fotogeniska. Jag kämpade mig ner till ån (alltid roligt att gå på en brant sluttning när allt är blött) men då såg jag fallet inte alls, ån gör en sväng där och det finns en lodrätt klippvägg som hindrar åtkomst till fallet. Så då klättrade jag upp igen och tog några bilder lite halvhjärtad, kunde inte hitta någon bra komposition hur jag än sökte.
Efter Tandåfallet åkte jag till Kvarnbäcksfallet och där drog jag en nitlott. Kunde inte överhuvudtaget fatta hur jag skulle kunna ta en vettig bild här. I stället hittade jag det lilla fallet som jag fotade 2011 när jag gjorde ett försök att hitta vattenfallet men av en helt oförklarlig orsak hamnade på fel sida av ån där det var så djävulskt svårt att gå att jag gav upp efter första bästa vattenfallet. När det riktiga Kvarnbäcksfallet var 100 meter uppströms, lärde jag mig nu.
Storbäcksfallet
I dag åkte jag till Ljungdalen för att fota ett par vattenfall till. Först gick jag till vattenfallet som jag upptäckte i våras, Storbäcksfallet, tyckte att det såg ut att ha mycket potential. Men nu var det mindre vatten och den komposition som jag använde då funkade inte alls. Jag testade med hur många kompositioner som helst men kunde inte knäcka koden. Ingenting gav mig ”wow-effekten”, känslan jag får när jag hittar rätt.
Nyvallsfallet
Då åkte jag vidare till Nyvallsfallet, men i stället för att gå dit från bommen utmed Ljungris-vägen som jag gjorde för fyra år sedan så följde jag stigen på den västra sidan av Ljungan från Postvallen (nu förstod jag för övrigt varför Postvallen heter så – Postnord har någon sorts av personalanläggning där vid Fjällhornet. I annat fall är det bara en enorm slump!). Jag lämnade stigen när jag hörde bruset, det var ganska brant ner till Ljungan och lite trixigt också med all växtlighet och mossklädda stenar då men vad gör inte en desperat fotograf… Jag drog en nitlott igen i fråga om vattenfallet men hittade någonting annat spännande!
Lavar
En sten var helt täckt med mossa och flera olika lavar. Jag har aldrig sett en sådan lav tidigare, formen av en sked som är blågrön på ena sidan och rödbrun på andra. De andra lavarna tyckte jag att jag visst har sett men aldrig lärt mig vad de heter, men nu gjorde jag en insats för att fota allt. När jag kom hem så ställde jag frågan i en Facebook-grupp och fick veta att den skedformade laven faktiskt är norrlandslavens
Det visade sig att lavfyndet var det mest givande inslaget i dag. Jag kom till Nyvallsfallet och hittade inga vettiga kompositioner där heller, gick en bit uppströms och fick lite solljus just när jag såg en liten ö mitt i älven. Höstfärgerna ser ut att vara som bäst just nu, tänk vad fort det går. Förra helgen var gula träd ett undantag, nu är det de gröna träden som är undantag i stället.
Efter att ha fotat ön konstaterade jag att det inte var någon mening med att fortsätta och gick tillbaka. Suck. Måste jag besöka Silverfallet för femtielfte gången för att få fina vattenfallsbilder?
Jag förstår din frustration men se det så här: du har dokumenterat vattenfallen och en del av bilderna är inte så pjåkiga som du tror. Titta på dem igen i vinter ska du se.
Det visar också att alla vattenfall inte blir så bra på bild som de som är riktigt fina.
Tack! Ja det är väl med vattenfall som det är med alla andra motiv, det blir inte bra alla gånger. Svårt att acceptera, men sant. 😀 Men som du sa så har jag nu bilder på dem, kan inte vara många vattenfall kvar i trakten som jag inte redan fotat!
Hej, tänkte bara fråga om du kan beskriva hur man hittar till Storbäcksfallet?
Google maps visar det inte…
Har själv varit vid Kesu, Nyvalls och Ljungdalsfallet men missat detta…
Hälsningar
//Erik
Hej Erik! Storbäcksfallet ligger utmed pilgrimsleden (Jämt-Norgevägen) där den går från Ljungdalen mot Öjön. Nu på vintern är den skoterled. Det är ingen skylt till fallet men du hör det förstås när du passerar, strax efter stugan som finns till höger om leden (när man går upp). 🙂
Perfekt tack för info! Men jag tänkte ta med barn också, är det lång att gå från bilen? Och finns det någon bra parkering, typ vid Ripan eller liknande?
MVH
//E
Det är inte alls långt att gå, några hundra meter bara. 🙂 Det finns ingen markerad parkering men det finns plats för bil vid skoterbron över Ljungan i Ljungdalen. Mitt första besök där var på våren när platsen vid bron inte hade töat fram så jag parkerade på vägkanten helt enkelt. Den vägen på sydvästra sidan Ljungan är inte så hårt trafikerad så det funkar. Om du vill promenera lite mer så parkera vid Ljungalid, även då blir det bara en dryg km att gå till fallet.
Jag rekommenderar ett besök tidigt på sommaren just efter att snön har smält, då är det bra med vatten i fallet. I det här inlägget är det september och inte alls mycket vatten.