Jag börjar få ont på ställen där jag inte redan varit. Jag finkammade kartan och hittade en prick som heter ”Storsten” i Skärkdalen. Denna Storsten ligger dessutom mitt i ”Stygglandet” så naturligtvis måste jag kolla det.
Storsten
Det kan vara att min uppfattning om terräng har ändrats de senaste åren, men särskilt stygg upplevde jag inte landet. Det hjälpte dock att jag hade spanat in en öppning i skogen på satellitbilden och gissade att det är nån slags stig och visst var det en sådan. Visserligen en väldigt svag stig som för det mesta var knappt mer än lite platt gräs och några gånger tappade jag bort stigen. Men jag fuskade och hade mobilen framme så jag kunde i varje fall vara säker på att jag gick åt rätt håll.
Jag råkade komma till stenen bakifrån (japp, stenen har en baksida och framsida) och det var inte helt som jag hade förväntat mig. Jag tänkte att det är ett stort flyttblock som reser sig högt bland träden, men bakifrån var den mer som en kulle med växtlighet på, det växte till och med träd på den. Det var dock ingen tvekan om att det var rätt plats och när jag gick till andra sidan så upptäckte jag någonting som jag nog aldrig sett tidigare. Stenen (kan också vara klippa, svårt att avgöra) hade ett helt makalöst överhäng. Jag menar, det finns överhäng och så finns det Storsten. Jag kunde stå under överhänget helt utan problem, måste ha varit närmare två meter där!
Med tanke på hur svart det var i taket så är det tydligt att grottan har använts flitigt. Jag såg dock inga tecken på att folk har varit där nyligen, det fanns inga fotavtryck (bara spår efter renar) och inte skräp heller och det säger ju en hel del. Annars brukar man, tyvärr, alltid se någonting folk lämnat efter sig. Allt som fanns nu var två rostiga lieblad och enligt den information som jag kan hitta så har grottan utnyttjats under slåttern förr i tiden.
Från Storsten är det bara ett stenkast till Skärvagsån så jag gick ner dit för att kolla om det fanns någonting intressant. Det är inte mycket vatten just nu och några vattenfall fanns det inte, bruset som jag hörde hela tiden hörde till Silverfallet. Sedan följde jag just Öjönån till bron, gick över och stod emot frestelsen att kolla Silverfallet. I stället följde jag leden mot Mor Sönnes stuga.
Mor Sönnes stuga
Bron över Skärvagsån var en intressant historia. Den sviktar på ett ställe, vilket gör att räcket buktar in så illa att det inte går att bara gå förbi, utan det enda sättet jag såg att ta mig över var att gå sidledes och i princip hänga från räcket med armarna. Låter farligare än det är, det är inte mycket vatten i ån just nu som sagt och det var inte mer än ett par meters fall. Men jag har en grej med att falla i strömmande kallt vatten med alla kläder på. Eller falla i kallt strömmande vatten. Eller falla, överhuvudtaget. Jag vill inte göra det. Bron, och räcket, var dock mycket stadigare än de ser ut så jag kom över med torra fötter.
Sedan var det bara en kilometer på en bra om än lite blöt stig (kängor eller stövlar rekommenderas) till Mor Sönnes stuga. Jag hade läst att stugan numera är privatägd, men jag var ändå inte beredd på att någon skulle vara där just nu. Alla dörrar var öppna och det steg rök från skorstenen. Jag ville inte störa så jag tog några bilder som hastigast och gick därifrån innan någon kom ut och började undra. Turen till Mor Sönnes stuga beskrivs dock på Ljungdalsfjällens hemsida så i viss mån måste ägarna väl acceptera att det kommer nyfikna människor dit.
Så då gick jag bara tillbaka till bron, som höll bra alltjämt, kom till den andra bron och stod emot frestelsen att kolla Silverfallet, och gick till bilen på den numera fina stigen. Det var en trevlig tur, även om jag inte kunde bekanta mig närmare med Mor Sönnes stuga. Men Storsten däremot, den överträffade mina förväntningar!
Vad ska jag göra nu…. Måste lusläsa kartan igen, någonting annat måste det finnas som väcker mitt intresse!
