Nu när jag inte känner något behov av att göra toppar så kan jag fokusera på annat. Som att fortsätta med temat hällmålningar, som jag var inne på i juni. Det finns en hällmålning i Rogen och väderprognosen visade fint väder, perfekt för en tur!
Minnesbilder
Hällmålningen finns på Kläppnäset och det är en ca 12 km vandring dit, varav första 8,5 på stigen. Så det blir en ganska lång tur och jag tänkte att jag kortar av vandringen genom att cykla första biten. Jag gick ju samma stig för tre år sedan och jag hade ett minne av att några kilometer närmast till Käringsjön är stigen faktiskt jättefin, inte alls stenig som det annars är överallt i Rogen. När jag betalade för vägen och parkeringen så undrade damen om jag verkligen tänker cykla där. Jo då, jag minns tydligt att den första biten är cykelbar. Hon var tveksam men erkände sedan att hon inte cyklar på stigar.
Genast efter Käringsjön var det stenigt så jag gick med cykeln. Sedan blev det smala spångar, jag gick med cykeln. Sedan blev det stenigt igen och jag gick med cykeln. Efter 400 meter gav jag upp, jag hade ingen aning om när jag kommer till den fina biten och det var inte värt besväret, bättre att jag sparar krafterna för att gå i stället för att släpa med cykeln.
Och det var bra det, för någon fin och slät stig blev det aldrig. Jag fattade ingenting, den här minnesbilden i mitt huvud är så väldigt tydlig och jag är 100 % säker på att det var just här som jag gick för det finns inga alternativa stigar. Jag kom fram till att jag måste helt enkelt ha drömt om en fin stig för jag var väldigt trött när jag gick då!
Så någon fin stig fick jag inte, men allt annat var desto finare. Det var nästan vindstilla så det var vackra speglingar överallt, det är mycket vatten här i Rogen. Ljungen blommade som bäst och ljunghedar finns det massor av här. Och så finns det varglav lite varstans, jag verkligen älskar varglaven men det är sällan jag får ser den, tyvärr håller den på att minska. Men här i Rogens naturreservat är dess miljö skyddad och varglaven stortrivs.
Skyltning
I Käringsjön finns det en skylt som pekar mot Rödviken och anger 5 km som avstånd. Jag blev fundersam, jag tog det för givet att avståndet avser vindskyddet som ligger längst inne i Rödviken men i själva verket är det 5 km till ledkorsningen. Vid ledkorsningen finns Kläppnäset nästan rakt mittemot och Rödviken är det som ligger mellan. Så man kan säga att Rödviken ”börjar” här om du förstår vad jag menar. Från korsningen är det ytterligare 3 km till vindskyddet men det anges inte, utan det enda avståndet som finns på skylten vid korsningen är till Skedbrostugan. För min del spelade det ingen roll nu men jag tänkte bara säga det för jag ogillar otydliga och missvisande skyltar!
Oledat
Efter Rödviken lämnade jag stigen och gick oledat mot Kläppnäset. Det är den här delen som jag hade varit mest orolig över, jag menar om stigen kräver fullt fokus för att inte trampa snett, hur illa är det då utan stigen? Det visade sig att inte alls illa, tvärtom! Utanför stigen fanns ju jordlagret kvar och det dolde effektivt stenarna så det var faktiskt mycket lättare att gå obanat. Ja fram till att jag kom till ett blockhav, men det är en annan sak. Blockhav i Rogen är inte lika farliga som blockhav jag stött på när jag gjort toppar, för här är stenarna ganska stabila och inte ens jag var särskilt rädd för att stenen skulle röra sig när jag sätter foten på den.
Även om jag har sagt att jag inte är så intresserad av att göra toppar just nu så var det ingen fråga om huruvida jag skulle gå till toppen av höjden på Kläppnäset eller inte. Naturligtvis ville jag se utsikten, Kläppnäset är mitt i sjön Rogen och just sjön har jag egentligen inte sett trots flera besök i naturreservatet!
Kläppnäset
Det var så makalöst fint där. Jag visste knappast vad jag skulle titta på. Omgivande fjällandskap? Spegelblank sjö? Spännande strandlinje? Lågor som vittnade om att det en gång funnits stora tallar på toppen när det nu bara fanns små träd? Kläppnäset för övrigt heter Priennenjuana på sydsamiska, ordet ”prienne” kan syfta på brandhärjat skogsområde och ”njuana” betyder udde. Så kanske det förklarar vad som hänt med de stora tallarna.
Det hade inte funnits några stigar när jag kom upp, alltså några stigar som människor skapat i varje fall. Jag hade sett många stigar med baserat på deras flyktiga natur tror jag ändå att de är renstigar. Så förvåningen var stor när jag såg två andra människor på toppen just när jag kom dit! De hade dock paddlat och jag gissar att 99,9 % av alla människor som besöker Kläppnäset kommer med båt. Jag erkänner att jag var lite avundsjuk men vattenfarkoster är inte ett alternativ för mig. Jag har många rädslor som jag kan kämpa emot men bara en riktig fobi och den har med vatten att göra…
Hällmålningen
Hällmålningen ligger vid stranden så nu behövde jag ta mig ner. Hällmålningen är visserligen markerad på kartan men jag hade hittat koordinater i Fornsök och tänkte att de är bättre än kartan. Jag hamnade mitt i ett blockhav och tyckte att det såg väldigt fel ut för att vara en plats för hällmålningar. Finns ju bara stenar här, inte ens sådana jättestora som Kärringstenen vid Tännsjön (där jag för övrigt inte hittade hällmålningen men den ska vara på den jättelika stenen). Det blev väldigt svettigt att gå över stenarna och det sved i ögonen när svetten rann ner och lite småirriterad var jag för att vara ärlig, antingen hade jag klantat till med koordinaterna eller också var de fel i Fornsök, vilket låter jättemärkligt. Så nu gick jag efter pricken på kartan och när jag tittade ditåt så såg jag klippväggen från långt håll!
Hällmålningen är ganska stor men det är svårt att tyda på några figurer. Den tydligaste figuren var en älg som var väldigt lik den vid Ruändan. Kan det vara samma konstnär eller är stilen typisk för tiden? Plagiarism? Det fanns också några vita streck som jag inte tyckte hör till och fick veta senare att hällmålningen visst har vandaliserats, någon som ristat i klippväggen, men det har förmodligen skett innan hällmålningen registrerades och då har personen kanske inte förstått att det är fråga om en lagskyddad fornlämning. Läs gärna Fornvännen om du vill veta mer om hällmålningen!
Jag har var helt utsvulten men hade vägrat att pausa innan jag sett hällmålningen, så nu kunde jag äntligen med lite skakiga ben ta mig till en lämplig sten vid vattnet och fika. Det var väldigt skönt att sitta där i värmen och beundra det klara vattnet och se hur vattenytan bröts endast av fiskar som nappade på insekter. Helt myggfritt var det också, bara på ett ställe under vandringen hittills hade jag stött på myggen och jag tror att blåbärsriset skvallrade om orsaken – det var redan rött och blåbärsriset blir rött när det är frostnätter.
Där naturen överträffar sig själv
Efter fikat hade jag bara en uppgift kvar, att ta mig tillbaka. Det hade också börjat mulna på så kameran fick vila samtidigt som min hjärna gick på högvarv för att lista ut den bästa vägen tillbaka. Nu följde jag ju inte mina egna steg tillbaka utan gick först på den sydvästra stranden för att sedan ta en kompasskurs för att gå så rakt som möjligt till leden vid Rödviken. Kursen ledde mig till ett blockhav och sedan ett till och det var nog de största stenbumlingarna jag någonsin navigerat. Gång på gång hamnade jag i en återvändsgränd där stenarna var för stora med för branta sidor för att kunna klättra upp. Det fanns stenar som lutade mot varandra så att det fanns hål stora nog att krypa genom (vilket jag dock valde att inte göra). Rogen tar sitt blockhav på största allvar och jag tänkte på att naturen verkligen överträffar sig själv här på alla sätt!
När jag fick syn på en liten myr valde jag att gå på myrkanten för att undvika mer blockhav, hellre blöta fötter än stenar. Men det är väldigt torrt nu, inte ens mosstuvorna som jag gick på var blöta. Kort efter myren kom jag till en fin ljunghed där det var lätt att gå och snart var jag tillbaka på leden. Det var många kilometer kvar att vandra men det var inte bråttom, kanske bara lite småtråkigt nu när solen hade försvunnit bakom molnen och allt som krävde min uppmärksamhet var det nästa steget.
Men så, bara ett par kilometer från Käringsjön, kom solen ut igen! Nu hade det hunnit bli kväll och det var fantastiskt vackert med det mjuka ljuset och det spegelblanka vattnet, kameran fick jobba hårt så här mot slutet av turen!
Efter en lång fotosession hämtade jag cykeln och släpade den tillbaka till bilen, lite skamsen genom Käringsjön där folket säkert fick ett gott skratt över dåren som trodde att hon kan cykla i Rogen. Det hade varit en relativt lång tur, 25 km, och jag belönade mig med en kall läsk från kylväskan och var supernöjd med dagen. Jag åkte en bit från Käringsjön för att hitta egen ro, Rogen-äventyret var inte över än utan jag sov i bilen för att göra en ny tur på morgonen.
Fyrhjulingsväg
Eftersom mitt försök att cykla var en praktmiss ville jag göra ett nytt försök så jag inte tagit med mig cykeln helt i onödan. Samebyn har fått tillstånd att bygga en fyrhjulingsväg från Käringsjön till Hundviken (strax norr om Rogenstugan) så det var denna väg som jag ville kolla nu.
Det första intrycket jag fick var att vägen var lika stenig som stigen och jag var tvungen att gå med cykeln, det var helt enkelt för skumpigt för att cykla. Jag gav dock inte upp och inom kort blev vägen lite bättre, några gånger var jag tvungen att gå igen men för det mesta kunde jag trampa på även om det inte gick fort.
Vädret var mycket sämre än i går, nästan så att det regnade och mulet i bästa fall. Det fanns inte så mycket att fota men huvudsaken var att jag fick se den här vägen med egna ögon, hade läst om den för några år sedan och varit nyfiken sedan dess.
Tillbaka vid bilen konstaterade jag att jag nu har fått en dos av Rogen så det räcker och blir över. Det är fantastiskt vackert i Rogen och jag förstår att området är så omtyckt men det är svårt att prata om Rogen utan att nämna den steniga terrängen. Jag kan bara undra hur många fötter som vrickas här varje år. Jag har besökt flera gånger och klarat mig bra, kanske bra läge nu att lämna Rogen bakom mig för att inte utmana ödet?
