2020 trodde jag att jag blev färdig med highpointing, alltså att besöka den högsta punkten i varje landskap. I vintras fick jag veta att Ångermanlands högsta punkt kanske inte alls är Tåsjöberget utan Midsommarfjället. Landskapsgränserna kan ibland vara lite svåra att dra och så är fallet just här mellan Jämtland och Ångermanland. Till saken hör att Midsommarfjällets topp ligger på gränsen och på Jämtlands sida kallas den för Bunkfjället. En bra beskrivning om frågan finns på sidan Peakbagging.se så gå gärna dit för att läsa.
I och med att jag fick reda på detta så gick ju min highpointing-serie sönder och så kan jag inte ha det! Nu var det dags att åtgärda saken och extra kul var att jag har en kompis som bor i närheten så vi kunde träffas och göra turen tillsammans.
På kartan ser man att det finns vägbommar men bommarna finns inte i verkligheten så det går att köra bil fram till naturreservatet (Midsommarfjällets naturreservat) där stigen tar vid. Stigen är bra markerad och lätt att gå men blött är det alla gånger, det är väldigt sparsamt spångat och mycket av stigen går tvärs genom myrar.
Efter två kilometer kommer man till ett picknickbord vid naturreservatets sydvästra gräns och därifrån är det 900 meter till en raststuga som i sin tur ligger 300 meter från toppen. På toppen finns det en skylt som anger höjden exakt, 742,7 meter, så det är inga tvivel om var man är! Även om toppen inte är kalfjäll så är det öppet och utsikt åt alla håll. Jag har blivit helt bortskämd av fjällutsikter och lät mig inte imponeras så jag kan bara konstatera att det finns mycket skog och så syns det fjäll långt borta, t.ex. Munsfjället i sydväst, dit det ändå är över 4 mil.
Det var ganska myggigt när vi gick så vi valde att fika i stugan, som den lokala skoterklubben har hand om. Stugan är utrustad för övernattning, bl.a. en ny kamin, men då får man gärna skicka ett bidrag till klubben.
Tack vare kompisen var det en trevlig tur trots blöta fötter och myggen, annars skulle det bara ha varit en av dessa små toppar som jag ”måste” göra och det är inte längre någon glädje i det. Så nu är min highpointing-serie definitivt komplett, det kan väl inte vara något annat landskap som det tvistas om?!
