Varning för känsliga läsare, det här inlägget kommer att vara ganska spretigt. Det är väldigt många saker som jag har funderat i sistone och måste nu få ut tankarna.
När jag åkte från Spiterstulen efter att ha gjort Galdhøpiggen så var jag lite ledsen faktiskt. Det kändes så tråkigt att lämna det mäktiga landskapet bakom mig. Jag önskade för hela mitt hjärta att jag skulle ha en campervan där jag kan jobba så jag skulle ha kunnat stanna några dagar till och göra kortare turer i omgivningen. After work på en tvåtusenmeters topp, typ.
Renlav
Jag åkte hem med drömmar om en campervan i huvudet. Jag tog vägen via Dombås igen i förhoppningen att se mer av de vackra vyerna som finns längs vägen, men det var mulet och lite regnigt också så inte helt optimalt. Men jag kunde ändå se hur det lyste gult på kalfjället. Inte av höstfärger, nej det är alldeles för tidigt för det, utan av renlav. I Västra Härjedalsfjällen är renlaven till synes så gott som utdött. Den är inte en hotad art egentligen för den finns där, pyttesmå skott du kan se om du tittar väldigt noga, redo att färga de härjedalska fjällen gula om de får tillfälle att växa till sig. Så jag funderade på tillgången till föda. Vad jag har lärt mig är att om en arts huvudsakliga föda försvinner så är det fråga om en av två saker: 1) miljöförstöring 2) överbetning. Med renlav är det inte miljöförstöring och det kan väl inte heller var överbetning, i annat fall skulle det ha konsekvenser? Det är ett svårt ämne att googla så jag har inte hittat några svar, jag lyssnar gärna om någon kan upplysa mig om huruvida bristen på renlav är ett tecken på någonting överhuvudtaget.
Krankmårtenhögen
Nu har jag också besökt Krankmårtenhögen. Äntligen, nu när jag inte jagar toppar så har jag tid för annat! Jag hade vetat om Krankmårtenhögen i många år och hade en ungefärlig uppfattning om vad det var, men väl där läste jag skylten och blev helt fascinerad. Krankmårtenhögen är en gravplats, inte en gravhög i sig såsom t.ex. vid Gammelgården i Ljungdalen, utan det är en naturlig kulle med flera gravar. Gravarna är ungefär 2000 år gamla, från äldre järnåldern. Människorna som bodde här då var jägare och fiskare.
Jag läste någonting annat väldigt intressant nu i augusti. Det som har kommit fram är som att se historia skrivas om i realtid, mitt Indiana Jones-älskande tonårssjäl tycker att det är riktigt spännande och jag försöker att komma ihåg varför jag inte började studera arkeologi. Det som jag fick läsa var nämligen det att de har hittat en vikingagrav i Jämtlandsfjällen! Och inte vilken som helst vikingagrav utan den första kvinnliga vikingagraven som hittats i fjällen. Graven är 1200 år gammal och Jamtlis arkeologer ska undersöka graven närmare nästa sommar, hittills har de bara varit på plats för att göra en preliminär undersökning.
Så då tänkte jag också på alla de hällmålningar som jag har kollat under året. Från 4000 år gamla hällmålningar till 2000 år gamla gravar till en 1200 år gammal vikingagrav. Tänk på hur mycket historia som finns även här i fjällen!
Enligt skyltarna som finns vid vissa vandringsleders början så rör vi oss i renens rike. Renen blev dock inte kung tills nu relativt sent för enligt alla de historiska fynd som gjorts tidigare och alla de spännande upptäckter som har kommit fram den senaste tiden så är det tämligen tydligt att de härjedalska fjällen har historiskt sett tillhört ingen och alla, vilket ger mig tröst. Jag är inte mer gäst i renens rike än vi alla är gäster i naturen – jag ansluter mig till en lång led av olika folk som har bott och levt i trakterna genom alla tider. Här är jag hemma.