Jag har en begränsad fjällutsikt från mitt hus, jag ser bara några små toppar och Henvålen är den tydligaste av dem. Sett från Storsjö är Henvålens profil ingenting att hänga i julgranen (därför har jag bara en bild på den), men om du ser från en nord-sydriktning så är det en helt annan historia. Henvålen har många åsar (som Funäsdalsberget fast större och fler) och några av har dessutom branta sluttningar. Så då hade jag två anledningar att kolla närmare. För det första för att det är irriterande att se en fjälltopp från mitt fönster utan att ha varit där. Och för det andra, många åsar med branta profiler? Ja tack!
Grusvägar och bommar
För att komma till Henvålen måste man åka på grusvägar som enligt kartan är bommade, jag hade dock hört att den första bommen i Torsborg alltid är öppen så då var frågan om den andra var det. Jag läste Länsstyrelsens info om Henvålens naturreservat, det står ingenting om en bom där men jag läste mellan raderna att bommen ganska sannolikt var öppen. Och det var den! Dessutom var vägen superfin, misstänkt fin för att leda till en gammal fäbod kan jag säga med facit i hand. Vid vägen fanns det mängder av prydliga jaktpass och på ett par ställen fanns det några nya jakttorn som väntade på placering.
Vid naturreservatets gräns var det en till bom, även den var öppen men jag tänkte inte mer på saken utan åkte vidare på den finaste lilla skogsbilvägen jag sett. När jag sedan kom till fäbodvallen, möttes jag av en skylt som sade ”Privat”. Jag såg inte fäbodvallen vid skylten så jag körde vidare ändå, och tappade hakan. Det var ingen gammal fäbodvall. Det var en sprillans ny semesteranläggning! Jag backade bilen och parkerade vid privat-skylten för att kolla anläggningen till fots. Det var helt makalöst, vackert timrade hus, gatubelysning och fina gräsmattor.
Anläggningen
Och en helikopter. Då trillade polletten ner. Inte semesteranläggning, utan en jaktanläggning och en lyxig sådan. Jag tog fram mobilen, zoomade in på Google Maps och visst. Henvålens fjällgård stod det där. Av någon fäbod fanns det blott en byggnad kvar vad jag kunde se, jag kände att det var lite olustigt att gå runt och utforska och funderade om jag får vara där överhuvudtaget, med tanke på privat-skylten och allt. Men den skylten kanske bara gäller bilar… om de inte vill ha främmande människor här så får de nog skylta separat om det tyckte jag.
Men jag ville ändå inte strosa runt på gården som sagt utan gå till Henvålens topp. På kartan finns det ingen stig dit och någon stig hittade jag inte heller i verkligheten, även om det på en vägg satt en pil med texten Henvålen. Då gick jag bara efter min ursprungliga plan, vilket var att gå upp via några små myrar så jag slipper värsta bushwhacking genom skogen.
På den första myren hittade jag en liten inhägnad och en saltsten och så en plattform 60 meter eller så från saltstenen. Jag hoppas verkligen inte att de skjuter djur som kommer till saltstenen. För de första, är det ens lagligt? Och för det andra, hur kul är det? Som att fiska i fiskdamm. Men det är ren spekulation så ta inte mitt ord för det! Allt detta – inhägnad, saltsten och plattform finns faktiskt utanför naturreservatet. Vad jag inte hade tänkt innan jag åkte hit är att gården är avstyckad från reservatet. Jag hade sett det men det hade inte satt igång varningsklockorna.
Henvålen
Jag fortsatte färden upp och kom snart upp på kalfjället. Någon stig kunde jag stundtals ana och kanske fanns det även ett fotavtryck, men jag var rätt så säker på att de folk som bor på en lyxanläggning för att jaga med hjälp av helikopter är nog inte sådana typer som gör toppturer. Skulle någon mot förmodan komma upp så nöjer de sig säkert med den första deltoppen. När jag nu stod här så blev jag smått imponerad. Fjället var så mycket större än vad man skulle tro och de här åsarna lockade mig att utforska fjället mer än att bara ta kursen mot den högsta punkten.
Jag följde åsen norrut tills jag kom till en stor tjärn, den har inget namn som jag kan se men rimligt att den heter Henvåltjärnen så jag kallar den så. Nu kunde jag kolla den nordöstra toppen lite närmare, jag hade sett att det finns ett stort stenröse där och så någonting annat… som jag nu såg var ett jakttorn! Vem sitter på ett jakttorn på en fjälltopp?! Aldrig att någon går dit till fots i varje fall. Den där helikoptern.
Mellan åsarna fanns det fin fjällhed med oändligt många fina tältplatser. Det skulle verkligen vara häftigt att vakna till synen av morgonljus på Lunndörrsfjällen i norr. Det började dock bli mer och mer uppenbart att det inte finns någon annan som haft samma idé för här fanns det knappt några tecken på att folk har varit. Stora stenrösen på flera av deltopparna (plus ett jakttorn) men inga stigar. Knappt några renstigar heller, faktiskt, även om jag hittade ett stort renhorn.
Högsta punkten 1089 möh
Efter tjärnen hade jag tre åsar att gå över innan den västligaste åsen där den högsta punkten finns. Åsarnas östra sidor var branta, till och med tvärbranta, så jag behövde hitta ställen där lutningen var görbar. Det var just den sista åsen som var besvärligast, det var helt omöjligt att gå raka vägen till toppen utan jag fick gå en lång väg runt mot norr för att komma till ett ställe där branten gör ett litet avbrott (jag kan inte förklara det bättre, kolla bilden i stället!). Därifrån är det sedan nästan en kilometer längs åsen till den högsta punkten och märkligt nog var stenröset på förtoppen större än på den högsta punkten.
Jag skulle verkligen vilja veta vad syftet är med alla rösen här, de är stora och prydliga och byggda med omsorg, absolut inte några hafsiga stentorn som idioterna turisterna bygger. Samtidigt fanns det inte en enda sten som markerade den högsta punkten på många av åsarna som jag gick över, utom den första och mest lättillgängliga. Så när jag stod där på toppen, tänkte jag att det är väldigt sällan som någon kommer upp hit. Fjället är för långt borta med bil och saknar stigar och med sina 1089 meter är den ingenting som lockar på pappret heller. Om man inte går från fjällgården så är det alldeles för långt att gå oledat genom skog för att någon skulle besvära sig. Helt enkelt en exklusiv topp vid en exklusiv anläggning, fast med helt olika innebörd för ordet ”exklusiv”.
Stigen
I och med att min tur hade blivit mycket längre än jag tänkte från början så ville jag inte gå några omvägar nu utan bara gå till bilen. Jag hade ont om mat, tur då att det är ett bra blåbärsår så jag hade gott om blåbär att äta! Den kortaste vägen till bilen var att gå ner längs åsen, ganska brant visserligen men enligt kartan inte tvärbrant någonstans. Lite läskigt var det dock stundtals när jag inte såg sluttningen framför utan det kändes som att det finns ett stup, men varje gång jag kom till det förmodade stupet så såg jag ändå en väg ner.
Det var inte särskilt besvärlig terräng häruppe, det var bara lutningen som gjorde att jag var försiktig. Och ändå hände det som inte får hända – en sten rullade under foten och jag for i backen med högerhanden före. Jag slog det knöliga benet på ovansidan av handleden på en sten och det gjorde riktigt ont. Det första jag gjorde var att röra fingrarna för att försäkra mig att ingenting var brutet, sedan kollade jag om det finns någon synlig skada. Inte värre än lite blodvite (jackan skyddade) men jag gissade att jag senare skulle få ett riktigt fint blåmärke.
Det var nära att jag snubblade en gång till när foten fastnade i en gren men annars var det inga större problem och snart var jag i skogen. Då blev det annat slags besvärligt, det var alltjämt brant men nu fanns det växtlighet som dolde marken och det uppskattade jag inte överhuvudtaget. Det är en sak att gå i skogen med stenigt underlag som riset döljer och en annan sak att gå i skogen med stenigt underlag som riset döljer när det är brant utför. Jag kände också att jag hade lite skakiga ben och trodde först att det var adrenalinet men insåg sedan att det var energibrist, jag behövde peta i mig kalorier mer än vad några nävar av blåbär gav. Jag inventerade förrådet och hittade två sesambars, åt det första och fick upp blodsockret snabbt.
Efter ett tag kom jag till leden mellan Henvålens fjällgård och Lövkläppen. Det märkliga var dock att leden inte överensstämde med kartan och det var också ganska tydligt att stigen var ny, stundtals kunde jag inte se stigen alls utan gick bara efter de röda prickarna på träden. Jag undrade om leden enligt kartan då och gick ner till myrkanten för att leta efter den. Det var märkligt, det fanns inga tecken överhuvudtaget att det någonsin har funnits en stig här! Vad jag däremot hittade var ännu ett jaktpass. Och inga spår som leder till den. Den där helikoptern…
Jag hade närt lite hopp om att gå på någon slags stig här vid myren men då det inte fanns några spår ens och det var ganska blött så hade jag inget alternativ än ta mig tillbaka till skogen och följa den markerade leden. Då blev det bara en urtråkig transportsträcka, jag åt den sista sesambaren och en massa blåbär och blev väldigt, väldigt glad när jag såg hustaken mellan träden.
Henvålens fjällgård
På fjällgården sedan pratade jag med en man. Han frågade om det var min bil utanför, japp. Du hade tur sa han, bommen brukar vara stängd. Oj då, är den öppen nu? Svar ja, och jag körde hemåt och såg den fina vägen i nytt ljus. Klart att det ska vara möjligt att åka till gården i en dyr sportbil med obefintlig markfrigång.
Vid reservatsgränsen kollade jag bommen i fråga lite närmare, visst hängde det ett nummerlås där, det hade jag missat. Men även om jag sett det så hade jag nog inte reagerat utan bara antagit att låset används i slutet av säsongen för att stänga vägen för vintern, inte ovanligt att man gör så. Vad sägs om att sätta privat-skylten redan vid bommen så att inte kreti och pleti eller en nyfiken bloggare åker upp och skriver en exposé om verksamheten? Fast en sådan skylt skulle kanske se dåligt ut intill infotavlan som berättar om Henvålens naturreservat. Med det sagt så har en stängd bom nog samma effekt.
Det första jag gjorde hemma (efter mat, förstås) var att leta efter information om Henvålens fjällgård. Gården köptes upp av en krösus på 90-talet och ombyggnationen började under andra halvan av 00-talet för att sedan hamna i stora ekonomiska problem så att arbetet stannade för ett tag. SCA trädde in 2011 och anläggningen byggdes färdig, numera är SCA ensamägare och använder anläggningen för konferenser och representationsjakter. Fastigheten är hela 9400 hektar stor och arealen täcker i stort sett hela den östra halvan av naturreservatet, vilket innebär att vägen går genom privatägda marker.
Jag vill uppmana Länsstyrelsen att uppdatera sidan för Henvålens naturreservat! Där kan jag fortfarande läsa att ”Inom reservatet finns två äldre och numera övergivna bosättningar. De heter Lövkläppen och Henvålen. Båda är gårdar, kallas ibland hemman, från sent 1700-tal och tidigt 1800-tal.” Det är den här texten jag läste innan jag åkte så du förstår att jag var ganska oberedd på att hitta en privat lyxanläggning!
