Jag vaknade tidigt och det första jag gjorde var att kolla väderprognosen, den visade fortfarande halvmulet både på Galdhøpiggen och vid Spiterstulen. Men när jag tittade ut så var det bara klar himmel, inte ett moln i sikte! Jag hade haft en tanke att gå lite senare för att kanske ändå ha sent eftermiddagsljus på toppen men nu fick jag plötsligt bråttom, det är så viktigt för mig att ha en utsikt när jag väl är på vilken topp som helst att jag nu ville vara ute när det var så bra. Jag kunde ju inte lita på att prognosen hade lika fel om eftermiddagen och kvällen som den hade om morgonen.
Uppför
Så var jag ute på stigen vid 8-tiden och anslöt mig till den långa kön av andra förväntansfulla toppturare. Det är brant på en gång och i dalen som var i skugga var det så pass kyligt att jag hade 3 lager kläder på överkroppen. Snart behövde jag skala av ett lager, sedan ett till, och när jag kom upp ur skuggan så fick jag även rulla upp byxbenen för det var ordentligt varmt och svettigt. Det här med att välja kläder hade varit ett stort problem för övrigt, bara 7 grader på toppen plus vind så jag behövde varma kläder. Så kläderna, maten, vattnet och fotoutrustningen gjorde att ryggsäcken vägde mer än vad den brukar göra men i början kunde jag avlasta ryggen lite grann genom att använda stavar. Sedan när det blev stenigt så fick även stavarna i stället belasta ryggen för jag har aldrig lärt mig att gå med stavar på stenar, tycker att stavarna är i vägen då och det är lättare att gå utan.
För stenigt var det. Väldigt, väldigt, väldigt stenigt och det var bara typen av stenarna som varierade. Med det sagt så var det egentligen som Västra leden till Kebnekaise så det var ingenting som jag inte redan sett och gjort. I och med att stenöknen fortsatte i all evighet (som det kändes) så utvecklade jag en rutin, titta på fötterna för att inte trampa snett, stanna för att pusta ut och kolla utsikten, fota, fortsätta att gå och bara titta på marken framför.
Kammen och glaciären
Från Spiterstulen är det 1500 höjdmeter till toppen och de avverkar man på 6 km. Det innebär att det är brant hela tiden. På två ställen förlorar man lite höjd men inte mer än 50 m sammanlagt, vilket är marginellt i sammanhanget. Trots att det är brant så är det inte tekniskt, utom på ett ställe vid Svellnose där det blir lite scrambling som några såg ut att ha lite problem med, men alla klarade sig bra vad jag såg. Jag satte mig på rumpan ett par gånger för att nå ut med fötterna, värre än så var det inte.
Mellan Svellnose och Keilhaus topp går leden på kammen och lite på glaciären (som jag inte upplevde som glaciär utan som snölega) men det är en bred kam och du behöver aldrig utmana din höjdrädsla om du lider av sån. Fast vid extrem höjdrädsla är turen kanske ingenting att rekommendera! Jag hade varit så fokuserad på att kolla var jag sätter foten att jag inte såg att jag var nära branten, det var först när jag nästan stod vid kanten som jag tittade omkring mig och blev lite paff, oj då vad det stupar framför mig!
Jag hade stannat för fika vid 1900 möh när utsikten äntligen hade öppnat upp sig. Jag var ändå bra hungrig när jag närmade mig toppen men nu såg att jag lämmeltåget från Juvvashytta var i antågande, ungefär 150 pers i gruppen räknade jag. Så i stället för att stanna för att äta fick jag bråttom för att komma till toppen innan det blev för trångt där men det visade sig vara en oväntat svår uppgift.
Galdhøpiggen 2569
För nu hade jag börjat känna av höjden, mina ben rörde sig i slow motion och jag var tvungen att pausa ofta, jag kunde helt enkelt inte syresätta musklerna tillräckligt. I Västra Härjedalen kan jag pusha upp vilken topp som helst och jag har aldrig upplevt någon syrebrist men här efter 2200 meter blev det lite jobbigt, det måste jag erkänna. Det sista 200 höjdmeterna var faktiskt riktigt jobbiga nu när jag försökte slå den stora gruppen, det kändes som att jag aldrig kom närmare hur jag än ansträngde mig.
Men upp kom jag! Norra Europas högsta topp, Galdhøpiggen 2469 möh, jaaaaa! Den näst högsta toppen jag har någonsin gjort och den högsta toppen jag har gjort utan guide.
Jag trängde mig förbi folkmassan som lekte med vägvisaren på toppen, brydde mig inte om vägvisaren utan ville bara ha foten på den högsta punkten, och letade sedan efter en plats i lä för att äntligen kunna äta, var helt utsvulten nu. Väderprognosen verkade stämma trots allt och det hade blivit lite molnigt och visst var det kallt på toppen, men lä gjorde en stor skillnad. Jag hade ingen anledning att skynda mig tillbaka ner utan ville verkligen ta min tid på toppen, supa in utsikten och helt enkelt njuta av stunden.
Utsikten
Efter ett tag blev det glesare med folk på toppen, lämmeltåget hade gått tillbaka till Juvvashytta och de flesta som kommit från Spiterstulen hade också börjat gå tillbaka. Jag gick en annan runda uppe för att kolla utsikten åt alla håll. Jag tror jag såg Rondane i nordöst, lite häftigt. Det går att se Rondane från topparna i Västra Härjedalen också. I väst var det nästan helvitt där den mäktiga Jostedalsbreen-glaciären dominerade horisonten. Söder om mig hade jag ett så tätt nätverk av spetsiga toppar att jag knappast kunde slita bort blicken. Närmast i öst hade jag Norges näst högsta topp, Glittertind, och runt omkring mig den mytomspunna Jotunheimen. Mäktigt är bara förnamnet!
Under tiden hade det blivit soligt igen och jag ville ha en fri utsikt mot söder, för sett från toppen fanns det en bergskam framför som inte såg bra ut på bild. Så jag gick till kammen, tittade på den smala snölegan och stupet på bägge sidorna. Det fanns dock fotspår i snön så jag följde spåren, halvvägs stannade jag och tänkte att det här var inte så klokt men det hade ju gått bra… så jag fortsatte framåt, kom över och fick min belöning i form av en fri utsikt så jag kunde fota ett stort panorama.
Det tar aldrig slut
Sedan hade jag bara en uppgift kvar, att ta mig tillbaka till Spiterstulen utan att snubbla. Jag hade läst om tidsåtgången för turen, räknat med att det tar längre tid för mig som stannar ofta för att fota och uppskattade att turen skulle ta ungefär åtta timmar. Mycket av uppskattningen hängde på antagandet att det skulle gå fortare utför, men för min del blev det inte alls så. Nästan tvärtom, faktiskt. Det var många fler som gick om mig utför än det hade varit människor som gått om mig uppför. Jag insåg att jag har ett mentalt handikapp som gör det svårt för mig gå i sådan terräng. Det är några trådar i huvudet som har kopplats fel och hjärnan skriker en varning varje gång jag sätter ner foten på en sten. För saken är att fysiskt har jag inga hinder. Om det bara handlade om fysisk förmåga så skulle jag skutta över stenarna precis som alla andra. Men nu har jag i stället katastroftankar som tränger sig på ytan och tvingar mig att gå överdrivet försiktigt.
Jag skrev om den besvärligt steniga terrängen i Rogen nyligen. Jag är ledsen Rogen, men du har ingenting att sätta emot Galdhøpiggen. Grejen är att den steniga terrängen i Rogen upplever jag mest som irriterande och katastroftankarna ligger i dvala. Så länge jag kan lita på att stenen är stadig så har jag inga problem. Men terrängen här, precis som det var exempelvis på Predikstolen, är rörlig. Jag kan inte lita på att stenen är stadig och jag är livrädd för vad som skulle hända om jag sätter hela min vikt på stenen och den rör sig. Så ett mentalt handikapp är det alla gånger, allt annat har jag lärt mig att tampas med i fjällen men inte detta.
Det var nu på tillbakavägen som det ”roliga” med min roliga tur försvann. Det var bara jobbigt. Jag gick och gick och gick, kollade höjdmeterna, 2200. Du skojar?! Gick och gick och gick, 2100. Hur är det möjligt att jag inte kommit längre?! Det kändes som en evighet innan siffran började med en etta. Det kändes som en evighet innan jag kom till gräsheden. Hur är det möjligt att vägen ned är längre än vägen upp? Det brukar ju alltid vara tvärtom!
Men saken är att jag klarade av det. Det värsta som hände var att jag slog smalbenet på en kant och fick ett rejält blåmärke. Plus träningsvärk i vaderna, det har jag inte haft hela sommaren trots tusentals av avverkade höjdmeter!
Kvällen
Då jag hade stannat så länge på toppen och gått så långsamt utför så hade hela turen tagit mig mycket längre än beräknat. Det var halv åtta när jag var framme vid bilen och jag var väldigt glad att jag redan på förhand hade bestämt mig att stanna natten vid Spiterstulen för det skulle ha varit enormt jobbigt att nu börja åka hemåt. I stället kunde jag äta middag i lugn och ro och försöka lugna ner hjärnan för att inte behöva vara vaken halva natten. Jag var även beredd på att gå en bit mot Hellstuguhaugen om det skulle bli fint ljus för kroppen var inte så sliten trots allt, det är löjligt hur bra form jag är i nu efter sommarens alla toppturer. Det var mest bara hjärnan som tagit stryk på stenarna. Men något kvällsljus blev det inte, det blev alltmer mulet och väderprognosen utlovade regn på morgonen.
Jag lade mig, väldigt nöjd med mig själv trots allt. Jag har ett mentalt handikapp men jag kan hantera det. Det saktar ner mig men det stoppar mig inte!
Turen
- Längd: 12,9 km
- Stigning: 1514 m
- Tid: 11 tim 34 min