Nu sov jag lite bättre och det var också en mycket varmare natt än föregående. Tyvärr var morgonen inte lika fin och när jag vaknade halv sex var det nästan helmulet. Men molnen hade redan börjat skingra upp och strax över sex nådde solen mitt tält igen så det var dags för frukost.
Härjångsfjällen pkt 1533
Mitt första mål var Härjångsfjällen pkt 1533, strax norr om min lägerplats. Först följde jag upp den fina bäcken som försörjt mig med kallt vatten under vistelsen och sedan fortsatte jag norrut till toppen. Det var hyfsat lätt terräng att gå och inte så värst brant heller och egentligen det enda som inte var till min fördel var molntäcket, ljuset var ganska dåligt och den enda ljuspunkten (i ordets alla bemärkelser) var Stora Härjångsstöten, vars östra brant med dess stora snölega var solbelyst samtidigt som molnen bakom toppen såg mörka ut.
Det hade börjat blåsa men jag hittade lä bakom toppen för mitt toppfika. Från fikastället såg jag fjälltopparna norr om Härjångsfjällen och jag tittade särskilt nyfiket på Lievkiesåajja och funderade på en lämplig rutt upp.
Stora Härjångsstöten
Från pkt 1533 är det lätt att fortsätta till Stora Härjångsstöten. Det finns en lång snölega som sluttade brant rakt framför mig, men längre ut till vänster var det mindre lutning och längst ut mot sydväst var det faktiskt barmark. Längst ut ville jag inte gå för det var lång omväg och den snällare lutningen var stängd för min del på grund av en grupp renar. Då fick jag ta mig an den branta delen för att inte störa renarna.
Jag sparkade varje steg och placerade foten sidlänges för att få så mycket grepp som möjligt. Ändå gled foten några gånger men då det var så brant som det var så behövde jag inte mer än luta lite framåt och räcka ut handen för att kunna stödja mig på handen och på så sätt minimera risken att rulla ner även om jag förlorar fäste.
Mitt i den brantaste delen såg jag hur renarna plötsligt kom rakt mot mig! Jag stod och tittade häpet på när renarna gick förbi mig för att sedan stanna till höger om mig. Jag balanserade på mina smala trappsteg och fotade men läget var så prekärt att jag var tvungen att gå upp, oavsett om det störde renarna eller inte. Men precis som jag sett många gånger tidigare så verkar en ensam vandrare som rör sig långsamt inte orsaka nån panik och snart var jag uppe på torr mark och renarna stod kvar på snölegan.
På toppen av Stora Härjångsstöten såg jag att trots sina (i våra trakter) imponerande 1626 meter så får toppen många besökare, det var nämligen många stenrösen där. Det är så himla beklagligt att farsoten sprider sig, vad är det som får folk att bygga stentorn? Det är helt onödigt och ren idioti om du frågar mig. Dessutom förbjudet på många ställen. Om du som läser detta brukar bygga stentorn så har jag bara ett ord till dig: SLUTA. Läs t.ex. den här artikeln i Turist för att förstå frågan i större sammanhang.
Färdig
Det var fortfarande ganska molnigt så jag nöjde mig med att titta på utsikten hellre än fota den. Det märkliga var att jag kände nästan en lättnad över att ljuset var så dåligt. Behöver jag verkligen en bild på Sylarna från varje topp jag besöker? Behöver jag tusen bilder på Helags? Det slog mig att om du står på Helags och drar en cirkel med en radie på 2 mil så har jag nu efter Stora Härjångsstöten gjort varenda topp av någon betydelse inom radien, utom några vid Sylarna (och Norge). Jag har ingenting kvar att göra i Västra Härjedalsfjällen!
Jag funderade också på det som jag tänkte på i går att det inte var roligt att göra någon liten ointressant topp mitt i ingenstans, samtidigt som det var kul att göra dessa två stora toppar i dag. Jag bestämde mig att jag bara gör det som känns roligt framöver. Är jag inte sugen på att göra en topp så gör jag inte den, oavsett om den finns på min lista eller inte. Ett av delmålen som jag satt upp är att göra alla toppar över 1400 meter i Jämtland och det är väl där som det roliga finns. Kanske kommer suget tillbaka nästa sommar att fortsätta med Jämtlands 178 toppar men just nu känns det mindre viktigt för att vara ärligt. Efter Stora Härjångsstöten har jag exakt 100 toppar kvar i Jämtland, det är en bra siffra att pausa med!
Retur
Jag ville inte tampas med den branta snölegan utför så nu tog jag omvägen och gick runt sydväst för att gå på barmark. Sedan höll jag mig till samma höjdkurva så gott det gick för att komma tillbaka till åsen nedanför pkt 1533 för att sedan ta mig ner till bäcken och tältet nedanför.
Solen hade kommit ut och jag njöt av en långfika innan jag tog ner tältet. Min ursprungliga plan hade varit att stanna här tre nätter, men i förrgår fick jag besked att fjällrävssafarin som jag hade bokat på Helags fjällstation för den 8:e var inställd och jag kunde boka om antingen den 2:a eller 16:e. Jag valde det närmaste datumet men det innebar att jag måste gå hem i dag, annars får jag ingen vilodag innan jag måste gå till fjällstationen. Rent fysiskt skulle jag klara av det men mitt huvud behöver ett avbrott!
Nu när ljuset var bättre så var det också roligare att vandra det som efter Ljungans rastskydd är blott en transportsträcka. Jag tänkte på hur ledsen jag hade varit när jag kom hit och hade uppenbarligen varit så djupt inne i mitt huvud att jag glömt hur stigen var. Det var massor och massor av enbuskar, så glad att kunna gå på en stig, annars hade det varit en mardröm att ta sig genom buskarna!
Myggorna som för det mesta under dessa dagar hade lämnat mig i fred började bli lite besvärliga närmare Ljungris men jag klarade mig hyfsat bra. Det märks att myggsäsongen närmar sig slutet, betten kliade bara en kort stund. Annars var det en händelselös slut på vandringen, allt som fanns kvar var att cykla till bilen och åka hem och sedan packa om för den efterlängtade fjällrävssafarin!
Turen
- Längd: 9,6 km + 10,6 km från lägerplatsen till Ljungris
- Stigning: 697 m + 206 m från lägerplatsen till Ljungris
- Tid: 6 tim 16 min + 3 tim 20 min från lägerplatsen till Ljungris
- Topp nr 40 & 41 (av 141) i Jämtlands landskap
- Topp nr 77 & 78 (av 178) i Jämtlands län