Efter Synder-Storådörrfjället kände jag att jag började bli mätt på toppar. Videsnår och dvärgbjörk hade jag fullständigt ledsnat på. Men… det var en topp som jag har haft högt på min önskelista i flera år och nu var det lite fint väder på gång, väl kan jag göra toppen nu? Och göra en längre tälttur av det för det finns fyra andra toppar i närheten. Så då styrde jag kosan mot Härjångsfjällen för att göra Stora Härjångsstöten och gå genom den mytomspunna Holkendurrie!
Trötthet
På morgonen kände jag mig inte alls sugen på att åka på tur. Jag hoppades att känslan försvinner när jag väl är ute och fortsatte enligt planen och i bilen förstod jag varför jag kände mig så låg. Mina tankar kretsade bara kring en ny hund hos grannen, inte kring turen. Den nya hunden ”gråter” hela tiden, från tidig morgon till sen kväll, varje dag, och ljudet maler sönder mig.
Min hyperakusi (ljudöverkänslighet) har blivit värre sedan jag flyttade till Storsjö. Här är det så tätt mellan hundgårdarna att en kort promenad kan vara en mardröm. Stressen som hundskallet orsakar hos mig har börjat påverka min hälsa, jag har lidit av en mild utmattning hela året för det tar så mycket krafter att bara orka stå emot ljudbilden. Hur skulle du må om du skulle vara tvungen att lyssna på en bilningshammare hela dagen lång, sju dagar i veckan? Det är hundskall för mig. Och då kommer den här nya hunden som sitter i hundgården hos min närmaste granne och den mår uppenbarligen inte bra som den gråter hela tiden. Jag förstår inte hur någon människa, hyperakusi eller ej, står ut med ljudet.
Efter att i flera dagar ha utsatts för hunden så är jag nu så slut att jag inte känner någon glädje i att åka på tur. Men jag vågade ändå lita på att glädjen kommer att infinna sig så småningom ju längre jag kommer ifrån min bildliga bilningshammare. Det hände dock inte när jag cyklade till Ljungris. Det hände inte heller när jag lämnade cykeln och började gå, jag kunde alltjämt inte släppa de negativa tankarna. Allt jag kände var trötthet och det var nästan så att jag ville gråta.
Och just när den här tanken om att gråta dök upp i huvudet så hände någonting. Det kan verkligen hjälpa att gråta ibland men nu hjälpte det bara att tänka på att gråta för att nedstämdheten lyfte sig! Jag var nästan helt återställd när jag kom fram till vadstället över Ljungan. Vadet var inget problem, vattnet nådde mig knappt över vristerna. Efter vadet lämnade jag den rösade leden och fortsatte på stigen som följer åsen genom Holkendurrie och det var då som det började bli riktigt roligt, jag har i så himla många år velat se Holkendurrie! Synd bara att det var mulet så det var inget läge för foto, men på tillbakavägen borde jag ha bättre väder så jag kan ta bilderna då. Det var också ganska kallt och blåsigt dessutom. Handskar, huva och ett extra lager hjälpte lite men det viktigaste var att hålla mig i rörelse.
Naturskydd
Jag visste att de införde ett förbud mot cykel i Holkendurrie för några år sedan och nu såg jag en skylt som upplyste besökarna om det. Vad jag inte visste om är att samebyn har en fyrhjulingsväg genom Holkendurrie. Cyklarna är förbjudna men fyrhjulingar välkomna? Jag undrar hur det funkar, hur resonerar Länsstyrelsen? Jag hoppas på att olika färdmedlens påverkan är noga beräknat, typ X antal cyklar är värre än Y antal motoriserade terrängfordon i stil med Y = 100 × X. I annat fall är det bara spel för galleriet för de kan ju inte med allvar mena att cyklarna förstör den känsliga naturen men fyrhjulingarna minsann inte stör eller orsakar någon värre skada?
Så här står det på skylten:
Den här delen av Vålådalens naturreservat är ett av de känsligaste områdena – barnkammaren för flera hotade arter. De behöver lugn och ro.
I området som är markerat på kartan är du välkommen till fots – på cykel stör du för mycket.
Här finns naturvärden som riskerar att nötas ner och sällsynta arter som kan försvinna om det cyklas i området. På cykel rör du dig snabbare och längre än vandrare, risken är stor att djur överraskas och blir skrämda.
Reglerna i naturreservatet finns för att skydda det mest värdefulla och känsliga som finns här. Respektera reglerna så att andra också kan få uppleva den här vackra och speciella naturen.
Och intill skylten finns spår efter fyrhjulingar. Ursäkta men det känns som ett långfinger åt friluftslivet. Jag förespråkar inte att cykling tillåts utan jag förespråkar att slitaget behandlas lika oavsett vem eller vad som orsakar det.
Så, med det sagt så kan jag kliva ner från min såpbox igen och fortsätta med turen!
Tältplats
Jag hade valt att tälta på en platå nedanför Härjångsfjällen pkt 1533. Vad jag kunde se på flygbilderna så fanns det flera potentiella tältplatser så jag var ganska säker på att någonting ska jag kunna hitta. Fördelen med platån var att jag skulle ha mobiltäckning (jag känner inget behov av mobildetox), mindre risk för mygg och så 120 höjdmeter närmare Stora Härjångsstöten.
När jag kom upp dit så hittade jag visst flera ställen där man kan tälta, men inte tillräckligt nära till vatten. Vid den lilla långsmala tjärnen skulle det ha funkat men jag fortsatte en bit till tills jag kom till en fin bäck som bjöd på iskallt vatten tack vare en snölega uppströms. Jag hittade ett perfekt ställe för tältet och nu hade vinden också mojnat lite, vilket gjorde det lättare att sätta upp tältet.
Det var dock fortfarande kallt (termometern visade 6 grader) och jag drog på mig alla kläder jag hade med innan jag gick en liten kvällspromenad för att utforska mitt nya hem. Jag hade tyvärr lite otur med molnen, det var annars klart men just i väst så låg det ett stort moln som gjorde att kvällsljuset uteblev. Då fanns det ingenting annat att göra än krypa till kojs och försöka sova, en lång dag i morgon!
