Jag hade jättesvårt att somna och sedan vaknade jag flera gånger under natten, allt är som vanligt. Det var gränsfall att jag frös (trots tre lager kläder och välisolerande liggunderlag och varm quilt), jag menar att jag vaknade, kände mig lite kall, bytte sida och blev varm och somnade om. Halv sex hade det blivit för ljust att sova och strax efter sex nådde solen mitt tält, då blev det tillräckligt varmt utan quilt också så jag började laga frukost.
Det hade varit lite moln kvar när jag vaknade men när jag började gå var det mest blå himmel med bara resterna av molnen kvar över Helags. Lite kyligt var det fortfarande men jag kunde skala av ett lager ganska omgående, och sedan ett lager till.
Planen var att göra två mindre toppar i dag, Härjångsåsen 1202 m (den som jag trodde jag gjorde i juni men hade fel om) och Soenehketjärra (som jag missade i fjol pga ryggont). Jag skulle ha kunnat gå raka vägen till toppen men jag ville inte missa denna ypperliga chans att gå genom Holkendurrie, så jag följde den fina grusåsen fram till att jag kom nedanför det stora jordskredet som jag sett från håll tidigare och varit nyfiken på sedan dess. Det ser verkligen ut som att en del av fjällsidan helt enkelt rasat ner, vilket får mig att undra varför det inte hänt på flera ställen.
Härjångsåsen 1202
Sedan följde jag en bäck upp och kom nästan rakt på toppen. Lite kuriosa att jag hittade isranunkel på 1070 meters höjd, jag minns inte att jag tidigare skulle ha sett den på så låga höjder. Väl på toppen upptäckte jag att Härjångsåsen faktiskt har tre nästan lika höga punkter. Den högsta punkten är 1202 meter och de två andra 1201, skillnaden går inte att se med ögat. Det finns ett stort stenröse på den östligaste punkten och mindre rösen på de två andra, varav den norra är den högsta. Men bara i fall så gick jag till den södra punkten så vi inte behöver tvista om saken senare!
Det var en vacker dag, soligt och inte mycket vind. Stor kontrast till gårdagens kyla! Jag behövde inte ens lä för toppfikat utan kunde sitta med utsikt åt alla håll. Plötsligt hörde jag muller bakom mig, tittade bakåt och såg en stor grupp renar! De var tydligen osäkra om vad jag var för de kom och gick runt mig, som närmast passerade de mig på 3 meters håll.
Från Härjångsåsen siktade jag mot Soenehketjärra. Jag kollade kartan och tyckte att det såg enklast ut att gå lite mot väst för att sedan följa en bäck ner till dalen, men när jag upptäckte en fin liten pöl med fantastiska färger nedanför så hamnade jag ändå på den branta sluttningen för att ta raka vägen ner. Det gick bra att gå men pölen blev en besvikelse på bild, hade ju inget polariseringsfilter med mig så det blänkte för mycket på vattnet. Men den var vacker att se med solglasögon i varje fall!
När jag gick ner så såg jag en stor mängd renstigar på Härjångsåsen sluttning och det förde tankarna så småningom till hur olika människor tjänar sin levebröd här i fjälltrakterna. Jag tänkte på att jag aldrig hör kritiska röster mot rennäringen, vi verkar ha hamnat i ett läge där den som säger någonting negativt om rennäringen själv blir kritiserad för kritiken. Jag förstår att renskötseln är väsentlig för samernas kultur men tycker ändå att det är väldigt olyckligt att ett likhetstecken dras mellan en folkgrupp och en yrkesgrupp, när bara en bråkdel av samerna utgör yrkesgruppen renskötare och endast en bråkdel av denna lilla yrkesgrupp kan helt och hållet leva på renarna. Det borde inte finnas någon skillnad mellan att kritisera renskötare och kritisera t.ex. fjällbönder. Är inte målet att alla ska kunna leva här med lika villkor?
Soenehketjärra
Nästa uppgift var att hitta en väg utan att behöva gå genom dvärgbjörksriset. Det lyckades jag med hyfsat bra och stötte inte på några problem tills jag kom till foten av Soenehketjärra. Min tanke var att gå upp från öst för att undvika sicksacka längs klipphyllorna på den norra sidan, men nu såg jag att det fanns massor av renar på snölegan på den östra sluttningen så då fick jag tampas med klipphyllorna trots allt för att undvika störa renarna. Det är egentligen inte så svårt så länge du inte är höjdrädd, då klipphyllan ibland är väldigt smal med ett fall på flera meter nedanför.
Sedan upptäckte jag en fördel med klipphyllorna – rosenrot! Marken var kalkrik då jag hittade fjällsippor och flera sorters orkidéer, men det var rosenroten som jag har verkligen saknat. Man skulle tro att jag har sett (och fotat) massor av rosenrot men märkligt nog har jag bara sett enstaka individer som inte gjort sig bra på bild. Bilderna blev inte särskilt bra nu heller, mina alternativ var lite begränsade i och med att jag balanserade på en klipphylla så jag inte kunde backa för att hitta bättre kompositioner, men någonting fick jag i varje fall och det är mer än jag hittills fått.
Det hade blivit lite mulet och ljuset var ganska tråkigt när jag var på toppen. Det blåste dock fortfarande inte mycket och det var lagom varmt så jag kunde sitta vid toppröset för mitt toppfika. Det var en sak jag funderade på däruppe. Vad är det jag håller på med? Vad är meningen med att anstränga mig för att göra dessa små toppar som ingen aldrig hört om, som inte ens jag skulle tänka på om de inte fanns på en viss lista? Det kan vara det att jag är mätt på toppar efter att ha haft tunnelseende hela sommaren och gjort den sista i Härjedalen så jag vill inte dra för många slutsatser, men känslan just nu är att jag behöver göra någonting annat än dessa anonyma små toppar.
Hur det än står till så var jag uppe på den här lilla toppen och behövde då ta mig ner också. Klipphyllorna är lättare att gå upp än ner så på tillbakavägen gick jag till den östra sluttningen och hoppades på att renarna hade gått därifrån. Det hade de inte gjort, men jag kunde gå runt tillräckligt mycket för att undvika dem helt så de stod kvar på snölegan.
Sedan behövde jag bara gå en så rak väg som möjligt till tältet och göra det utan att råka ut för dvärgbjörk. Det första lyckades jag med ganska bra, det andra var en större utmaning men jag hann inte bli helt less. Det trevliga var att det inte bara var en transportsträcka utan jag hittade lite roliga saker längs vägen, till exempel flera fina stenformationer och massor av renhorn. Stenarna fotade jag och hornen lämnade jag kvar, kan ju inte bära så mycket!
Gyllene ljus i Holkendurrie
Mot slutet var det kanske inte så bra att jag hade valt att slå läger på platån för nu fick jag avsluta turen med att gå upp 120 höjdmeter. Jag var inte så värst trött dock, senare på kvällen hade jag krafter kvar för en promenad för att försöka fota kvällsljuset. Det visade sig att den här platsen inte var helt ideal för kvällsljuset, men jag fick se Holkendurrie bada i det gyllene ljuset och det var magiskt!
Turen
- Längd: 18,7 km
- Stigning: 850 m
- Tid: 10 tim 21 min
- Topp nr 38 & 39 (av 141) i Jämtlands landskap
- Topp nr 75 & 76 (av 178) i Jämtlands län