Bullfjället

Tredje gången gillt! I fjol var jag så nära som 3 km från Bullfjället men var tvungen att vända tillbaka när värmeutmattning var en överhängande risk. För två veckor sedan vände jag på parkeringen på grund av regn, vind och kyla. Men i dag var det perfekt, lagom varmt och nästan lugnt. Visserligen hängde molnen lågt på morgonen men jag var säker på att molnen skulle lyfta under förmiddagen och det fanns en stor chans för sol senare.

Innan turen

Det är märkligt hur lugn jag var när jag började vandringen. Dagen innan hade jag nästan ångest och hjärnan målade upp ett katastrofscenario efter annat. Nog lider jag av katastroftankar… Av alla toppar som jag gjort så känns Bullfjället den mest avlägsna, klämd mellan Skardsfjella och Skarsfjället, troligen den topp av Härjedalens 37 toppar som syns minst. Och så visste jag att jag måste vada över två åar. Någonting var med den här kombinationen som gjorde att jag kände mig mer orolig än vad jag brukar göra. För sanningen är att jag är alltid lite nervös inför varje topptur.

Men då när jag är på plats och börjar gå, då försvinner oron och de ängsliga tankarna. Visserligen kan jag fortfarande fundera på vissa hinder som åar och blockhav men jag känner att jag kan lösa det. Vad jag än möter längs vägen kan jag lösa, det har jag lärt mig. Varför i fridens namn känner jag sådan ångest hemma när jag sitter framför kartan, varför måste jag alltid besegra mig själv innan jag kan bestiga ett fjäll? Det måste vara någonting fel på min hjärna!

Men nu så. Jag parkerade vid Syldammen och alldeles strax efter att jag börjat gå så såg jag Bullfjället framför mig. Och ovanför Bullfjället fanns det en lucka i molntäcket så det var bara att sikta mot ljuset då. Det här fixar jag, bort med de dumma tankarna som bara sänker mig!

Biskopsstugan

Efter bara drygt 2 km kom jag till den första ån, som rinner från Skarddøra men saknar namn. Om jag hade haft några tvivel kvar så försvann de nu, det var visserligen ett ganska långt och kallt vad men inte ens knädjupt och inte heller särskilt strömt. Två kilometer senare kom jag till Biskopsån dit det faktiskt går en rösad led, som jag dock tappade bort i ett videsnår och kom då till ån lite nedströms från vad som är det vanliga vadstället. Det spelade ingen roll dock, jag behövde inte ens leta utan traskade genom vattnet, nästan upp till knät som djupast nu men övning ger färdighet och det känns äntligen som att jag kan sluta oroa mig över vad.

Jag har varit väldigt nyfiken på Biskopsstugan och gick runt stugan och kikade genom fönstret, på bordet såg jag en gästbok där de senaste gästerna skrivit att de städat så gott de kan och lämnat stugan kl. 9:45, något datum fanns inte. När jag sedan tog ett steg bakåt från fönstret så såg jag en plunta vid mina fötter, den kändes lite tung så jag öppnade den och visst, det luktade som äkta vara. Jag har ingen aning hur ofta det finns folk här och det kändes rimligt att de som skrivit i gästboken var de som tappat bort pluntan så jag tog den med mig och tänkte att jag försöker att hitta ägaren genom några Facebook-grupper. Om jag fått tillbaka min kamera efter att den legat på fjället ett år så är allt möjligt! Dörren till stugan var låst i varje fall så jag kunde inte lägga pluntan i stugan och jag har som vana att plocka med mig skräp som jag hittar ute på fjället så jag stoppade pluntan i ryggsäcken och siktade mot Bullfjället igen.

Rakaste vägen

I teorin var det ju väldigt enkelt, bara gå rakt mot fjället. I praktiken brukar det bli lite mer komplicerat än så och det fick jag erfara på en gång. Det var blött och när det inte var blött så var det väldigt blött. Dels var det myrar men sedan var det också vatten som inte hunnit rinna av efter nattens regn så det var blött även där det i vanliga fall är torrt. När jag väl accepterat att fötterna är blöta hela tiden så blev det ju faktiskt lite lättare, jag hade inget behov av att ens försöka gå runt utan jag kunde verkligen gå precis så rakt fram som det överhuvudtaget är möjligt i fjällterrängen. En liten justering behövde jag göra efter ett tag när jag kollade Bullfjällets brant (den norra sidan är bitvis tvärbrant) och bestämde mig att gå runt på den högra (västra) sidan.

Jag funderade på att det inte är mycket folk som rör sig här. Kan det vara så att där jag nu sätter foten har någon annan aldrig varit? Men så plötsligt såg jag ett ledröse. Vad är detta, det ska inte finnas några leder här?! Trots de tydliga rösen var det knappast någon synlig stig på marken och då ramlade polletten ner, det är Romboleden! Jag hade ju följt Romboleden en bit när jag gjorde Mittåstötarna för några år sedan och härifrån är det bara en mil till Mittåstötarna. Så lite roligt, då har jag gått på två pilgrimsleder under samma tur för i början gick jag en kort bit på Jämt-Norgevägen. Romboleden och Jämt-Norgevägen går samman i Skarddøra.

Bullfjället 1410

Hittills hade det knappast varit någon stigning eller en väldigt snäll sådan. När det blev lite brantare gick jag diagonalt på fjällsluttningen för att komma runt den tvärbranta delen men då såg jag att det faktiskt finns en väg upp utan att gå runt så långt. Lite scrambling blev det men det var inte besvärligt stenigt och det uppskattade jag väldigt mycket. Och inom kort så stod jag på toppen av Bullfjället!

I början skrev jag att Bullfjället syns nästan ingenstans men när jag nu stod på toppen och såg runt omkring mig så får jag revidera mig. Jag kunde se Dunsjöfjället och i så fall måste ju Bullfjället vara synlig från Dunsjöfjället. Och så har vi ju Sylarna i norr och Helags nordöst. Jag tror att grejen är mer att Bullfjället är precis så rund som namnet tyder på (även om jag själv tycker att formen är mer som en croissant med trubbiga ändar, men ”Croissantfjället” inte låter helt rätt förstås) och toppen bara smälter in i omgivningen med Skardsfjella på ena sidan och Skarsfjället på andra, båda med toppar med 1500+ meter.

Det är fjällhed på toppen och här blåste det så pass att jag ville ha lä för toppfikat men i brist på klippor och stenblock så fanns det faktiskt inte något lä att hitta. Till slut nöjde jag mig med en liten sten som i varje fall bjöd på ryggstöd och kunde då äntligen fika. Jag hade gått 13 km utan någon längre paus än 15 minuter för att äta lunch (jag säger ”äta” för det låter så märkligt att säga ”dricka lunch” men så är det ju när maten är pulver blandat med vatten).

Pilgrimsleden

I och med att det hade varit så blött i början så ville jag gå en annan väg tillbaka. Jag hade funderat på att gå andra sidan av Biskopsån eller gå över Gråvålen men nu när jag hade upptäckt pilgrimsleden så räknade jag med att den ändå var det säkraste kortet för att hitta lite torrare mark. Jag gick då längs Bullfjällets rygg till 1359-punkten och ner från fjället vid första bästa tillfälle och sedan diagonalt mot Biskopsån, förr eller senare skulle jag komma till Romboleden. Det visade sig vara senare, faktiskt i närheten av var jag upptäckte leden att börja med, men det hade varit lätt att gå ändå för nu hade jag en bättre uppfattning om terrängen.

Då leden inte finns på kartan så hade jag ingen aning vart den går egentligen så tanken var att följa leden så länge den tar mig i rätt riktning. Men just när jag kom närmare till Biskopsån så såg jag att det finns ett tält vid leden! Jag som hade trott att det inte går mycket folk här… hur fel hade jag då! Jag ville inte störa dem så jag vek av stigen och bara siktade mot Biskopsstugan i stället. Då blev det blött på en gång igen och när jag sedan hamnade vid Biskopsån så var det bara att gå över och prova min lycka på andra sidan. Stundtals hittade jag en stig men blött var det alltjämt och nu var det så vindstilla också att myggorna hade blivit en riktig plåga. Det hade också blivit lite varmare, kvavt på något sätt, men jag kunde inte ta av mig jackan för myggorna skulle ha gjort tillvaron outhärdlig. Turen hade varit lång men jag kände mig inte trött, det var bara värmen och myggorna som gjorde att jag började bli lite irriterad och hoppades på att komma fram till bilen snart.

Slutet i sikte

Det var tur att jag var på andra sidan av Biskopsån för när jag kom i höjd med Biskopsstugan så såg jag att det steg rök från skorstenen och vid stugan fanns … en fyrhjuling?! Hur har de kommit hit med en fyrhjuling? Okej med det förklarar ju släpvagnen som jag såg vid stugan i början. Jag hade inte sett några fyrhjulingsspår på väg in men nu när jag gick tillbaka så såg jag de färska spåren på myren. Det var också båtar på sjön så det var bara att skratta åt min teori om att ”här finns det inte mycket folk”.

Men nu blev jag fundersam om Biskopsstugan. Det som jag sett i gästboken tyder på att stugan används av vandrare. Fyrhjulingen å andra sidan tyder på renskötare (och visst står det ”renvaktarstuga” vid Biskopsstugan på kartan). Jag insåg att pluntan kanske hör till renskötarna, inte vandrarna, och jag borde ha lämnat den kvar. Nu var det för sent men jag ångrar inte att jag plockade upp den, principen är som sagt att ta med skräpet och hur kunde jag veta?

Det hade blivit helmulet, lite synd för nu skulle det ha varit fantastiskt med kvällsljus när det nästan var spegelblankt på Sylsjön. Samtidigt var det tacksamt att inte behöva stanna i stup och kvart för att fota för jag skojar inte om myggorna. Ett moln av dem följde mig hela tiden och det var bara jackan och myggmedlet som räddade mig. Det var bra svettigt mot slutet, det kändes mycket varmare än de 14 grader som bilens termometer visade. En burk kall läsk från kylväskan gick ner fort!

Det hade varit en lång tur men en mycket lättare sådan än jag föreställt på förhand. Alla mina farhågor kom på skam, varför kan jag inte lita på min förmåga när jag är hemma när jag bevisligen har förmågan? Det är så himla dumt att jag förstör nöjet på detta sätt. Men när jag är därute och vandrar, ja då är det nöje. Jag må klaga på ångest och myggen och blöta myrar och värmen och vinden men i slutändan är det så roligt att göra toppar att jag siktar på nästa efter varje jag gjort. Och just nu har jag bara en att sikta på – den sista av Härjedalens fjälltoppar!

Turen

• Längd: 26,4 km
• Stigning: 861 m
• Tid: 10 tim 10 min
• Topp nr 36 (av 37) i Härjedalens landskap
• Topp nr 73 (av 178) i Jämtlands län