Det har inte varit någon trevlig helg, i går regnade det i stort sett hela dagen, det var först på kvällen som solen kom fram. Det var dock inte varmt bara för det och när jag började min vandringstur i dag så visade termometern 8 grader. Det är inte särskilt mycket i sig men lägg till den friska vinden så börjar det redan närma sig nollgradigt. Jag gick med yllehandskar och sedan med huvan på huvudet för mina öron började frysa. Långkalsongerna skulle inte ha varit fel.
Jag gick från Nordsätern mot Storådörren. Min plan var att kolla Rensnävskalet och sedan göra Rensnävet 1092 – jag anger meterna för det ligger ett annat Rensnävet 10 km nordväst, 1404 m till höjden – men det var inte alls roligt att gå i den bistra vinden så jag gav upp på planen, det var helt enkelt inte värt besväret då det mindre Rensnävet inte är en riktig topp i den mening som jag samlar dem. Men helt tomhänt ville jag inte gå därifrån så jag siktade på den närmaste kullen, så liten att den knappt höjde sig ovanför träden men stor nog att ha fått ett trevligt (hmm…) namn, Rövskårhammaren.
Från Rövskårhammaren kämpade jag mig i motvinden till renvaktarstugan för lunch, jag visste att det fanns en trevlig sittplats i lä bakom stugan. Men inte i dag, det blåste så pass hårt att vinden virvlade runt stugan och jag ville inte sitta där och huttra en sekund längre än jag behövde. När jag stod upp och skulle plocka upp ryggsäcken, såg jag en skylt som bad besökare att respektera hemfridszonen. Jag hoppas att plankorna bakom stugan inte räknas…
Med vinden i ryggen var jag snabbt tillbaka vid bilen. Det är sällan jag är glad att gå i skogen men i dag var en sådan dag.
~ ~ ~
Uppdatering 2022-06-28: Jag tog reda på varför kråkbärsriset är brunt. Kråkbären lider av frostbränna (eller frosttorka), som uppstår när det är varmt på våren och växten börjar växa, samtidigt som det fortfarande är tjäle i marken så den inte kan suga upp vatten. Men det kan dels också vara sorkgnag, så jag var inte helt fel ute när jag spekulerade om gnagaråret.