Det vänder fort. I går frös jag trots varma kläder och i dag är det nästan t-shirt väder. Jag såg till att fixa en ledig eftermiddag så jag kunde utnyttja det fina vädret, nu är det dags att göra sommarens första riktiga topp! Eller två till och med, tänkte jag. Men det enda som var ”två” i slutändan var antalet misstag. Konstigt nog är det tack vare det ena misstaget att det blev en lyckad tur!
Norr från Ljungris
I och med att snösmältningen fortfarande pågår och gör sitt för vattendragen så är jag inte så väldigt pepp på att göra turer som jag vet innebär vad över större åar. Jag behövde också en lite kortare tur för jag är osäker om formen, vet inte om kroppen kommer ihåg hur det känns att göra längre turer. En topp som passade kraven perfekt var den östligaste toppen i Härjångsfjällen. En rösad vandringsled går i närheten av toppen med den skulle vara både längre och kräva vad över Ljungan, så jag följde min egen väg i stället. Egentligen bara rakt norrut från Ljungris till punkten 1003 (dit det faktiskt går en stig) och fortsätta norrut genom att hålla till höger om bäcken/ån.
Jag cyklade till Ljungris och lämnade cykeln vid rengärdet. Då såg jag att det som på kartan var en stig var mer en fyrhjulingsväg och det var busenkelt att gå. Hade kanske varit delvis cykelbar också, men det spelade ingen roll för jag visste inte hur jag skulle ha fått min cykel dit. Jag fick kliva över och sedan krypa under renstängslet för att komma till stigen, hade varit omöjligt med cykel.
Snölegor
Vid foten av fjället blev det lite mer problematiskt. Det var många snölegor kvar och jag gick runt var jag kunde, men på ett par ställen låg det snö i en långsmal sammanhängande remsa och då var jag så illa tvungen att gå på snön. Snön är väldigt kompakt så här års så egentligen är det inga problem utan lite tvärtom, det är väldigt lätt att gå på snön. Men du vet hur jag är, alltid med worst case scenario i huvudet, och jag var orolig för att snön dolde bäckar eller vattenpölar och skulle gå sönder när jag lade vikt på den. Jag såg ju bevis överallt att det fanns vatten under snön och jag såg hur det var hål i snötäcket här och var, så jag tror inte att min oro var helt obefogad. Men om jag inte tar mig över snön så kommer jag inte till toppen så jag samlade mod, valde platsen noggrant och kom över utan incidenter.
Planen var att jag skulle göra den mindre toppen på 1204 m och om kroppen känns bra så göra en närliggande större topp på 1446 m. Nu var det dock så att alla omvägar jag hade tagit runt snölegor hade tagit mig närmare den stora toppen, jag tittade på den och den såg snäll ut så jag valde att ta den först, den mindre toppen skulle inte kräva någon större ansträngning sedan.
Jag kom upp till kammen och tyckte att det var någonting skumt. Kan det verkligen stämma…? Kollade kartan och visst hade jag gått i fällan. Jag borde alltså veta bättre än så här! Det var nämligen så att den topp som jag hade sett var bara en förtopp, eller fusktopp som jag brukar kalla dem. Den riktiga toppen var nästan 2 km borta, jag fick syn på den efter att jag rundat fusktoppen och blev lite modfälld, turen skulle ju bli mycket längre än planerat. Nu var det inte fråga om att bara kolla hur kroppen håller, utan nu fick kroppen helt enkelt hålla.
Härjångsfjällen 1446 meter
Trots sina 1446 meter så var toppen inte alls svår, det var lätt terräng och snäll lutning och jag pausade ofta för att beundra isranunkel som redan hade börjat blomma. Det var lätt att förlåta mig själv för felbedömningen när jag stod vid toppröset, i våra trakter är 1400+ meter inte alls fy skam så jag var supernöjd att få en sådan bjässe.
När jag sedan tittade mot den mindre toppen så blev jag fundersam igen. Hur kan det stämma att den räknas som en riktig fjälltopp när den höjer sig så lite från åsen mot den här större toppen? Nåväl, inte mitt problem att lösa, så jag gick dit och bärgade dagens andra topp och var ännu mer nöjd. Nu behövde jag bara ta mig runt snölegorna igen men uppifrån var det svårare att navigera runt, så till slut använde jag GPS-klockans spårningsfunktion för att följa mina egna spår tillbaka tills jag hade klarat snölegorna.
Spår
Nu när jag gick så nära till rengärdet och renstängslet så började jag fundera på en sak. Jag följde fyrhjulingsspår som på många ställen inte bara var ett spår utan flera. Jag gick också på renstigar som var flertaliga så här utmed stängslet. Jag såg också en tydlig gräns i vegetationen och misstänker att stängslet har flyttats.
Jag vet att renskötarna har dispens för att åka motordrivna fordon i terrängen så jag ifrågasätter inte det. Det jag funderade på var att det skrivs mycket om hur vandrare sliter ut naturen. Vandrare med få undantag håller sig till markerade leder och slitaget blir väldigt koncentrerat. Jag vet att det ser hemskt ut på t.ex. Jämtlandstriangeln, men det är bara leden och ingenting annat. Samtidigt pratar ingen om slitaget efter fyrhjulingar eller tusentals renklövar. Vandrarna har rätt genom allemansrätten, renskötarna/renarna genom rennäringslagen. Båda aktiviteter är tillåtna, båda sliter ut naturen, men bara en av dem enligt den pågående diskussionen är dåligt och ska begränsas?
Om vi ska värna om naturen så ser slitaget lika illa ut oavsett vem eller vad som har orsakat det. Det är inte enbart oss vandrare som lämnar fotspår efter oss och jag känner mig lite frustrerad över att diskussionen endast handlar om en sida av myntet. Om huvudmålet är att värna om naturen och antalet vandrare i fjällvärlden ska minskas i detta syfte så föreslår jag någonting så kontroversiellt som att antalet renar minskas också. I annat fall är det bara spel för galleriet. Jag vet att frågan i sin helhet är mycket mer komplicerad än så, men alla röster ska höras!
Om fjälltoppens vara eller icke vara
Jag märkte att kroppen började klaga om påfrestningen och nu när molnen hade tagit över blev även huvudet lite trött, för i stället för fint kvällsljus var det bara en blek himmel. Stegen blev lite ostadigare men då tänkte jag på den långa turen för tre år sedan när jag hade tvingat kroppen att röra sig som om tröttheten inte fanns och det fungerade. Så det är vad jag gjorde nu, skärpte mig och tvingade fötterna att gå som om det var den första kilometern, inte den tjugoförsta. Glädjen var dock stor när jag var tillbaka vid cykeln!
Efter dusch och middag började jag fundera på den mindre toppen, hur är det möjligt att den är en av Jämtlands 178 fjälltoppar när den höjer sig så minimalt från åsen? Men den heter ju Härjångsåsen så varför inte… men vänta nu, Härjångsåsen?! Härjångsåsen ligger ju söder om Stora Härjångsstöten, inte ens i närheten av var jag var! Hur i fridens namn kan jag ha missat det. Men visst, Härjångsåsen är 1202 m och den obefintliga toppen jag var på var 1204 m. När jag för ett par år sedan markerade topparna på Toppkartan, hade jag bara antagit att Härjångsåsen är det stora massivet som slutar med Stora Härjångsstöten. När jag sedan i fjol letade fram koordinaterna till den högsta punkten för varje fjäll så hade jag dessutom missat en topp. Och den var, just det, Härjångsåsen.
Tänk om jag inte behövt gå runt snölegorna och då hamna närmare till 1446-toppen som inte var den topp jag trodde den var? Då hade jag bara gjort den lilla 1204-toppen, sett hur långt det är till 1446-toppen och bestämt att inte göra den och då kommit hem utan en enda topp.
Ibland kan två fel faktiskt bli ett rätt!
Turen
- Längd: 21,5 km (plus cykling från Ljungdalen till Ljungris)
- Stigning: 697 m
- Tid: 8 tim 1 min
- Topp nr 36 (av 141) i Jämtlands landskap
- Topp nr 64 (av 178) i Jämtlands län