Du vet när du får en bra idé för en tur men snart så inser att det kanske inte var så bra trots allt men bestämmer att fortsätta eftersom du redan är där och när någon efteråt frågar dig om du skulle ha gjort turen om du visste hur den var så svarar du att skämtar du?
En sådan tur gjorde jag i dag.
Jag hade läst om Rövargrottan (eller Rövragrottan, finns olika stavningar) i närheten av Tossåsen. Jag hade sett på kartan att det går en liten väg (gamla Tossåsvägen) från Rövrafallets parkering mot Tossåsen, den kommer ut på Tossåsvägen strax norr om Djävulshålets parkering, en sträcka på ungefär 11 km. På satellitbilden såg jag att vägen verkar vara hyfsat bra i bägge ändarna men i mitten ser den ut att försvinna lite. Så det var bara att åka dit och kolla! Jag lämnade bilen på Rövrafallets parkering och började cykla. Jag satsade på elcykeln och det visade sig vara helt rätt i varje fall.
Inledningsvis skulle vägen ha varit bra men det har varit skogsavverkning i trakten så att vägen var nästan helt täckt av grenar, flis och annat träavfall som finns kvar efter skogsmaskinen. Det gjorde det inte svårt att cykla, bara tråkigt. Efter 3 km vid Gäddtjärnen finns en stuga och jag såg till min stora förvåning att det fanns en bil parkerad där. Jag stannade inte för att hälsa på utan trampade vidare och snart började sakna den tråkiga vägen med träavfall. För nu hade jag kommit till den delen av vägen som på satellitbilden var lite tveksam och jag kan bekräfta att i verkligheten var den mer än tveksam.
Jag hade väntat mig någonting i stil med en fyrhjulingsväg men den var inte ens det. Stundtals var den bara en enspårig stig och andra gånger fanns det visserligen två spår men med tre meter mellan dem. Det fanns grenar som hängde över vägen (jag fortsätter att kalla den väg i brist på bättre ord), det fanns fallna träd, det fanns vattenpölar, gyttja, mossa och så fanns det bäckar utan broar.
Det var särskilt den första bäcken som orsakade mig lite huvudbry. Det var en liten bäck men inte så liten att jag kan kliva över (inte tänkte jag på att jag behöver gummistövlar för en cykeltur), det var också stockar lite huller om buller efter bron som en gång i tiden varit där, vattnet var inte djupt men bäckfåran var det. Min elcykel väger kring 25 kg, det är ingenting jag lyfter utan vidare för jag är pinsamt svag i överkroppen. Jag klarade det till slut genom att pusha cykeln mitt i, ta ett steg i vattnet för att komma över och så dra cykeln upp, inget större problem egentligen. Det fanns några stockar över bäcken men de såg inte helt förtroendeingivande ut så jag valde att inte använda dem.
Varje gång jag klev av cykeln för att leda den förbi hinder av olika slag tänkte jag på att om jag stötar på ett hinder jag inte klarar av så skulle jag behöva gå genom allt elände en gång till. Hoppet levde ju hela tiden att det skulle bli lättare!
Det fanns en större bäck men där hade jag sett i satellitbilden att det finns en bro så jag kunde bara hoppas på att den finns kvar och den är farbar. Det var den, tack! Kort därefter kom jag till kraftledningen och då är det bara några hundra meter att gå på kraftledningsgatan för att komma till grottan. Jag hittade massor av stenar och håligheter av olika storlekar mellan stenarna, funderade lite grann på hur jag ska känna igen grottan? Jag gick efter punkten på kartan men den måste vara fel, jag stod på punkten utan att se ett hål av något slag. Nja, utom det i min mage kanske. Jag var vrålhungrig, hade inte velat stanna för lunch utan hade helt fokuserat på att kämpa på den usla vägen. Så då övergav jag grottan och siktade på vattenfallet som jag såg genom träden i stället, jag gillar ju vattenfall mer än grottor i vilket fall som helst så det funkade bra så.
Det är lite för mycket vatten i alla vattendrag just nu så det var inte helt optimalt för mig, men jag räknade med att detta var min första, enda och sista besök här så det var lika bra att ta någon bild ändå. En snabb lunch, några vattenfallbilder, och tillbaka till cykeln förbi de ilskna fjällvråkarna som tydligen tyckte att jag kom för nära deras bo.
Nu hade jag inte mycket kvar till den bättre delen av vägen, det finns en stuga vid Över-Röversjön och lyckan var obeskrivlig när jag kom till stugan och såg den fina grusvägen framför mig! Då kunde jag slappna av, utom en kort stund när en älg sprang över vägen kanske bara 30–40 meter framför mig, och på Tossåsvägen som egentligen är bara en enda lång nedförsbacke när man åker från Tossåsen började jag till och med frysa lite när kroppen inte hade någonting att göra. Den svettiga resan på den gamla Tossåsvägen var ett minne blott och jag arkiverade den på listan över saker jag aldrig behöver göra igen. Med det sagt så sitter jag här och småler lite och är så himla nöjd med mig själv att jag klarade den trots allt!
Men frågar du mig om jag skulle ha gjort turen om jag visste hur vägen var så svarar jag att absolut. När jag får en minnesförlust och glömmer den.