Efter den finfina och varma påsken har vi nu ett bakslag, temperaturerna har krupit närmare till nollan även dagtid och det är bara solens strålar som gör att snön och isen trots allt fortsätter att töa. Eller egentligen är det inte ett bakslag, det vi hade under påsken är det stora undantaget och det vi har nu är business as usual. Helgens väder var dock inte helt förkastligt så jag var ute för ett par turer och det blev överraskande bra!
Tandåfallet
I lördags tog jag min ”semifatbike” och cyklade på vägen till Västsätern, den som på vintertiden är en skoterled. Vägen har töat till hälften och jag åkte med hjärtat i halsgropen varje gång jag behövde ta mig över isen/snön/sorbeten, men jag kom helskinnad fram till bron över Tandån. Efter bron var det alldeles för mycket snö att cykla men det gick hyfsat bra till fots, det var några snöskotrar som åkt där och spåret höll för det mesta.
Först gick jag till Tandåfallet, jag har aldrig varit där. Det var fint men jag konstaterade att utsikten är nog bättre på andra sidan, det går en stig dit också och jag såg också ett picknickbord där så tydligen värt ett besök, det får jag göra när det töat lite mer.
Storuggen
Efter Tandåfallet fortsatte jag att följa Jämt-Norgevägen. Det var ganska mycket snö kvar i skogen men igen höll snön ganska bra så jag sjönk inte mer än kanske vart tionde steg. Kul med lite spänning i livet… Annars var det urtrist, det är planterat granskog och jag är inte förtjust i granskog, särskilt inte när det bara är jämnåriga träd. Men som tur är så är det inte så långt att gå tills man kommer till kalfjället och jag var strax på toppen av Storuggen, som med sina blygsamma 839 meter höjde sig med nöd och näppe ovanför skogen.
Framför mig hade jag då Lilluggen, som är 884 möh. Jag är inget mattegeni men jag skulle ändå vilja påstå att 884 m är högre än 839 m så jag undrar varför ”uggarna” heter som de heter?
Det blåste ganska mycket och på de stora fjälltopparna yrde det så mycket snö så att det inte ens gick att se alla toppar. När en särskilt elak vindby nästan knockade mig från min utsiktsplats så bestämde jag att det var bra så och gick tillbaka till den tråkiga skogen, där var det lä i varje fall. Nu sjönk jag lite mer än vad jag gjort på vägen upp och även vägen hade töat så det stänkte lervatten när jag trampade hem. Men jag var också lite mindre ängslig över underlaget så slutbetyget för hela turen landar ändå på godkänt.
Kvarnbäcksfallet
I söndags tog jag min elcykel och cyklade till andra sidan Storsjön för att kolla Kvarnbäcksfallet. Jag trodde att jag var där för 11 år sedan, men jag förstod senare att jag visst hade gått fel då. Jag gick upp på höger sida av bäcken och antingen inte gick upp tillräckligt mycket eller också gick förbi rätt ställe för jag aldrig såg det som verkligen är Kvarnbäcksfallet. Nu var det dags att åtgärda felet!
Men så lätt var det naturligtvis inte. Stigen börjar på höger sida av bäcken – precis enligt skylten som jag såg för 11 år sedan – men den svänger till vänster ganska omgående för att sedan gå över bäcken och det hade jag tydligen missat då. Nu stod jag framför bäcken och tittade på den blöta stenen mitt i, jag skulle behöva kliva på den för att komma över. Som vanligt så skrek hela min kropp emot att ta steget så jag hade inget annat val än att gå tillbaka till vägen och sedan till andra sidan av bäcken, för inte en chans att jag skulle åka hem tomhänt igen. Det var lite mer snö på vänster sida av bäcken men det gick bra ändå, och där det var barmark så såg jag en stig så jag är tydligen inte ensam om att hellre gå runt än kliva över bäcken!
När jag anslöt mig till den markerade stigen så började det gå brant uppför. Jag var dock inte den första personen som besökt fallet nu under våren, jag såg ett par spår som såg färska ut så det var bara att följa spåren för att på det enklaste sättet ta mig upp. Uppe vid fallet var jag verkligen tacksam för spåren för annars skulle jag ha varit väldigt nervös om att ta mig till utsiktsplatsen, det var så mycket snö att det var omöjligt att avgöra vad jag verkligen hade under fötterna. Det är ett stup på kanske 10 meter, jag halkar helst inte ner. En lite rolig detalj är att jag kunde se mitt hus när jag stod där, men när jag är hemma så ser jag inte fallet eftersom det råkar stå träd framför fönstret.
När jag började gå tillbaka så hittade jag en sluttning som visst redan hade töat så jag kunde ta mig nere till ravinen för att kolla fallet lite närmare. Det var fint, det är absolut värt ett besök senare när snön och isen är borta! Men just i dag var det mycket fruset kvar, isen hade en fin blå färg dessutom.
Det var en annan tur som fick godkänt så helgen blev trots att ganska bra! Men det får gärna bli lite varmare snart, i skrivande stund är det ömsom fullskalig snöstorm ömsom solsken och det känns som att sommaren är väldigt avlägsen fortfarande. Men säkert kommer den även i år!
