Välbevarad hemlighet

Jag vet att jag lät ytterst negativ till våren i föregående inlägg. Jag står bakom det jag sade men efter att jag sett massor av bilder på vackra vårvinterfjäll i mina flöden så undrade jag om jag ändå borde anstränga mig lite mer än bara skriva ett inlägg om att jag inte bryr mig om att anstränga mig. Det här otroligt fina vädret som vi fick lagom till påsken har hållit i sig hela veckan men det ser ut att vända nästa vecka, så det är nu eller aldrig. Nätterna är väldigt kalla tack vare klar himmel så det finns skare varje morgon. Så jag tänkte att det måste väl fungera med snöskor, men i fall min tur blir längre än vad skaren håller så följer jag ändå en stig. Om det går att gå på sommaren så lär jag kunna undvika elaka vattenpölar som gömmer sig under rutten snö även nu.

Lill-Kesudalen

Det blev en tur genom Lill-Kesudalen mot gruvorna vid Vargtjärnsstöten. Det var ungefär halv nio när jag började gå och snön var stenhård. Jag gick lite försiktigt i början men efter ett tag lärde jag mig att lita på skaren, den höll mig alldeles utmärkt och jag behövde inte ens snöskor. Helt fantastiskt ju, jag vandrade! Det var inga problem genom Lill-Kesudalen, jag kunde välja en rak kurs och inte bry mig någonting om några stigar eller leder och det kändes som rena himmelriket. Vandring utan några bekymmer om terrängen, jag saknar ord att beskriva hur bra det var!

Så ja, lite skamsen nu att jag var så negativ tidigare. Med det sagt så vill jag ändå påminna om att skaren smälter vid lunchtid. Om jag alltså skulle vilja utnyttja tillfället för att göra en längre tur – som en topptur – så borde jag vara ute typ kl. 5 på morgonen. Senast! För att hinna tillbaka innan det blir för besvärligt. I värsta fall måste man gå med blöt snö upp till knäna och det låter inte som någonting jag vill göra. Men definitivt någonting som jag måste fundera på lite mer nästa vår för om det fungerar så fungerar det riktigt bra.

Kom ihåg att ifrågasätta

En annan sak jag tänkte på. Varför i fridens namn har ingen sagt att det går att gå på skaren? Precis alla pratar bara om skidåkning. Jag har inte hört en knysta, inte minsta lilla viskning om att det går att vandra på skare. Jag känner mig hjärntvättad och väldigt dum, hur kunde jag gå i fällan att tro att jag måste åka skidor för att utnyttja skaren? Särskilt efter att jag varit den som provat andra saker än skidåkning. Jag har gått med snöskor och jag har cyklat på skoterlederna. Under hela vintern har jag sett endast en annan person gå med snöskor och bara en bild på någon som åkt på cykel (fatbike). Alla andra har åkt skidor eller snöskoter. Inte undra på att min cykel väckte uppmärksamhet när jag gjorde turen till Ljungris.

Vilken ögonöppnare. Bara för att alla andra gör det betyder inte att du måste göra det. Våga ifrågasätta ”traditionerna”!

Okej. Nu känns det bättre och jag kan kliva ner från min såpbox och fortsätta den fina turen.

Vargtjärnsstöten

Det var så pass mycket snö kvar att jag inte tyckte det var någon mening med att leta efter gruvhål. Jag råkade på en slagghög dock, såg inget hål och kom på att hålet kanske är helt snöfyllt och jag står på det. Jag dröjde inte kvar.

Jag tog mig upp på Vargtjärnsstötens nordvästra ände och njöt av utsikten. Nu var det för ovanlighetens skulle lite moln som kryddade himmelen och det var så obeskrivligt vackert. Jag satt för fika men fick avbryta när det började blåsa lite, inte besvärligt egentligen men dagen var inte lika varm som det varit under veckan så det fanns en viss kyleffekt.

I stället för att ta mig tillbaka genom Lill-Kesudalen så siktade jag mot Stortuvan som en förlängning av turen för att njuta lite mer av den här fina dagen. Den hade varit min exit plan hela tiden, jag menar om skaren försvinner och det blir svårt att gå så finns det mycket barmark på Stortuvan. Skaren hade visserligen börjat tina men jag klarade mig bra på snöskor.

Det blir bara bättre

På tillbakavägen följde jag stigen över Stortuvan. När man börjar gå ner så finns det bra med snö igen och jag behövde snöskorna. Jag la ryggsäcken på marken för att ta snöskorna, lyfte blicken och… såg tre tjädertuppar rakt framför mig. Alltså jag menar på riktigt. Vad var de, 20-30 meter borta? Jag fattade ingenting, tjädrarna tyckte inte jag var någonting de skulle bry sig om och stod där helt oberörda. Men okej då… vad händer om jag plockar upp kameran? Ingenting. De kollade på mig och brydde sig fortfarande inte. Hormonstinna tjädertuppar, helt orädda! Galet ändå.

Jag tror inte jag egentligen behöver säga att jag kände mig väldigt glad och nöjd när jag gick tillbaka till bilen!

Stortuvan igen

Oddsen att jag skulle kunna se tjädrarna igen var obefintliga men jag kände att det skulle vara ett tjänstefel om jag inte ens försökte så jag siktade mot Stortuvan igen i morse. Och visst, några tjädrar såg jag inte (om inte tjäderhonan som jag såg vid vägen när jag åkte räknas) men däremot en fjällripa som lät sig fotograferas utan några protester. Den hade inte börjat skifta färg än och kameran hade det lite kämpigt att fokusera på det lilla svart ögat – annars var det bara vitt på vitt. Jag var tvungen att ge upp efter ett tag, det finns en gräns på hur många oskarpa bilder jag vill ha. Jag kollade snabbt innan jag gick att det var i varje fall en skarp bild så jag kunde vara nöjd, nu gjorde det ingenting att jag inte såg några tjädrar. Allt annat skulle ju ha varit ett mirakel egentligen.

Jag gick till min vanliga utsiktspunkt på Stortuvan men i dag var det bara blå himmel och inga moln så jag hade ingen anledning att ta några bilder på landskapet, särskilt när det inte hunnit bli några ändringar jämfört med hur det såg ut i går. Så i stället vände jag för att gå tillbaka, jag ville försöka hinna medans skaren bär mig. Men så bråttom hade jag inte att jag inte skulle ha tid för fika så jag satt mig ner på ett trevligt ställe, njöt av kaffet och mackan och solskenet och fortsatte vandringen. Jag hade tagit mig ner från Stortuvan mot Kesudalen och genade mot Kesuån, jag ville kolla Kesufallet när jag ändå var här.

Det är mycket is kvar men lite forsande vatten, ingenting värt att fota tyckte jag och försökte navigera ner till leden. Det gick lite sådär, plötsligt stod jag framför folk som satt utanför sin stuga och grillade, de var säkert lika förvånade som jag men jag stannade inte för att prata utan vinkade som ursäkt och försvann illa kvickt. Skaren var nästan borta nu så jag började sjunka i snön, klarade mig dock utan snöskor och den sista biten på parkeringen gick jag genom lervälling, utom den lilla biten som bilen skuggat där det fortfarande var is. Så ja, det är ett väderomslag på gång. Det blir kalla dagar och risk för snöfall nästa vecka, naturligtvis, för jag får sommardäck i morgon.