Påsken är speciell. Tidigare var påsken några extra lediga dagar, men sedan jag flyttade till fjällen har den kommit att symbolisera så mycket mer. Oavsett vilken tid av vårvintern den infaller så är påsken på sätt och vis en säsongsavslutning. Under påsken finns det folk i varenda stuga (vilket är tydligt när jag försöker att surfa – ett 56k modem skulle funka bättre just nu) och efter påsken finns bara de bofasta kvar. Det är då alla vi som bor i fjällen verkligen börjar njuta av vårvintern. Det är folktomt och dagarna är varma och långa.
Påsken 2022
Just i år är påsken ganska sen och det fanns viss oro om vi skulle ha någon snö kvar med tanke vilken genomusel vinter det varit. Ett par dagar med snöfall (om än blåsigt samtidigt) i slutet av mars med en kall period efter det räddade snötäcket, visserligen har det vart plusgrader under dagen sedan dess men minusgraderna under natten hjälper mycket.
När väderprognosen sedan visade solsken varje dag utom en (lördag) så fanns det en chans för precis så episkt fin påsk som man går och drömmer om hela vintern. Jag ville inte slösa bort någonting av den så jag såg till att bli klar med arbetet vid lunchtid, då hinner jag med en bra tur under eftermiddagen.
Sagt och gjort, jag åkte till Skärkdalen efter lunch för att göra en av dessa två icke-toppturer som jag hade kvar på min att-göra-lista.
Övre Skärvagen
Det var helt molnfritt och nästan ingen vind och jag kände mig definitivt överklädd ganska fort. Bara att skala av jackan och handskarna och fortsätta färden. I och med att det var plusgrader så var snötäcket blöt och kompakt och det var ganska tungåkt. Det varierade också mycket, ena stunden flöt jag på snön, andra stunden sjönk jag, sedan var det is och några meter efter det klabbsnö. Klabbsnön var dock så pass blöt att jag kunde sparka av den ganska lätt, dock började det bli påfrestande när åkningen blev så hackigt och jag tänkte att jag kan ju prova att åka utan fäste och tog av stighudarna.
Ja men det var ju en briljant idé. Åka i kuperad terräng med turskidor utan fäste… så jag stannade för fika för att låta stighudarna och skidorna torka en stund och sedan klistrade på stighudarna. Närmare Övre Skärvagen när man kommer ut från skogen i den sydvästra sidan av Grönfjället ändrade snön karaktär, det var mer isigt nu. Och jag saknade fäste, vad märkligt, stighudarna greppar ju på is också. Men bara om de sitter under skidan… japp, en hade lossnat! Men eftersom jag märkte på en gång att jag saknade fäste så såg stighuden bara någon meter bakom mig, enda problemet var att jag tydligen hade förstört klistret genom att hålla på med att ta av och på blöta stighudar. Inte bra.
Klistret på tejpen jag använde för att förebygga skavsår funkade dock klockrent den här gången.
Det är bättre live
Jag höll en längre fikapaus när jag hittade en fin utsiktsplats. Framför mig hade jag Helags och bakom ryggen hade jag renar men de var några hundra meter borta högre upp på Grönfjället. Underhållningen bjöd riporna på med knarrandet. Nästan vindstilla, blå himmel, vita fjäll, varmt i solen. Nästan så att jag behövde nypa mig i armen. Jag vet inte om det är möjligt att visa känslan genom bilder överhuvudtaget, jag konstaterade att jag inte kan göra det i varje fall och tog sparsamt med bilder. Vita fjäll och blå himmel liksom, ganska tråkigt på bild. Och helt fantastiskt och episkt underbart att uppleva det live! Så även om det var stundtals besvärligt att åka så kan jag inte vara annat än supernöjd att jag var ute. Sådana här stunder är värda allt slit!
Drömmar och verklighet
När jag kom till nedförsbacken mot Lillsjön tog jag av skidorna. Det var isigt och nästintill omöjligt att bromsa och inte en chans att jag skulle åka utan att bromsa! Sedan följde jag bara Lillsjön till Öjönån, vilket skulle ge mig en chans att kolla om det finns något öppet vatten. Vilket var lättare sagt än gjort, för nu var det utför hela tiden, snötäcket hade börjat frysa (det hade hunnit bli kväll) så att skidorna sjönk i snön men den hårda kanten och kompakta snön under gjorde att skidorna satt fast i riktningen, det var omöjligt att styra. Med andra ord, jag saknade bromsar och min enda chans att åka ner med hedern i behåll var att sicksacka ordentligt så att jag aldrig fick för hög fart eller krockade med något träd. Att ta av skidorna var uteslutet, här i skogen var snön för mjuk för att gå.
Jag tänkte på alla dessa drömmar man har om episkt fint väder runt påsken så man kan åka skidor genom våra fantastiska landskap. Så gör jag en tur på skärtorsdagen och det episkt fina vädret smäller till det genom att göra snön så besvärlig att jag faktiskt på allvar funderar på att lägga skidorna på hyllan tills nästa vinter.
Särskilt efter att stighuden lossnade igen (den andra). Finns nästan inget klister kvar.
Gud som jag saknar vandringssäsongen.