Jag är anti-vår

Jag är anti-vår. Japp du låste rätt, vår inte war. Fast jag är förstås också anti-war men kriget kan du läsa om annanstans så nu fokuserar jag på våren.

Det känns som att jag är helt ensam om att ogilla våren. Är det någon årstid man inte ”ska” gilla så är det vinter. Jag har blivit så less på folk som bor uppe i Norden och säger att de hatar vinter och snö. Jag menar ursäkta mig men vad? Gillar man inte vinter så kan man fly söderut, men våren är betydligt svårare att komma ifrån.

Jag skrev tidigare hur härligt det är med den här årstiden när turisterna åker hem och vi har fjällen för oss själva. Vad jag inte skrev är att jag väldigt dålig på att utnyttja den här tiden. Som alla läsare säkert redan fattat så gillar jag att vara uppe på fjället, ovanför trädgränsen. Helst på en fjälltopp. Och därav mitt problem, det är så svårt att få till när det är meterdjupt med snö i skogen och barmark på kalfjället och på morgonen stenhård skare och några timmar senare rutten sn. För att inte nämna vattendrag som svämmar över.

Det som alla är helt lyriska över är just skaren, det är skejtåkarnas paradis. Jag skejtar inte som bekant, gjorde ett försök för några år sedan, skadade knäet lite och bestämde att det fick vara bra så. Jag äger numera bara ett par skidor och de är turskidor med stighudar. Hur det gick med dem kan ni läsa i skärtorsdagens inlägg.

Så då sitter jag här, frustrerad så in i tusan över att vara så nära men ändå så långt borta. Jag ser dem hela tiden, fjälltopparna, men når dem inte. Det svider.

Jag brukar säga where there’s a will, there’s a way. Om jag verkligen vill göra någonting så hittar jag lösningar, det är så man ska göra. Fokusera på lösningar, inte problem. Jag skulle aldrig ha kunnat göra 60 toppar om jag inte tvingat mig att vinna över rädslan. Och jag kan erkänna det var några gånger jag verkligen var rädd. Det var bara att bita ihop och lita på att jag klarar det. Samma sak fortsätter även nu, jag har många toppar att göra och många hinder att övervinna. Men jag litar på att jag hittar sätt att fixa dem alla. Fokusera på lösningar, inte problem!

Så varför är jag så handfallen när det blir vår? Varför sitter jag här och bara önskar att det var sommar redan?

Grejen är att det här är inte ett nytt problem. Jag har aldrig gillat våren. Jag har pollenallergi som numera inte är värre än vad lite receptfritt antihistamin klarar av, men det var mycket värre när jag var barn. Då var det inte alls roligt med björkpollen i luften. En annan sak är att jag har födelsedag i maj. När jag var liten lärde jag mig att min födelsedag är ingenting att fira. Jag säger det bara som konstaterande, inte så att det är synd om mig. Jag minns svagt att jag nån gång sade till mamma att jag inte vill ha något födelsedagskalas, tror det var mer för att låta min mamma slippa ordna något kalas än att jag verkligen inte ville ha ett. För varje år som går bryr jag mig mindre. När jag fyllde 50 var det två personer som grattade mig, min syster och så apotekaren eftersom jag råkade hämta medicin just då. Och okej min pappa men bara för att syrran påminde honom, annars har han ingen aning. Hur som helst, vad jag försöker att säga är att min födelsedag väcker inga glada minnen och den är liksom där rätt mitt på våren.

Så om jag har den här negativa inställningen till våren sedan barnsben och så stötar på några nya hinder som snöläget och översvämningar, är det kanske lite lättare att förstå varför jag ser bara problem och inga lösningar. Jag bara väntar på att eländet snart är över.

Då har jag inte ens nämnt att det är brunt och grått där det är barmark och det luktar och ser ut illa när hundbajs töar fram och det är damm i luften och tinande tjäle som förvandlar grusvägarna till lervälling och jag måste sluta nu innan jag blir riktigt deppad. Och nej, lite vårblommor och spirande grönt räcker inte för att vända den här skutan.

Är det sommar snart?

Dunsjöfjället
Jag hade bestämt att jag fikar ute varje dag under påsken. Efter skidor och cykel var det naturligt att jag valde snöskor!
fjällbjörk
Jag gick upp på leden mot Dunsjöfjällsskrevan och fikade vid trädgränsen. Det var eftermiddag och jag klarade mig med nöd och näppe med snöskorna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen