Vintern 21/22 har varit en katastrof och då menar jag ändå inte virus eller krig utan bara vädret.
Hela december väntade vi på snö, det gick inte att åka skidor här i Storsjö utan jag fick ta mig till Ljungdalen och Skärkdalen för att hitta tillräckligt med snö. I januari började det äntligen snöa men oftast var det i samband med hård blåst som kulminerade i det jag kallade för januaristormen. Föga visste jag att det skulle även bli en februaristorm och en marsstorm och några stormar därimellan. Den hårda vinden innebar att på kalfjället var det alltjämt ont om snö och jag lyckades med bedriften att göra en topptur till fots med broddar för att skydda mig från isen, som var det underlag som dominerade.
Förutom några veckor i januari har det dessutom varit ovanligt milt men det som hände den andra halvan av mars var ingen beredd på – dagar med +10 grader och nätter utan minusgrader. Den varma perioden pågick i över en vecka och slutade med, ja du gissade det, en storm. Stormvindarna förde med sig först regn och sedan snö, sedan töade det lilla som hade fallit och nu när vi ser ut att gå tillbaka till riktiga vintertemperaturer så lyser snön bara med sin frånvaro på många ställen.
Det känns som att varje vinter numera är den sämsta vintern någonsin. Klimatförändringen låter inte vänta sig.
