Som jag skrev i förra inlägget så är den galna perioden med varma och blåsiga dagar över nu. Eller lite blåsigt på kalfjället men det är också strålande solsken och bra med minusgrader, alltså helt normalt vårvinterväder! Det snöade lite i natt, inte ens i närheten tillräckligt för att kompensera all den snö vi förlorade under den varma perioden, men det ser vackert ut i varje fall. Jag ville se hur mycket av nysnön som finns kvar på kalfjället med tanke på vinden och bestämde att reka genom att göra en snöskotur till Övre Lillvålen norr om Ljungdalen.
Det är hård skare på det gamla snötäcket i skogen och gamla skoterspår var så frusna att jag hade kunnat gå utan snöskor. Men det skulle också ha gått bra att åka skidor tack vare nysnön, dock var jag nöjd med mitt val för det skulle ha varit läskigt att åka skidor utför på hårt underlag i skogen (säkert är det någon läsare som tycker att det tvärtom är superkul att göra det, men jag har redan sagt det en miljon gånger – jag är ingen utförsåkare!).
Det är alltid svårt att ha rätt kläder på sig under vårvintern tycker jag. Solen är varm och det är varmt att gå uppför men i skuggorna kan det vara flera minusgrader och blåser det dessutom så är det ännu kallare. Och jag hade underskattat vinden, jag kände av den redan innan jag var ute på kalfjället och stannade därför för fika innan jag var ute på det öppna.
Väl på kalfjället kunde jag konstatera till min stora glädje att det visst fanns snö även här, absolut tillräckligt för att åka skidor, vilket är bra att veta för turerna i den närmsta framtiden. Jag tog på ett mellanlager och skyddade huvudet med huvan för det började bli lite för kallt i vinden, ingen fara dock så jag fortsatte färden mot Övre Lillvålen.
Anledningen till att jag ville göra just Övre Lillvålen är att jag ville ha en utsikt mot Dunsjöfjällsskrevan. Ravinen är ju väldigt tydlig även från långt håll, men sedan mitt besök på Kattuggelknallen för några veckor sedan har jag velat kolla ravinen på närmare håll. Det visade sig dock att Övre Lillvålen är lite för mycket till öst för att bjuda på någon bra utsikt mot just Dunsjöfjällsskrevan men annars kunde jag inte klaga om utsikten. När jag bodde i Ljusnedal brukade jag säga att utsikten från Ånnfjället med Skars, Mittåkläppen och Helags i horisonten var den finaste, men står man på en utsiktsplats i Ljungdalsfjällen och ser Helags och Sylarna (och Skars och/eller Härjångsfjällen för den delen) så är det snäppet bättre. Eller flera snäpp om ska jag vara ärlig. Makalöst fint!
Även om jag gärna hade njutit av utsikten lite längre så var det alldeles för blåsigt och kallt för att stanna upp en sekund längre än vad som var nödvändigt för att klappa toppröset och ta ett par bilder, sedan gick jag ner några tiotals höjdmeter där vinden inte var helt lika så brutal. Nu kunde jag ta bra tid på mig för att stanna och kolla utsikten och hitta bästa vinklarna mot Dunsjöfjällsskrevan och vara allmänt nöjd med turen.
Av en slump hittade jag lä när jag skulle ta en närmare titt på en snödriva så jag passade på att fika igen med solen i ansiktet. Sedan var det bara att följa leden ner till bilen, jag tog av snöskorna efter ett tag för det var ingen risk att sjunka i snön. Bortsett från några få ställen med snödrivor så skulle det säkert ha funkat att göra hela turen som vandringstur. Eller som skidtur. Vilken underbar årstid den är, vårvintern!
