När jag besökte ”Västeråsklumpen” för att par veckor sedan insåg jag hur nära det är till Dörrpiken, en dagstur helt klart. Vid första bästa tillfället fick jag dessutom med bästa toppturskompisen Eva!
Det har varit ganska milt väder de senaste veckorna och för det mesta ganska soligt. Det betyder att nätterna är väldigt kalla, har varit -20 grader många gånger och även nu var det -19 när jag klev upp. Solen kommer dock upp ganska tidigt och med solen stiger också temperaturen fort. Men sådana temperaturväxlingar innebär att snötäcket är rätt så fruset nu, samtidigt som solen ändå värmer så effektivt att skillnaden är ganska tydlig jämfört med för två veckor sedan – det är mer barfläckar nu och vi fick sicksacka lite för att hitta snö under skidorna, en gång var vi tvungna att ta av skidorna och gå. Och ska jag vara helt ärlig så hade jag nästan hellre gjort hela turen med snöskorna, för det där isiga snötäcket med alla snödrivor är inte roligt att åka på.
Mot Dörrpiken
Det var än en gång sådan dag att solen hade lite svårt att bryta sig igenom slöjmolnen med det var ganska varmt ändå och nästan ingen vind. Vi kunde stanna för lunch utan att ens leta efter lä och så fortsatte vi färden mot Dörrpiken, busenkelt att navigera när toppen hela tiden var tydligt synlig framför oss. Den enda frågan var vilken väg vi skulle ta upp, den sydöstra sluttningen där det såg ut att vara ganska bra med snö eller mellan ryggarna syd-sydöst från toppen. Vi valde den skyddade vägen mellan ryggarna, upptäckte att det var helt vindstilla och passade på att fika igen. Vi hörde suset av vinden så det var garanterat att det blåste på toppen!
Jag var inte alls förtjust med snötäcket nu när det blev brantare. Jag ville inte ens försöka att skida till toppen, jag skulle behöva bära skidorna ner för inte en chans att jag skulle åka utför. Vi var beredda dock att vi skulle behöva gå en bit så vi lämnade skidorna, tog på oss broddarna och gick. Och jag måste säga att jag bara älskade det… skidåkning i all ära men jag är en vandrare. Jag kan inte ens beskriva hur mycket jag saknar att snöra på mina Altra Kings och bara gå!
Dörrpiken 1303 m
Vi tog ”bakvägen” till toppen, gick alltså runt till den norra sidan av toppen för att sedan scrambla den sista biten upp. Hade vi gått en bit längre så hade det varit mindre brant men i och med att snötäcket var så isigt och kompakt så bedömde vi att lavinrisken var obefintlig, så det var bara att sparka steg i snön och ta den kortaste vägen upp.
Nu tilltog vinden och på toppen blåste det så hårt att jag hade svårt att hålla kameran stadig trots att jag knäböjde och stödde armbågarna på en sten. Tog flera bilder för att vara säker på att få en skarp! Det var väldigt kul att se utsikten dock, det var första gången jag såg Lunndörren ovanifrån. Vi såg även Ottfjället och Åreskutan och jag märkte att jag saknar Åre lite. Märkligt, det trodde jag inte skulle hända!
När vi fått nog av vinden gick vi raka vägen till skidorna men utnyttjade det skyddade läget och fikade igen. Konstaterade att det började bli sen eftermiddag och solen kikade försiktigt fram. Så det enda som kvarstod var att åka tillbaka till Tossåsen, Eva var modig och åkte utför men jag som är försiktig (eller mesig, same difference…) ville inte ha någonting med det isiga ojämna snötäcket att göra och gick med skidorna tills det planade ut. Och så sicksackade vi igen och jag tror att jag var lite trött för jag var verkligen less på den isiga snön nu. Skönt att komma till skogen där snötäcket visserligen var hårt men inte alls lika svåråkt som på kalfjället.
Turen hade tagit lite längre tid än jag räknat med, vi var framme vid bilen ungefär vid solnedgång. Skönt att dagarna är så långa nu att man hinner med längre toppturer också!
Turen
- Längd: 18,9 km
- Stigning: 718 m
- Tid: 7 tim 33 min
- Topp nr 35 (av 141) i Jämtlands landskap
- Topp nr 63 (av 178) i Jämtlands län